Bieber Time

Previous: ”Du är trygg.” Han mötte min blick, ”trots att jag kanske inte alltid fått dig att känna så.” Han syftade på slagsmålet. Jag hade känt en viss tvekan då, men ingenting han gjorde kunde få mig att sluta lita på honom. Och efter det som hände med Marcus, här, precis här på sängen, precis här i mitt hus, var det som om mina känslor hade slagits av. Det var lättast så, som om de bara slog av. Samtalen jag haft med min mamma, min pappa, mina vänner... De kändes så diffusa. Som om jag hade sett dem genom någon annans ögon, någon med riktigt dålig syn. Justin hade fått mig att se klart igen.

Bild

När Justin slog upp ögonen hade jag redan varit vaken länge. Trots att jag för första gången på vad som kändes som en evighet kände mig trygg och kunde sova, hade sömnen inte varat alltför länge.
Han såg upp på mig där jag satt på sängkanten. Jag hade suttit vaken länge och granskat hans ansikte när han sov. Han hade sett rofylld och bekymmerslös ut. Det fick mig att känna mig tryggare.
Han satte sig upp i sängen, fullt påklädd kläderna han haft igår. Han strök undan en hårslinga ur mitt ansikte,
”Har du varit vaken länge?”
Jag nickade.
”Varför väckte du mig inte?” För att jag inte känt mig lugnare och tryggare på länge än när jag såg dig sova ville jag säga, men orden stockade sig i halsen, och det slutade med att jag endast ryckte på axlarna. Han såg lite besvärad ut. Otillfredsställd. Han ville att jag skulle tala, att jag skulle formulera en mening. Men jag lyckades inte. Orden ville inte ut.
”Är du hungrig?” Det var jag. Väldigt. Tomheten jag känt för endast ett litet tag sedan hade stillats mycket, nästan fyllts, när Justin kom. Var resten hunger? Jag hoppades det. Det var enkelt att stilla.
Han reste sig upp och räckte ut handen mot mig, som jag tog och följde hans exempel. Så snart jag rest mig upp lade jag armarna om hans midja och lutade huvudet mot hans bröst. Jag kände på hans kropp att han först blev förvånad, men mjuknade sedan snabbt och omfamnade mig. Även om jag inte kunde formulera mig ordentligt, kunde jag göra såhär. Jag backade sedan ett steg och såg på hans leende ansikte. Jag nickade mot toaletten,
”Jag ska bara...” mumlade jag. Han nickade,
”Jag fixar frukost medan.” Han började gå ut ur rummet, men snodde sedan om,
”Om du inte vill att jag väntar-” han visste uppenbarligen att jag var rädd. Rädd för att vara i mitt eget hus, rädd för att lämnas ensam. Jag hade skrämt honom igår när jag trodde jag sett Marcus i min dröm. Det hade känts så äkta, och jag var rädd att det skulle hända igen. Jag kommer hemsöka dina drömmar, ekade i mitt huvud.
”Det är okej.” sade jag och nickade kort.
”Jag är precis nedanför.” sade han innan han lämnade rummet. Jag hörde hans fortsteg i trappan när jag gick in på toaletten och såg mig själv i spegeln. Jag såg hemsk ut, med mörka ringar under ögonen och sår i ansiktet. Jag hade inte sett dem förrän nu. Långsamt drog jag fingrarna över ett jack i pannan och försökte dra mig till minnes hur jag fick det. Det hade kunnat vara under fallet i trappan. Jag lade över mitt hår till vänster sida vilket gjorde min hals' högra sida synlig. Det var blåmärken på nästan hela halsen, men tydligast just där. Där kunde man nästan se precis hur fingrarna hade placerats.
”Bara blåmärken? Du hade tur.” Plötsligt stod Marcus bredvid mig, jag såg hans ansikte i spegeln. Men innan jag ens hann öppna munnen för att skrika, innan jag ens hann reagera, försvann han. Jag drog efter andan och lade handen för munnen för att kväva snyftningarna. Vad hände med mig?


Långsamt gick jag nedför trappan, medan jag hörde min mor tala med Justin.
”Jag visste att du skulle lyckas.” sade hon lågt.
”Jag var inte lika säker.”
”Men det gjorde du. Ingen annan skulle ha lyckats.” Lyckats få mig att komma upp till ytan igen. Och hon hade rätt.
”Vad gjorde du förresten? Jag hörde henne skrika.” Hon lät inte anklagande alls. Det gladde mig. Det var verkligen underligt av mig, att skrika när Justin kom nära. Det var bara Justin. Men närheten hade skrämt mig, och påmint mig om när jag senast varit nära någon. För nära.
”När jag talade med henne reagerade hon inte alls. Och såfort jag kom nära henne ryggade hon. Tillsist bestämde jag mig för att omfamna henne, och det var då hon skrek. Och slogs. Men tillslut föll hon i tårar. Du anar inte hur illa det kändes att ha henne gråtandes i mina armar och glädjas åt det. Att vara glad över att ha fått en reaktion ur henne, även om hon grät.” mumlade han sorgset.
Förlåt Justin för att du behöver gå igenom det här med mig. Tack för att du gör det.
”Jag förstår dig.”
Jag bestämde mig för att sluta tjuvlyssna på deras samtal och tog istället de sista trappstegen innan jag gick in i köket. Min mor sken upp i ett stort leende och Justin vände på huvudet. Han klappade på barstolen bredvid sig och jag slog mig ner.
Mamma såg ut att leta efter något att säga, medan Justin bara räckte mig en tallrik yoghurt. Jag tog emot den och skulle precis börja äta när mammas telefon ringde.
”Scarlett. Ja. Okej. Vilken operation?” Det var hennes vanliga inringning. Denna gång, vände hon dock huvudet och såg på mig när hon talade,
”Jag kan inte komma in just nu.” Visste de varför hon hade varit ledig? Visste alla? Det var en liten stad, folk pratade. Visste alla om vad som hänt mig? Tyckte de att det var mitt fel, eller tyckte de synd om mig? Jag visste inte vad som var värst.
”Men Dr. Spart då?” fortsatte min mor. Hon såg fördärvad ut. Hon ville inte åka, för hon var rädd för att jag skulle vara ensam. Det skulle jag inte,
”Du kan åka.” sade jag och mötte hennes blick. Hon reagerade på att höra min röst igen.
”Nej, nej det är okej.” sade hon, ”de kan hitta någon annan.”
Justin tog till orda, ”Jag kommer stanna här, det vet du.”
Mamma såg på honom ett slag och såg ut att väga alternativen i huvudet,
”Säkert?” Hon ville verkligen till jobbet, hon avskydde när operationerna ej kunde utföras på grund av henne. Lika mycket som hon ville stanna hemma för att hon var orolig över mig, ville hon åka dit. Och rädda liv.
Justin nästan himlade med ögonen,
”Jag lämnar henne inte.” Sedan såg han på mig. Tack, ville jag säga igen.
Min mor suckade,
”Jag är där om tio minuter.” sade hon i luren. Sedan lade hon på. Hon tog sina bilnycklar och gick mot dörren, det måste verkligen ha varit ett akutfall om hon inte ens tänkte byta om hemma.
”Jag kommer hem så fort jag kan.” sade hon och såg först på mig och sedan på Justin.
”Vi klarar oss.” Justin tog min hand under bordet och smekte den med sin tumme. Hon nickade innan hon gick runt hörnet och ut genom ytterdörren.
Vi satt tysta. Jag åt, och Justin såg på mig medan jag gjorde det. När jag ätit klart reste han sig och tog med min tallrik till diskhon och sköljde av den. Medan han gjorde det vände jag mig om och såg bort mot trappan.
Med ens spelades en scen upp i mitt huvud. Marcus placerade sina händer om min hals och dunkade mitt bakhuvud i golvet ett flertal gånger. Jag kommer finnas överallt, men du kommer inte se mig. Du kan aldrig bli av med mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Fattar du?
”Joss?” Synen avbröts tvärt. Jag snodde runt och såg på Justin som gav mig en ängslig blick,
”Vad är det?” fortsatte han.
Hade jag gett ifrån mig något ljud? En flämtning? Jag var inte säker. Han gick fram och ställde sig framför mig och placerade, precis som igår, händerna på mina kinder.
”Vad är det?” upprepade han mjukt. Marcus är överallt. Precis överallt, som han sade. Jag kommer aldrig komma bort från honom. Orden stockade sig i halsen. Justin väntade tålmodigt, som om han visste att orden kändes som tagbollar i halsen.
”Han... Jag ser honom.” Det var en viskning, men den var fullt hörbar. Det gladde mig.
”Du ser honom?” Han var oförstående, men jag tror ändå att han till viss del förstod vad jag menade.
”Inte bara i mardrömmar. Ibland-” jag såg bort mot trappan igen. Jag höll på att bli galen.
”Ser du honom när du är vaken också?” fyllde Justin i. Jag nickade, lättad över att han förstod. Han stod bara tyst sedan. Hur skulle han reagera? Hur reagerade man normalt sett på en sådan sak? Det fanns inget svar på det, för det fanns ingen del av detta som var normalt. Sådant här hände inte normalt sett.

Marcus’s perspektiv:

Var befann jag mig? Det var kyligt. Var det där en person? De fick inte se mig. Det kunde lika gärna varit en lyktstolpe, men det var bäst att gömma sig ändå. Jag slog mig ned bakom några soptunnor. Det borde ha luktat, men jag kände ingenting. Allt snurrade. Vart skulle jag ta vägen? Jag mindes inte vart jag ställt min bil. Jag mindes inte ens vart jag bodde. Jag visste att jag inte kunde gå tillbaks dit iallafall. Varför? Jag mindes inte.
”Ta dina tabletter, ta dina tabletter.” ekade i mitt huvud. Jag hade inte tagit mina tabletter. Det var därför jorden snurrade alltför fort. Skulle jag behöva bo i det där vita rummet igen? Ha de där konstiga kläderna? Eller var det endast en dröm? Jag huttrade till och lutade huvudet mot knäna.
”Nej, snälla. Sluta.” Jag mindes hennes skrik. Hennes exakta ord. Joselyns. Var det till henne jag var påväg nu? Var det därför en röst i mitt huvud sade att jag ej kunde gå hem? Hon hade skrikit åt mig. Hon hade... Jag försökte dra mig till minnes. Aj. Min läpp. Hon hade bitit mig. Hon hade dragit med mig i fallet nedför trappan. Det gjorde ont, och det var hennes fel. Hade hon också ont? Jag hoppades det. Och jag hoppades att det var mitt fel. Jag placerade mina handflator mot huvudet och slet mig förtvivlat i håret, så hårt att jag kände rötterna släppa från mitt huvud. Jag ville att det skulle vara Joselyns händer som drog mig i håret. Som vårdslöst slet av tester av hår från mitt huvud. Med ilska. Med hat. Trots hennes hat älskade hon mig. Jag visste det. Det var därför hon skrikit så. Det var inte enbart missnöje. Hon ville, jag visste det. Men vi hade blivit avbrutna.
Men jag skulle få min chans igen. Och då skulle ingen kunna avbryta oss. När de kom, skulle det redan vara försent.

Previous: Marcus satt ned på gatan en bit bort och torkade blod ur ansiktet med sin tröjarm. Flera av hockeygrabbarna stod runt honom, tillsammans med Ryan. Marcus skulle inte ha någon chans att hoppa på Justin igen, eller tvärtom.
”Släpp mig.” upprepade Justin, men höll sig lugn. Chaz släppte honom, och Justin föll ned på marken bredvid mig och Prim. Han hade blod rinnandes från munnen, näsan och hans öga var blått. Han räckte ut handen mot mig samtidigt som han viskade, med en röst som skar genom hjärtat,
”Förlåt, Joss. Förlåt älskling-” hans hand snuddade endast vid min kind när jag ryckte bort från hans beröring.
”Rör mig inte.” jag uttalade orden så tyst jag kunde, ändå lät de hårda. Hans ögon spärrades upp och hans hand stannade i luften. Jag lutade mig mot Prim som förstod vad jag menade och hjälpte mig upp. När jag rest mig upp vände jag på klacken och lämnade, tillsammans med Prim, hela röran bakom mig.

Bild

När Joselyn öppnade dörren och såg på mig såg hon trött ut, som om hon inte sovit på länge.
”Justin, jag kan inte tala om det här just nu.” mumlade hon. Jag tog ett steg mot henne, det kliade i fingrarna. Jag ville röra henne, hålla om henne.
”Du har inte svarat på mina samtal.” sade jag och ryckte på axlarna. Jag hade ringt henne ett flertal gånger, utan respons.
Hon svarade inte, så jag tog åter till orda,
”Joselyn, jag är så ledsen. Jag förstår om du är arg på mig för vad jag gjorde. Men du måste förstå att jag aldrig någonsin menade att skada dig-”
Hon avbröt mig,
”Jag är inte arg på dig för att du råkade smälla till mig i ansiktet.” Det gjorde ont i mig att höra orden uttalas högt.
Hennes röst var en aning högre nu, ”Jag är inte arg. Jag är bara... Jag är besviken. Och jag tror inte ens att du inser varför. Jag ville aldrig att du skulle börja försöka försvara mig. Saker blir bara värre då."
Hon lät faktiskt inte arg. Hon lät ledsen. Jag avskydde att veta att det var mitt fel, men jag förstod ändå inte vad som gjorde henne så upprörd, om det inte var att jag råkat smälla till henne.
”Jag vet inte ens vad som hände... Jag klarade bara inte av att höra honom säga det där... Kalla dig sådana saker.”
Hon tyckte på axlarna,
”Jag behöver lite tid. Bara lite tid för att fundera, du vet.”
Hennes röst var inte kall, men jag kände mig med ens frusen.
”Förlåt,” mumlade jag igen.
Hon pillade med sin tröja medan hon talade. Hon gjorde bara sådant när hon ogillade samtalsämnet och ville bort från konversationen - jag kände henne väl.
”Du måste säkert åka snart, eller hur?”
Jag avskydde det här. Jag kunde inte åka iväg och veta att hon avskydde mig. Jag nickade kort och hon mumlade,
”Okej." Hon började dra igen dörren, ”Hej då Justin.”
Jag tog tag i den precis innan den hann smälla igen,
”Vänta!” utbrast jag. Hon såg på mig med hennes trötta blick, som inte alls var lik Joselyn. Hon väntade på att jag skulle säga något.
”Du...” jag kunde inte formulera mig ordentligt, ”du kommer kunna förlåta mig va? Du avskyr mig inte?”
Hon suckade, ”Jag avskyr dig för att du ens ställer en så korkad fråga. Jag behöver bara lite tid.”
Det var allt jag behövde höra. Behövde hon tid skulle jag ge henne det, hur ont det än gjorde.

Joselyns perspektiv:
 

(Lyssna medan nedanstående läses.)

Tickandet från klockan på nattduksbordet bredvid gjorde mig galen. Jag avskydde att höra hur varje sekund tickade förbi, men jag ville inte se på klockan. Jag ville inte veta hur mycket den var.
Det var fortfarande mörkt ute, så jag visste att det inte var morgon. Det hade varit omöjligt att sova sedan sammandrabbningen i skolan. Jag hade först inte själv insett varför jag reagerat så starkt som jag faktiskt gjort. Men jag visste varför nu. Jag hade insett så snart jag såg Justins ansikte igår när han var här.
Och nu låg jag här, med ögonlocken tunga som sten, men ändå ingen som helst möjlighet att kunna somna.
Jag visste själv att det var helt onödigt att ha bett Justin om tid. Att vara osams med honom var onödigt. Allt jag gjorde just nu var onödigt - för jag visste det redan. Jag älskade honom alldeles för mycket för att någonsin släppa honom. Ändå, hade jag velat komma bort från allt ett tag och samla tankarna.
”Jag dör och dödar för dig.” hade han en gång sagt. Frågan var, ville jag verkligen det?

När jag lade en blick på mobilen kändes det självklart. Jag visste precis vad jag ville göra. Så mycket för att behöva tid, det hade knappt gått två dygn sedan jag såg honom. Jag knappade mig runt på displayen och förde sedan telefonen mot örat. Ett flertal signaler gick fram innan ett pip hördes. Först trodde jag att han svarade, men sedan hörde jag min egen röst läsa upp meddelandet jag och Justin spelat in på sjukhuset.
”Hej. Du kan skatta dig lycklig åt att ha nått fram till världens underbaraste och finaste pojkvän till undertecknad, nämnligen Mr. Justin Bieber. Tyvärr kan han inte svara just nu då han är alldeles för upptagen med att kyssa moi. Han återkommer efter jag sagt att jag älskar honom några miljoner gånger. Bye bye.”
Ännu ett pip kom som indikerade att det var dags att spela in sitt meddelande.
”Hej... Det är jag. Vad håller vi på med egentligen? Jag klarar mig inte utan dig. Vi måste prata om allt det här, så kom hem så snart som möjligt. Snälla? Jag älskar dig.”


Jag drog filten tätare om mig medan jag trippade över vardagsrumsgolvet till soffan för att slå mig ned. Det var måndag, men jag hade sjukanmält mig. Jag var inte redo för att gå tillbaka till skolan ännu. Mamma hade åkt tidigt imorse och skulle antagligen jobba sent, så hon skulle inte behöva få reda på något.
Både Chaz och Prim hade ringt mig ett flertal gånger, men jag hade svarat dem båda i ett sms att jag inte mådde så bra. Sanningen var, att jag inte ville träffa Marcus igen förrän jag talat ut med Justin. Jag klarade inte av att se hans ansikte och bli påmind om något. Dessutom, fast jag inte ville erkänna det, var jag rädd för honom. Det hade jag egentligen alltid varit, på sätt och vis. Speciellt när jag fick reda på att det antagligen hade varit han som förföljt mig med sin bil. Och jag var rädd för att se hur han skulle bete sig. Allt skulle vara så mycket lättare sedan när Justin kom hem.

När jag slog på TV:n, inställd på att se någon deppig såpopera möttes jag istället av Kristin Dos Santos' ansikte. E!News. Innan jag hann byta kanal kom en bild på Justin upp i bild,
”Trubbel i paradiset?” stod det under. Kvinnan började tala.
”Så, allas våran Justin Bieber har som vi alla redan vet, nyligen hamnat i en sammandrabbning-” en suddig film från slagsmålet visades, ”-Då han enligt källa ska ha försvarat sin flickvän i ett slagsmål. Triangeldrama? Vi tror så. Ryktet säger även att Heartthroben’s flickvän, Joselyn, inte tog detta alltför bra och att paret nu är på knivseggen. Det tillsynes så perfekta paret kanske inte är så perfekta trots allt.” avslutade hon innan hon började tala om en filmpremiär. Jag slog av TV:n och lutade mig mot soffkanten.
Jag hade överreagerat. Men det hade Justin också. Och jag hade överreagerat av en anledning. Förutom att jag bara varit chockad och just då rädd, var sanningen att jag såg Justin som perfekt. Trots små fel han hade, såg jag honom som helt och fullkomligt perfekt. Jag såg honom som den enda jag någonsin kunde känna mig fullständigt trygg och säker med. Som den som alltid lyssnade och litade på mig. Han hade äventyrat det. Jag visste att han också hade sina fel, men jag blev ändå besviken. Han hade inte litat på mitt omdömme. Att jag kunde hantera situationen. De flesta hade skattat sig lyckliga åt att deras pojkvän försvarade dem. Jag var inte en av dem. Jag avskydde att se Justin bli skadad, och jag avskydde att veta att det var mitt fel. Jag avskydde att han inte bara blev skadad fysiskt, utan även psykiskt när allt hamnade i media. När hans fans fick veta. När hela världen på några sekunder visste precis vad som hänt. Jag brydde mig inte om vad världen sade om mig, men jag brydde mig om vad de sa om honom. Hans karriär, hela hans liv, stod på spel när han agerade såhär. Och det var mitt fel. Justin hade fortfarande inte svarat på mitt meddelande, men jag förmodade att det fortfarande var natt för honom på grund av tidsskillnaden. Jag visste faktiskt inte ens var han var, och det irriterade mig. Därför, öppnade jag datan och loggade in på twitter. Justin hade inte tweetat mycket den senaste tiden, men två tweets var utlagda för flera timmar sedan.
"Awesome time with friends at the MTV redcarpet. #muchlove" och "I'm only human. I mess up sometimes, but I'm #stillkidrauhl." Inget om var han befann sig eller när han skulle komma hem. Frustrerat smällde jag igen datorn.


När jag hörde knackandet på dörren var jag nästan säker på att det skulle vara Justin. Han måste ha hört mitt meddelande och kommit hem direkt. Jag halvsprang mot dörren, redo att slänga mig i hans famn och reda ut allting. Mer fel kunde jag inte ha haft.
"Marcus?" frågade jag andlöst. Jag hade endast ett par mjuksshorts och ett linne på mig, och kände mig otroligt obekväm med situationen.
Han hade blåmärken och skråmor i hela ansiktet. Nickande tog han ett steg in, så han stod på tröskeln.
"Ska du inte be mig komma in?" viskade han, hans ansikte bara några centimeter ifrån mitt.
"Nej, ehm..." sade jag. Jag försökte dölja att jag faktiskt var rädd för honom.
"Inte? Jag som kom hela vägen hit för din skull."
"Hur vet du vart jag bor?" Jag ville ha det bekräftat.
Han hånlog.
"Du vet att jag har varit här förr, eller hur? Du såg min bil. Jag vet att du gjorde det." Han lät som om han trodde att jag skulle gilla det. Det verkade som om han trodde att jag blev nervös i hans sällskap - inte för att jag var rädd för honom - utan för att jag gillade honom men försökte stå emot det. Endast tanken fick mig att rysa.
"Varför har du följt efter mig?" andades jag.
Han ryckte på axlarna,
"Jag gillar att kunna se dig, utan att du ser mig." Han placerade sin handflata på min kind och närmade sig mig med sina läppar. Jag tog ett steg bakåt.
"Justin är däruppe."
Han brast ut i skratt. "Jag vet att Justin inte är här." Eftersom jag tagit ett kliv bakåt för att komma bort från honom, kunde han nu ta ett kliv in i mitt hus. Vilket han utnyttjade. Mitt hjärta dunkade snabbt och tankarna for runt i huvudet. Vad tänkte han göra?
"Varför ljuger du Joselyn? Vill du bli av med mig?" frågade han och drog igen dörren bakom sig.
"Min mamma kommer hem snart." Det var den första ursäkten jag kom på.
"Det tror jag inte på." sade han och gick fram till mig. Han placerade handen på min kind igen och lutade sig framåt. Jag stod blickstilla. Min mobil vibrerade från vardagsrummet. Han släppte mig och gick och kollade vem det var,
"Nej men ser man på. Justin." sade han och höll upp telefonen så jag såg displayen. Han räckte den mot mig,
"Du säger ingenting om något." Jag såg på honom. Vad skulle han göra om jag visst sade något? Han var stark, det visste jag.
Han verkade kunna läsa mina tankar när han öppnade upp sin jacka och visade vad som dolde sig innanför hans byxlinning. En kniv.
Mina ögon spärrades förfärat upp. Han nickade mot telefonluren och jag tog emot den och svarade, medan Marcus såg på mig med sitt överlägsna leende.
"Hallå?" andades jag och letade förtvivlat i minnet efter något jag kunde säga som, utan att Marcus förstod något, ändå skulle få Justin att förstå att något var fel. Som tur var, var Marcus inte smart nog att be mig sätta på högtalaren.
"Hej, förlåt att jag inte har hört av mig ännu. Jag är påvä-" började Justin i telefonen. Såsnart jag hörde hans stämma blev jag lugnare, trots situationen jag befann mig i. Marcus tog upp kniven och började smeka den försiktigt öven eggen, och känslan av lugn försvann genast.
Jag svalde,
"Ja, det är jättebra med mig. Hur var det? Nej, berätta inte förresten. Du kan ta det när du kommer hem." rabblade jag.
"Joss, vad-"
"Haha, ja. Åh, äter du hawaiipizza? Gud vad gott." Det var en långsökt chansning, men jag kom inte på något bättre. Justin visste att jag avskydde hawaiipizza som pesten.
Han var tyst en stund. "Något är fel, eller hur? Vad händer Joselyn?"
"Ja." Han skulle förstå. Han skulle förstå att något var fel. Marcus tog plötsligt telefonen ifrån mig och lade på.
"Det räcker så."
Jag såg på honom. Han var i mitt hus. Beväpnad med en kniv. Vad tänkte han göra? Skulle jag hinna springa före honom till köket och få tag på en kniv själv? Eller springa ut? Han skulle antagligen vara ikapp mig på sekunder.
"Hm, vad ska du och jag hitta på nu?" frågade han medan han såg på kniven.

Yepp. Psycho! Vill höra era tankar, det händer massa nu vettni! Kom igen,
Kommentera.

Previous: Det hon sade fick mig att fundera. Bandet mellan mig och Joselyn var speciellt, det visste jag. Vi förstod varann på en nivå de flesta inte gjorde, och det gjorde mig ledsen att Prim saknade det i sitt förhållande med Chaz.
”Det kommer nog snart ska du se. Ni har bara varit tillsammans i några veckor.” sa jag uppmuntrande.
Hon suckade, ”Jag hoppas det.”
Dr. Spart kom gåendes genom korridoren. Både jag och Prim reste oss upp alltför hastigt när han kom fram till oss i det avlånga väntrummet, vars väggar var målade i jordnära färger och doftade underligt av rengöringsmedel.
”Operationen är klar. Dessvärre...” han såg rakt in i mina ögon när han talade. Hjärtat stannade så snart han uttalade sista ordet. ”Dessvärre vad?!” ville jag skrika, men stod istället i tystnad inför vad han skulle säga härnäst.

Bild

(Lyssna medan nedanstående läses.)

”Operationen är klar. Dessvärre...” han såg rakt in i mina ögon när han talade. Hjärtat stannade så snart han uttalade sista ordet. ”Dessvärre vad?!” ville jag skrika, men stod istället i tystnad inför vad han skulle säga härnäst. Hon klarade sig inte, hon klarade sig inte, ekade i mitt huvud. Jag kände knäna vika sig under mig och allt blev suddigt, precis när doktorn steg fram till mig och Prim,
"Andas! Hon är okej." uppmanade han då han steg fram och tog tag i mina axlar som för att hålla mig uppe. Såsnart han uttalat orden "hon är okej" hade snurrandet upphört. Hon var okej. Men jag vågade inte tro det förrän jag såg det.
"Dessvärre vad?" frågade Prim.
"Hon förlorade väldigt mycket blod vid operationen. Något gick snett. Hon kommer behöva stanna här några dagar."
"Är det allt?" det var nästan så att jag skrattade av lättnad. För några sekunder sedan hade jag trott att min största anledning för att leva, hade lämnat mig. Att hon inte längre existerade.
"Det är allt. Hon mår bra, men kan inte träffa er riktigt än. Hon måste vila."
"Är det okej att sitta med där inne medan hon sover?"
Doktorn såg skeptiskt på mig, samtidigt som Scarlett kom fram till oss. Hon hade hört vårat samtal och svarade, "Egentligen inte." hennes sätt att uttala det vittnade om att detta var ett undantag. Hon blinkade åt mig och Prim och nickade sedan att vi skulle följa med henne.
"Tack." sade jag medan vi gick efter henne i korridoren.
Hon log bara medan vi banade väg mellan alla människor som stressat gick ut genom en dörr, och in genom nästa i korridoren. Vi gick igenom några skjutdörrar där Joss' mor drog sitt kort för att kunna passera. Sedan svängde vi höger och kom in i ett rum som såg ut precis som det Joss legat i tidigare, förutom att detta var mer avsides och hade fler monitorer bredvid sängen. På sängen låg hon, med slangar i näsan, i armarna och en klämma på ena fingret. Hon andades långsamt och rytmiskt och en lättad suck flög ur min mun.
"Egentligen får hon inte ta emot besökare ännu. Och hon är nedsövd. När hon vaknar kan hon vara lite förvirrad. Ni kan väl vara snälla och trycka på "tillkalla personal" knappen innan ni går?"
Prim nickade.
"Ehm, finns det någon...Typ, tid besökare måste lämna sjukhuset?" frågade jag och såg på Scarlett. Hon bet sig i läppen,
"Ja. Egentligen." Egentligen, igen. Jag började gilla det ordet.
"Förmyndare, män och makor kan sova över i ett rum bredvid. Pojkvänner däremot..." Jag såg på Joss och sedan på Scarlett igen. Hon log hastigt,
"Om någon frågar så är ni gifta, helt enkelt." Jag sprack upp i ett leende.
"Men det är alldeles för tidigt för sådant än." sade hon sedan och hytte med fingret mot mig. Jag flinade,
"Yes, ma'am."
Hon skakade på huvudet, "Kalla mig aldrig ma'am igen."
Jag skrattade,
"Deal."
Hon lämnade rummet. Prim, som inte sagt mycket stod och såg på Joss. Hon var livrädd för sådant här, det visste jag. Slangar och sådant. Jag visste även att det här påminde henne om Dylans sjukhusvistelse. Jag tog hennes hand i min medan vi gick fram och slog oss ned vid Joss' säng på en varsin stol.
"Du hör oss säkert inte," mumlade Prim, "men det här är Justin och Prim. Och vi ska stämma Dr. Spart som just gav oss en hjärtattack. Vi berättar allt när du vaknat."
Jag log, "Ja. Han sa 'dessvärre' så både jag och Prim höll på att svimma. Men det är bra," jag tog hennes hand, "allt är bra nu."


Det dröjde inte länge innan Prim valde att åka hem. Hon frågade om jag ville att hon skulle stanna, men jag svarade att jag klarar mig. Jag visste, trots att Joss säkerligen snart skulle vakna, att detta fortfarande skrämde henne. Jag gav henne en lång kram.
"Hälsa henne från mig när hon vaknar."
"Det ska jag göra." svarade jag och lossade på omfamningen.

Det hade gått ett bra tag sedan dess nu. Jag hade ingen koll på klockan då jag satt och stirrade på Joselyn. Hon såg fridfull ut. Plötsligt rörde sig hennes ögonfransar en aning. Först trodde jag att jag hade inbillat mig, men sedan rörde sig hennes fingrar jag höll i min hand. Hon öppnade sakta ögonen och grimaserade. Hjärtat dunkade fortare i mitt bröst. Hon försökte röra sig när jag bestämt sade,
"Nej, ligg still." hon vände blicken mot mig.
"Justin." viskade hon hest, men jag hörde leendet i hennes röst.
"Jag är här, älskling. Jag måste berätta för din mamma att du är vaken-" mumlade jag och böjde mig framåt för att nå den stora röda knappen.
"Nej, vänta." sade hon. Hennes röst lät en aning bättre, som om hon började vakna,
"Du behöver väl inte hämta henne riktigt än? Kan du inte bara prata med mig lite först?"
Jag antog att detta var någon biverkning av morfinet, som Scarlett talat om.
"Vad vill du prata om?" sade jag och strök försiktigt en slinga hår ur hennes ansikte, noga med att inte komma åt några kablar.
"Jag kom och tänka på en sak förut när jag...Vad gjorde jag? Sov? Iallafall. Tänk om jag aldrig flyttat till Stratford. Jag menar, jag flyttar ju hela tiden. Överallt. Eller jag gjorde i alla fall det förut. Om jag inte flyttat hit hade jag aldrig träffar Ryan och Chaz. Och då hade jag aldrig fått träffa dig. Och du hade inte träffat mig. Och då hade vi aldrig blivit tillsammans. Och jag hade kanske varit någon helt annanstans i världen och bara sett dig på TV. Och jag hade kanske tänkt 'hm, han är snygg.' och du hade aldrig ens fått veta vem jag var." hon malde på och malde på. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Joss, du har fortfarande morfin i dig." jag tryckte på knappen och kysste henne sedan på pannan.
"Jaja. Jag tänkte i alla fall på det. Och tänk om du blivit tillsammans med någon annan. Och jag hade legat här och blivit opererad utan dig."
Jag grimaserade.
"Usch, att du ens kan tänka så. Och jag hade inte varit tillsammans med någon annan. Jag hade haft ett stort hål i mig, där du skulle saknats. Som innan jag träffade dig."
Hon verkade inte lyssna på vad jag sade,
"Jag hade säkert inte gjort operationen om du inte varit här. Jag hade säkert inte gjort någonting alls om inte du varit här. Jag hade säkert bara suttit och stirrat in i en vägg och tänkt på dig. Eller nej, det hade jag ju inte. För jag skulle ju inte känt dig. Visste du att jag inte ens brukade vara ett fan?"
Jag försökte motstå att le, men det gick inte. "Ja, babe. Det visste jag."
Scarlett och Dr. Spart kom in genom dörren.
"Åh, älskling. Hur mår du?" frågade Scarlett och gick fram till Joss.
"Det är bra."
Scarlett såg på mig och mimade, "förvirrad?"
Jag log och nickade.
"Morfinet bör avta fort. Du har haft det i systemet länge." Joss nickade.
Dr. Spart gick fram till Scarlett,
"Allt ser bra ut."
Scarlett vände sig mot Joss igen,
"Dock förlorade du mer blod än väntat under operationen och kommer behöva stanna här några dagar för blodpåfyllning." Joss rynkade pannan, "Just nu är jag bara glad över att ingenting allvarligare gick snett. Så, jag kommer bli helt frisk nu? Allt bra igen?" hon grep tag hårdare om min hand. Jag kramade den mjukt.
Scarlett log, "Du kommer bli helt bra. Jag kommer vara på sjukhuset hela natten. Det är bara att klicka på knappen om du behöver mig."
Joss log, "Tack. Men Justin kommer vara här."
Scarlett såg på mig, "Det tvivlar jag inte på."

Joselyns perspektiv:

Det gjorde bara lite ont i magen, förutom det kändes allt som vanligt. Jag var inte längre påverkad av morfinet när jag vaknade till efter en liten tupplur. Jag kände direkt att det var ute ur systemet. Justin satt i stolen bredvid mig och skrev något när jag vaknade, och det enda lyset i rummet var från läslampan bredvid sängen.
"Vad skriver du?"
Han såg upp på mig och log,
"En låt. Det var ett tag sedan sist, och jag kände mig inspirerad."
"Får jag höra?"
Han flinade, "Är morfinet ute ur systemet nu?"
Jag rynkade på näsan,
"Hur mycket gjorde jag bort mig?"
Han log och reste sig upp. Jag hoppade in en aning i sängen, bara tillräckligt så han precis skulle få plats. Mer gick inte pågrund av kablarna. Han lade sig bredvid mig och lät mig omslutas av hans värme.
"Du sa massa. Tillexempel att om inte du träffat mig, hade du spenderat din tid genom att sitta och stirra in i en vägg."
Jag skrattade. "Sant."
Han lutade sig ned och kysste mig. "Du var faktiskt inte alls så farlig när du var berusad. Du malde på endel, men du var charmig."
Jag himlade med ögonen. "Right."
Han flinade, men såg sedan ut att komma på något. "Prim ville att jag skulle hälsa när du vaknade. Hon var här förut, men åkte hem när det började bli för sent."
Det kändes som en evighet sedan jag träffat min vän. Trots att det inte ens var ett dygn sedan.
"Jag måste ringa henne senare."
Justin lutade huvudet mot mitt,
"Hon var lite upprörd förut."
"Vadårå?"
"Hon berättade att hon saknade att Chaz skulle förstå henne mer. Som jag alltid förstår dig."
"Alla kan inte ha en perfekt pojkvän." sade jag skämtsamt. Han skrattade,
"Jag är långt från perfekt."
"Om du säger det så."
Jag såg upp på honom, "Får jag höra låten?"
"Jag har ingen gitarr eller så-"
"Du behöver ingen gitarr."
Han suckade,
"Okej då." sedan harklade han sig och började sjunga, utan att se ned på pappret som låg på stolen bredvid,
"When I look into your eyes
It's like watching the night sky
Or a beautiful sunrise
There's so much they hold
And just like them old stars
I see that you've come so far
To be right where you are
How old is your soul?"

Han mötte min blick medan han sjöng, och jag såg på ringen på mitt ringfinger. Jag hade klarat operationen. Justin var här hos mig. Just nu, förutom det faktum att vi låg i en sjukhussäng och smärtan i magen, kunde inte livet bli mycket bättre.
"I won't give up on us
Even if the skies get rough
I'm giving you all my love
I'm still looking up

'Cause even the stars they burn
Some even fall to the earth
We've got a lot to learn
God knows we're worth it
No, I won't give up."

"Det är allt jag har hittills." sade han och ryckte på axlarna. Jag vände upp huvudet och kysste honom. Inte passionerat, utan mjukt. Lugnt.
"Tack för att du är här."
"Såklart jag är, pucko. Lika mycket för min egen skull som för din. Jag klarar mig inte utan dig."
Han flinade när han plötsligt kom på något,
"Åh, förresten. Om någon frågar - så är vi gifta."
"Haha, va?"
Han nickade,
"Japp. Din mamma har lovat bort dig och hela baletten. Det hände mycket medan du var nedsövd."
"Fine by me." sade jag skämtsamt innan jag lade mig tillrätta i Justins famn. Jag var trött, och jag var säker på att han också var det. Han hade varit vaken mycket längre än jag.
"Vi kommer få stanna här några dagar." viskade han. Jag älskade att han sade vi.
"Känner du för att göra om hela 'tillbringa en heldag på hotellrummet' och göra om det till 'tillbringa flera heldagar på sjukhuset'?" frågade han busigt.
"Det lustiga är, att till och med behöva spendera några dagar på sjukhus låter som rena himmelriket när du är med."
Han log innan han släckte läslampan och kysste mig.
"Then it's a date. Sov nu, Joselyn."

Jag somnade nästan direkt, och kämpade inte emot sömnen. För jag visste, att när jag slog upp ögonen imorgonbitti, skulle Justin vara vid min sida.

Här är då den slutliga grattis videon till Justin!

Nu ser vi till att sprida den, överallt! Twitter, facebook, tumblr, era bloggar. Glöm inte att lägga till "@justinbieber" när ni tweetar den - och om Justin följer er DM:a den!

We'll make it this time, Beliebers. ♥

Previous: Jag hann inte höra något svar innan Joss med en smäll slog ihop laptop locket. Jag hörde hennes steg komma närmare innan hon öppnade dörren.
Hon hoppade till och lade handen för hjärtat.
"Jordan!" utbrast hon, "vadfan. Du skrämde livet ur mig."
"Vad är det som har hänt?" frågade jag och stålsatte mig för svaret. Hennes rödsprängda ögon talade för att jag verkligen inte ville veta.
"Hockey killarna..." började hon.
Bild, bild, bild


'Snön orskade takras i Stratfords hockeyhall - Flera ungdomar skadade

I fredags kväll orsakade de enorma massorna snö som dagarna tidigare lagt sig över Canada ett stort takras på Stratfords mest använda hockeyhall. De kolosala massorna snö som lagt sig på taket fick den gamla hallens tak att ge vika och en area på fyra kvadratmeter föll ned på den bemannade banan där fem spelade från Stratford Warriors spelade. Då ingen träning hölls, utan ungdomarna endast var där på fritt bevåg fanns ingen vuxen i närheten när raset skedde.

En av pojkarna lyckades trots alla odds -med ett eget skadat ben- kalla på hjälp. Brandkår och ambulans tillkallades till platsen och tre av pojkarna behandlas nu för svåra skador på Stratford Hospital och läget är just nu kritiskt. 

Vi rapporterar live från platsen där,'

Jag stängde av tv:n och lade bort fjärrkontrollen. Nyhetsankaret hade läst upp de noggrant utvalda orden för att informera världen om, "bara ännu en olycka". Bara ännu en olycka i Canada. Bara ännu en olycka i världen.
Det var så enkelt att se det som bara en olycka när man inte kände de drabbade. När man inte såg deras ansikten varje dag. När man inte älskade dem.

När jag kvällen innan suttit tillsammans med Chaz och Prim för att prata om helt vanliga banala saker och telefonen ringde och Prim svarat hade jag aldrig kunnat ana något sådant. Sånt här hände inte här, inte i Stratford. Det hände inte mina vänner.

Dylan låg på intensiven. Nolan och Zach också. Cole och Ryan hade kommit lindrigt undan. När jag, Prim, Chaz, Mrs. och Mr. Sawyer en kvart efter samtalet befann oss på sjukhuset ville ingen tala med oss. Alla sprang runt med bårer, slangar och vita sjukhusrockar. I receptionen bad de oss bara vänta. Vilket vi gjorde.

En tid senare kom mamma ut, hennes ansikte härjat av det som pågick innan för svängdörrarna till intensiv avdelningen.
Mrs. Sawyer reste sig upp och gick fram till mamma som försiktigt placerade sina händer på hennes axlar, som för att stödja henne med det hon sa,
"Dylan är den det står minst bra till med. Han har skadat flera inre organ och har förutom det en svår hjärnskakning och ett brutet ben. Vi vet för närvarande inte om han kommer klara sig. Han måste göra en mycket riskfylld operation." Hon talade med hård och kall röst. Proffesionell. Hon var van vid att tala om sådant för folk.
"Jag vet att jag inte behöver be dig göra allt du kan. Jag vet redan att du kommer göra allt i din makt." svarade Mrs. Sawyer, hennes stämma bruten av sorgsenheten i den. Mamma nickade.
"Hur är det med de andra?" mina ord kom ut som endast en viskning, men tystnaden och spänningen i rummet gjorde det inte svårt att höra orden jag just uttalat.
"Nolan och Zach är ordentligt skadade. Det finns inget som säger att de inte kommer att klara det, men det finns heller inget som säger att de kommer att göra det. De har skador som liknar Dylans, bara inte lika omfattande.
Cole har svår hjärnskakning men kommer att återhämta sig rätt så snabbt. Jag tror det han lider mest av är chocken."
Namnet jag väntat på enda sedan hon nämnt Dylan uttalde hon sedan,
"Ryan har skadat sitt ena ben. Han kommer att klara sig bra, han är vaken men är också i chocktillstånd. Ryan var den som slog alarmet, han måste ha lyckats ta sig ut från högarna av virke och sedan tagit sig till läktaren där han haft sin mobil. Och då Dylan låg i en sådan udda position tror de att Dylan har lyckats släpa fram de andra en bit, och att det har varit detta som tärt så otroligt på honom - att detta har gjort hans skador ännu värre då han försökt rädda de andra."
"Har deras skydd inte spelat någon roll?" det var första gången Prim uttalade sig sedan vi kommit. Hennes ena hand vilade stadigt i min och på hennes axlar hade Chaz placerat armen.
"Jo. Utan hjälmarna hade de inte..." mamma avbröt sig och såg på oss. Vi alla förstod vad hon menade. "Låt oss säga att det var otrolig tur att de alla hade hjälm på sig." avslutade hon.


Jag reste mig upp ur soffan. Jag hade ännu inte fått träffa någon. Mrs. och Mr. Sawyer hade stannat kvar på sjukhuset över natten, tillsammans med flera av de andra killarnas föräldrar. Jag, Prim och Chaz hade fått stränga order om att åka hem och försöka få oss lite sömn. Något vi alla visste var omöjligt.
Jag hade talat med Justin på skype tidigare idag. Tillochmed på andra sidan världen hade han fått reda på olyckan. Han var ledsen och orolig för killarna, men även orolig för mig. Typiskt Justin.
Jordan hade varit här tidigare idag. Jag vet inte hur han hade kunnat undgå att höra om vad som hänt, men det hade han. När jag förklarat vad som hänt stannade han med mig i några timmar innan han gav sig av för att packa. Han skulle åka redan imorgon, timingen kunde inte varit värre.

Jag drog åt mig min jacka innan jag gick ut genom ytterdörren och låste den om mig. På gatan stod Chaz's bil och brummade, bredvid honom i framsätet satt Prim.
När jag klev in i bilen mumlade alla tysta "hej" och "hur är det?" innan resten av bilresan åktes i tystnad. Vi visste mer eller mindre ingenting om någons tillstånd, förutom att det tydligen varit så mycket att ta hand om på sjukhuset att mamma fått stanna över natten.

Prim gick genast fram och omfamnade sina föräldrar när vi kom upp till väntrummet. De såg trötta och nästan utmärglade ut, trots att tiden de tillbringat på sjukhuset inte varit så lång att de kunnat börja magra än.
"Något nytt?" hörde jag Prim fråga.
Jacqueline suckade, "Dylan har inte opererats ännu. Nolan och Zach har, men de båda är fortfarande medvetslösa. Scarlett vet inte om de kommer att klara sig. Cole är utskriven och de tror att Ryan blir utskriven imorgon."
Mitt hjärta började genast dunka fortare. Utskrivna? Det betydde att de mådde bra.

Jacqueline omfamnade först mig och sedan Chaz efter hon släppt på omfamningen med Prim. Prims mors kram fick mig att återigen tänka på hur mycket svårare det måste varit för min mamma när hon kände varenda en av grabbarna som kom in på akuten. Trots att hon säkert aldrig skulle visa det, måste det varit otroligt svårt för henne. Dylan var mer eller mindre som hennes egen son.
"Ryan är inte på intensiven längre." fortsatte hon. "Han ligger på avdelning B. Han får inte ha för mycket besök åt gången, men hans föräldrar var där tidigare idag, så jag antar att ni tre också skulle få gå in."

Jag gick tillsammans med Chaz och Prim genom den långa ljusa korridoren med dörr efter dörr efter dörr på vardera sida. Sjukhus är alltid så rena att doften av rengöringsmedel och renlighet nästan sticker i näsan. Jag skulle aldrig förstå hur min mamma klarade av att vistas här varje dag. Och hur hon klarade av att göra det hon just nu gjorde för mina vänner var för mig ett mysterium. Själv var jag livrädd för blod och trots att jag inte hade något emot kriminalserier på TV, så skulle jag aldrig klara av att se en svårt skadad person i verkliga livet.
Chaz som gick ett halvt steg framför mig och Prim stannade upp och läste siffrorna på dörren. 345 A. Ryans rum.
Chaz såg på oss innan han öppnade dörren och klev in. Prim tog min hand och vi klev in och ställde oss i rummet bakom Chaz. Framför oss var ett stort fönster med en säng bredvid. Ryan satt upp i sängen och såg på oss där vi stod. Hans högra ben satt fast i någon sorts skena som höll det uppe i luften.
Han var blekare än vanligt och hade en stor blåtira vid tinningen, men förutom det och det bandagerade benet såg han mer eller mindre ut som vanligt. Lite sorgsnare blick kanske, men det var i och för sig väldigt sällan man såg Ryan le på riktigt nuförtiden och se genuint glad ut.
Chaz gick fram och lade handen på Ryans axel, "Hur är det?"
Ryan svalde, det såg ut som om han inte gjort det på länge.
"Jag är okej. Mest orolig för de andra."
Chaz nickade. "Det är vi också." Ryan förflyttade blicken bort mot mig och Prim som stod precis vid dörren. Prim släppte min hand och gick fram till Ryan och strök honom över pannan.
"Vi hörde att du får åka hem snart iallafall." Ryan log mot henne, "ja. Jag hatar det här stället, det är alldeles för rent." Han gjorde en äcklad grimas.
Jag log och tog några steg framåt från min fastfrysta position så jag nu stod vi hans fotända.
"Din mamma är verkligen en jättebra läkare, Joss." sa Ryan sedan och mötte min blick. Trots att vi var vänner igen var jag ovan med att han pratade sådär direkt till mig. Jag log ett sorgset leende, "det är hon."
Ryan mer eller mindre flinade. Ett sådant leende som varit så typiskt Ryan för bara någon månad sedan, men som nu var ytterst sällsynt.
"Vad hände? Orkar du prata om det?" frågade Prim som slagit sig ned på en stol bredvid Ryans sängkant.
Ryan såg ned på sina händer, "jag minns faktiskt inte allt. Jag minns att vi hörde konstiga ljud och såg upp. I nästa sekund låg vi under en massa brädor. Det var damm överallt, men jag lyckades iallafall se de andra. Dylan var den enda som visade livstecken, han stod och försökte dra loss Nolan från en hög av plankor. Han ropade åt mig att försöka fixa hjälp. Det sista jag minns är att jag hörde Dylan ge ifrån sig ett skri av smärta samtidigt som jag slog 911. Sedan blev allt svart."
Vi andra stod tysta och försökte ta in det han sagt. Det var alltså sant, Dylan hade försökt hjälpa de andra. Det var därför han var så illa däran själv.

Dörren öppnades och en sköterska klev in. Hon hälsade på oss innan hon gick fram och frågade Ryan några enkla frågor, jag antar att de ställde de frågorna till alla innan de blev utskrivna.
Ryan svarade artigt och sköterskan log innan hon gick mot dörren igen. Plötsligt vände hon sig om, "ännu en patient från olyckan har vaknat. Zach...?"
Hjärtat började dunka snabbare i bröstet igen. Zach var okej efter operationen.

Prim och Chaz såg på varandra, "ska vi?" började Chaz. "Ehum." nickade Prim.
"Följer du med oss bort till Zach?" frågade Chaz och såg på mig.
Jag mötte Ryans blick. Han log uppmuntrande mot mig, som för att visa mig att det var okej.
"Nej, jag stannar här en stund." svarade jag, och förvåningen i Ryans ansikte gick inte att ta miste på.
"Okej." De gick snabbt tillsammans ut ur rummet, båda två glada över att få se ännu en av grabbarna vid liv och välmående.
Jag gick fram och slog mig ned på sängkanten bredvid Ryan.
"Varför stannade du här?" frågade Ryan och lutade huvudet mot kudden. Jag ryckte på axlarna, "jag vill hellre vara med dig."
Han såg bara förvånat på mig en stund, men sade inget. Jag suckade, "Ryan, utsätt mig aldrig för något sånt här igen."
Han rynkade pannan, "för vadå?"
"Att behöva se dig i en sjukhus säng. Att behöva sitta hemma och bita sönder naglarna för att jag är så orolig för dig. Bara-" jag suckade och slog ut med armarna, "bara håll dig frisk. Okej?"
Han flinade till lite, "jag trodde inte du var så orolig för min skull."
Jag skrattade utan glädje, "skojar du? Ser du inte på mig hur länge jag sovit inatt?" Jag pekade på de mörka ringarna under mina ögon.
Han skakade på huvudet, "nej. Du är lika vacker som alltid."
Jag såg på honom en lång stund innan jag lade mig ned bredvid honom i sängen.
"Jag är så himla ledsen för allt Ry. Du är en av mina bästa vänner, jag klarar mig inte utan dig."
Han såg på mig. "Det är lugnt. Min reaktion var inte den bästa och-"
Jag satte bestämt ett finger för hans läppar, "du har inget att be om ursäkt till mig för."
Trots att jag inte hade menat det så, så kom ordet "mig" ut med en överdriven efterklang.
"Jag vet...Justin." Vi låg båda tyst en stund. När jag såg upp såg jag att han kollade på mig. Jag lade försiktigt armarna om hans hals, rädd för att göra honom illa, och kramade honom hårt.
"Jag älskar dig. Inte på sättet du vill, och det är jag ledsen för. Men jag älskar dig." sa jag och såg honom bestämt i ögonen. Han omslöt mig i sin famn, "jag älskar dig också Joss."

Previous: Jag fumlade med fingrarna över sängplatsen bredvid mig. Tomt. "Justin" viskade jag. Inget svar. Jag öppnade ögonen och satte mig upp. Ensam. Jag slängde en blick på klockan, den var nästan sex på morgonen och det hade ljusnat utanför. Jag måste ha somnat och Justin hade inte velat väcka mig. Fan. Jag la mig åter ned med huvudet på kudden och kände något kallt snudda vid min kind. Förvånat fingrade jag över arket som låg på huvudkudden och läste,  "Jag ville inte väcka dig. Vi ses snart igen älskling. Jag hör av mig när vi är framme. Jag älskar dig. /Justin"


Bild, bild, bild, bild, bild

Justins perspektiv :

Det tog inte lång tid innan hon somnade i min famn, trots att hon hade bestämt sig för att hålla sig vaken. Jag log och smekte henne försiktigt över håret. "Åtta dagar klarar vi..." Jag höll med henne, det klarade vi. Dock var det inte endast åtta dagar.
Det skulle bli mycket tid jag var borta och jag var inte säker på att hon skulle klara det i längden. Jag var van vid att sakna de jag älskade, men hon hade alltför många som åkte iväg i hennes liv. Hon var tvungen att säga hej då till så många människor, så ofta. Jag visste inte om jag ville utsätta henne för det. Trots det var jag självisk och jag visste det. Det var själviskt av mig att fortsätta älska henne. Mitt liv innehöll alltför många påfrestningar för att det skulle vara bra för henne.

Jag drog försiktigt undan armen och försökte att inte väcka henne medan jag reste mig upp och gick fram till skrivbordet. Hennes block låg uppslaget på en helt nedklottrad sida, vilket var typiskt Joss. Jag bläddrade en bit till jag hittade en tom sida och tog upp en penna. Det rätta av mig skulle vara att skriva att jag inte kunde träffa henne mer. Att det var för hennes egen skull. Att hon skulle komma över det.
Men jag klarade det inte. Hon älskade mig och jag älskade henne mer än jag någonsin skulle kunna förklara för varken henne eller någon annan.
"Jag ville inte väcka dig. Vi ses snart igen älskling. Jag hör av mig när vi är framme. Jag älskar dig. /Justin"
klottrade jag ned på pappret innan jag vände mig om och gick runt sängen. Hon sov tungt med mjukt stängda ögonlock. Jag kysste hennes panna och lade lappen bredvid henne på kudden jag nyss haft mitt eget huvud på. Jag sköt undan inpulserna att lägga mig ned bredvid henne i sängen igen. Jag sköt bort tankarna om att låtsas som om jag missade planet.
"Vi ses om åtta dagar igen." viskade jag med ett leende innan jag gick ut genom dörren.

Joselyns perspektiv:

"Prim, du måste hjälpa mig." sa jag medan jag och min bästa vän gick hem från skolan den kyliga fredagseftermiddagen. Det snöade fortfarande och hade gjort i flera dagar. Jag började undra om vintern någonsin skulle ge med sig och låta våren träda fram.
"Med vadå? Ååh vänta. Låt mig gissa." sa hon och viftade med händerna som för att visa mig att jag inte skulle säga något. "Din pojkvän fyller år imorgon och du vet inte vad du ska ge en kille som redan har allt och som just nu befinner sig på andra sidan jorden?"
Jag gapade stort och Prim skrattade.
"Okej, det där var läskigt..." mumlade jag och såg förvirrat på Prim, vars ansikte lystes upp av ett brett leende.
"Belieber, du vet. Såklart jag vet när hans födelsedag är. Och resten var ju ganska lätt att lista ut, Joss."
Jag flinade, "haha. Jamen kan du plocka fram den där Beliebern inom dig och förklara för mig vad sjutton jag ska göra åt det här?"
Hon rynkade pannan, "hm...Vad ska man ge Justin Drew Bieber, snubben som föddes den första mars 1994 klockan 12.56 på en tisdag..." Jag gapade stort igen och Prim skrattade - men innan hon hann öppna munnen sa jag,
"Jag vill nog inte veta hur sjutton du kan veta det där."
Hon ryckte på axlarna, "som sagt. Belieber. Vill du veta kordinaterna för exakt vart han föddes också?"
"Nej." sa jag och skakade på huvudet, "jag tycker det här är läskigt."
Hon skrattade igen och krokade sedan ihop sin arm med min.
"Om jag var du, skulle jag ringa honom på skype och säga grattis."
Jag nickade, "ja. Det hade jag tänkt mig också, men sedan då?"
"Hm..." sa Prim eftertänksamt.

Vi gick in genom ytterdörren till Prim's hus, drog av oss ytterkläderna och gick in i köket.
"Var är Dylan?" frågade jag när köket var tomt och kylen inte länsad.
"Hockey. Han, Ryan och några andra skulle åka och spela lite." sa hon glatt. Hon älskade att komma hem till ett tomt hus. Något som även gladde oss var att Ryan var mer uttåtriktad igen. Mot grabbarna på hockeyn iallafall - och det var alltid något.
"Okej. Så vad ska vi-" Min mobil vibrerade till i fickan och avbröt mig mitt i meningen. Jag tog upp den för att läsa meddelandet,
"Justin?" frågade Prim och försökte läsa över min axel.
"Nej, Chaz..." sa jag och läste högt, "Joss, vad har du för diiiiig? Jag har sååå tråkigt nu när alla spelar hockey. MEN så fick jag en snilleblixt - DU SPELAR INTE HOCKEY! Så vad har du för dig?"
Prim skrattade, "Chaz, Chaz, Chaz."
"Är det okej om jag ber honom komma hit?" frågade jag och såg upp från displayen. Prim gjorde någon Tyra Banks liknande min, "skojar du eller? Be snubben pallra sin rumpa hit på en gång!"


"Så det är vårt dilemma." avslutade jag och såg på Chaz.
Han grimaserade, "jag vet hur det känns, jag vet inte heller vad man ska ge Justin..."
Chaz stoppade in en stor sked med grädde och kladdkaka i munnen där vi satt i Prims kök.
"Men något måste det ju finnas!" sa Prim beslutsamt. När Prim väl bestämt sig för något, var hon den envisaste människan i världen. Och påhittigaste.
Jag petade försiktigt loss en bit kladdkaka och stoppade i munnen.
"Presenten ni gav till mig och Ryan är ju ganska svår att överträffa..." fortsatte Chaz och såg fundersamt på skeden han höll i handen. Jag och Prim gav varandra en snabb blick innan hon frågade,
"tänker du på samma sak som jag?"
Jag nickade och log, "ja."
Chaz såg förvirrat på oss, "vänta, va?"
"Vi ordnar en fest för Justin!" sa Prim glatt.
Chaz bet sig i läppen, "asså Justin har varit på en heldel fester. Vi skulle behöva hjälp gör att göra något så stort..."
"Har du Scooters nummer?" frågade jag samtidigt som idén slog mig.
Chaz nickade och vickade på ögonbrynen, "jag gillar hur du tänker, Jossie."





Jordans perspektiv:

Jag knackade två gånger men väntade inte på något svar innan jag pressade ned handtaget och klev in i hallen.
"Joselyn?" Inget svar.
Jag drog av mig jackan och gick in i huset. "Joss?"
Först då kunde jag urskilja röster på övervåningen. Trappan tog jag med två steg åt gången då jag var otroligt exalterad för att berätta min nyhet för Joss.
"Jag saknar dig."
"Jag saknar dig med." sa hon inifrån sitt rum. Jag stannade upp mitt i min rörelse. Hon pratade med Justin.
"Jag kan inte fatta att jag missar din födelsedag. Din 18-årsdag dessutom...Och att din födelsedag skulle bli såhär..."
"Hey, det är inte ditt fel. Och det är inte det viktigaste just nu." Deras samtal förbryllade mig. Vad var viktigare just nu?
Tystnad. Jag antog att de talade på skype och att deras miner just nu förde konversationen.
"Jag är hemma snart igen..."
"Bra." Jag kunde nästan se klumpen i Joss' hals, trots att jag inte ens såg henne. Hon försökte låta starkare än vad hon egentligen var. Jag kunde knappast tro att det bara var för att Justin hade rest iväg. Det var något mer.
"Hur är det med din mamma?" Det lät inte bara som en alldaglig fråga. Beslutsamheten om att något var riktigt fel stärktes då jag kunde känna håret resa sig på armarna.
"Det är såna här dagar hon önskar att hon inte jobbade på sjukhus."
"Hur är det med dig?"
"Justin, vad spelar det för roll hur det är med mig just nu? Jag...Jag måste gå. Jag älskar dig."
Jag hann inte höra något svar innan Joss med en smäll slog ihop laptop locket. Jag hörde hennes steg komma närmare innan hon öppnade dörren.
Hon hoppade till och lade handen för hjärtat.
"Jordan!" utbrast hon, "vadfan. Du skrämde livet ur mig."
"Vad är det som har hänt?" frågade jag och stålsatte mig för svaret. Hennes rödsprängda ögon talade för att jag verkligen inte ville veta.
"Hockey killarna..." började hon.

Först och främst, tack för alla fina kommentarer! Här är lite frågor jag snappade upp bland kommentarerna som jag tänkte besvara.

Vill du bli författare? - Asså jag vet faktiskt inte. Det är ett ganska svårt "yrke" att lixom, lyckas i. Tyvärr! :/
Har du typ, MVG i svenska? - Haha, yepp. Faktiskt har jag aldrig fått mindre än MVG på något jag gjort i svenskan...(a)
Hur kommer du på allt? - Jag har ingen aning, hahaha...
Hur lång kommer novellen bli - Det vet jag inte! Den kommer hålla på sålänge den fortfarande har en bra handling och sålänge jag fortfarande har läsare!
När kommer nästa kapitel - Kaaanske imorgon! Men jag börjar med det ikväll. Vi får se!

Puss och kram

Previous: Jag nynnade med i låten, och efter första versen började Justin till min förvåning sjunga med i texten.
Jag avslutade låten och lade ifrån mig gitarren. "Jag älskar dig." sa jag och log.
"Jag älskar dig också." sa han, från andra sidan kontinenten.
Bild, bild, bild, bild

Med tunga steg gick jag nedför trappan. När jag kom in i köket såg jag mig yrvaket omkring. Ingen där.
"Joss, mat finns i kylen. Jag kommer hem till middagen. Puss, mamma" stod det på en rosa post-it lapp på kylen. Jag suckade och tog fram två brödskivor och stoppade i brödrosten.
Jag såg på klockan som hängde på väggen. Halv tolv. Vänta, halv tolv?! Jag sprang uppför trapporna och tog upp min mobil. Fort öppnade jag upp min senaste sms konversation med Justin och läste igenom de senaste smsen.
"Jag kommer senast vid 12, baby." stod det. Fan. Jag hade gjort det till något av en vana att visa mig inför Justin i endast pyjamas eller mjukisbyxor. Med antingen trassligt hår eller nytvättat, hängandes platt som på en slickad katt. Men inte idag.
Jag sprang fort fram till min garderob och drog fram ett par jeans och en vit magtröja. Jag visste att jag inte skulle hinna lägga någon speciell sminkning, men att borsta ut håret och lägga på lite mascara hann jag.

Sedan mer eller mindre flög jag nedför trapporna, tog brödet ur rosten och bredde dem med marmelad. Jag skulle precis börja trycka i mig den första mackan när det knackade på dörren. Det pirrade till i magen när jag halvsprang fram och slet upp dörren. Min hjärna var inställd på att ta sats och slänga mig i hans famn när jag insåg att det inte var Justin som stod utanför min dörr.
"Jordan?" utbrast jag förvånat. Han log, "nej, tomten."
Jag skrattade, "vad gör du här?!" Jag tog ett steg bakåt för att ge honom plats att kunna kliva in i hallen.
"Jag kom lite tidigare än planerat." sa han medan han steg in.
"Men hur...?"
Han flinade, "du ser ut att ha sett ett spöke Joss. Mamma snackade med din mamma, och de bestämde att det passade bäst nu när jag ändå är ledig från skolan ett tag." Han gick fram och gav mig en kram.
Jag skakade på huvudet för att samla tankarna, "så min mamma visste? Varför sa ingen något till mig?" Jag försökte se butter ut.
"Överraskning" sa han och gjorde typiska "jazz hands" med sina händer. Jag flinade och vi klev in i huset.
"Så du tänker stanna här, hur länge?" Han ryckte på axlarna,
"Jag börjar igen förrän på måndag. Så typ fem dagar?" Jag log. Det kändes underbart att träffa Jordan igen. Han hade varit min närmaste vän en lång tid. Dessutom skulle nog Prim gilla att han var tillbaka, då han enligt henne såg ut som en "grekisk gud." 

Tre knackningar på dörren. Påtal om grekiska gudar, tänkte jag. Jordan som stod närmast dörren öppnade den och jag såg hur förvånad han såg ut innan han backade ett steg för att släppa in honom.
Justin klev in genom dörren, iklädd en vit t-shirt. Även han såg förvånad ut över att se Jordan.
"Hey, dude" sa Jordan och sträckte fram handen. Justin skakade den, "Jordan, eller hur?" Jordan nickade och flinade. Sedan vände han sig om mot mig, och först då såg Justin mig. Han sken upp i ett stort leende, som speglade leendet i mitt eget ansikte.
"Öhm, jag skulle precis gå. Jag måste åka och packa upp. Mamma och jag bor på ett hotell." förklarade Jordan.
"Är du säker? Du behöver inte åka." sa jag och kände ett styng av skuld över att han precis kommit och redan skulle åka.
Jordan log, "jadå. Vi hörs sen Joss!" sa han och vinkade. 
"Ring mig?" sa jag och fick det att låta som en fråga. Han nickade och vände sig sedan mot Justin som fortfarande stod på dörrmattan. "Vi ses." Justin nickade, "vi ses."
Jordan drog på sig sina gympadojjor trots kylan utanför och gick ut.
Jag och Justin stod bara och såg på varandra i några sekunder, innan jag gick fram och slängde armarna om honom. Han pressade mig hårt mot hans bröst.
"Hej." viskade han i mitt öra. Lite av ett antiklimax efter hans entré.
Jag skrattade till och lutade mig bakåt så jag såg honom i ögonen.
"Hej." viskade jag och ställde mig på tå för att nå hans läppar, exakt samtidigt som han böjde mig ner för att finna mina. Vi kysstes länge innan vi tillslut tog avstånd från varandra. Han klev ur sina skor och drog av sig sin jacka för att sedan ta min hand och gå med mig in i köket. Han kollade på mina mackor på köksön och flinade,
"och när vaknade du egentligen?"
Jag såg generat ned på mina fötter, "tja...Nyss."
Han log, "det syns inte." han såg menande på mitt hår. Jag puttade till honom löst i bröstet.
"Hey! Så hemskt är inte mitt hår på mornarna!"
Han harklade sig, "hm. Om du säger det så."
"Ligger ditt hår sådär perfekt hela dagarna? Och nätterna? Och när du vaknar?" han höjde på ögonbrynen i spelad förvåning,
"ja. Visste du inte det?" Jag gick fram så vi endast hade en ynka centimeter mellan våra läppar. Han måste ha förväntat sig att jag skulle kyssa honom, när jag ruffsade runt hans hår så mycket jag kunde. Och kände mig som ett litet barn.
Han gapade stort, "oh no, you didn't."
Jag ryckte på axlarna och backade långsamt några steg från honom, "oh yes, I did." Han tog två långsamma steg mot mig.
"Nu ligger du illa till." varnade han. Jag fortsatte att backa sakta, men vände mig sedan om och började springa mot vardagsrummet. Han var mig hack i häll. Tillslut kände jag hans mage mot min rygg, och han tog tag runt min midja.
"Säg förlåt." viskade han hotfullt.
"Nepp." sa jag och kände mig som ett envist barn.
Han snurrade mig om så jag mötte hans blick, men höll mig fortfarande i ett hårt grepp.
"Säg förlåt." upprepade han, med ett leende lekandes på hans läppar.
Jag skakade på huvudet och flinade. Jag hann knappt förstå vad som hände innan Justin låg ovanpå mig i en av sofforna.
"Säg. Förlåt." sa han igen.
"Och annars?" sa jag nonchalant.
Han började kittla mig, vilket fick mig att vrida och vända på mig under hans kropp.
"Ger du dig?"
"Aldrig" sa jag envist. Han fortsatte kittla mig, ändå till jag tillslut utbrast, "okej okej, jag ger mig."
Han slutade och såg nöjt på mig innan han pressade sina läppar hårt mot mina och jag lade armarna om hans nacke. Han lade sina händer på min midja, och trots att jag var varm kändes hans händer brännheta mot min bara hud. Han började sakta smeka min rygg och sände illningar genom hela min kropp. Våra kyssar blev intensivare, och våra händer trevade allt mer. Jag tog tag i hans tröja och försökte krångla honom ur den. Han förstod genast, satte sig upp och drog av den. Han slängde den åt sidan och lade sig återigen över mig och fortsatte att passionerat kyssa mina läppar. Jag smekte försiktigt den nakna huden på hans mage. 
En ringsignal hördes. Och sedan ännu en. Justin avbröt kyssen och såg mig i ögonen. Han såg ut att fundera över om han skulle svara eller bara låta det ringa. 
"Svara." sa jag och log. Ännu en signal hördes. Han gav mig en snabb puss på munnen innan han reste sig upp och sprang ut i hallen. Jag satte mig upp och andades anfått ut.
"Ehum. Ja. Visst" hörde jag honom säga i luren. "Okej. Vi kommer. Hej." Han kom tillbaka in i vardagsrummet. Utan tröja bör jag tillägga. Han log snett, "det var mamma. Hon ville att vi kom och åt lunch. Hon ville träffa dig."
"Okej" sa jag och flinade. Han log sitt busigaste leende innan han tog upp sin tröja och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den och reste mig upp.

När vi stannade utanför det lilla huset som tillhörde Justin's morföräldrar kände jag mig genast hemma. Stället var så hemtrevligt och mysigt att man inte kunde göra annat än att älska det. Att dessutom veta att Justin hade växt upp på ett sådant ställe var lite av en...krock. Att den stora popstjärnan Justin Bieber skulle komma ifrån ett sådant litet ställe. Justin öppnade min bildörr och tog min hand. Det var kallt ute, men såhär i slutet av februari hade mestadels av snön smällt bort. Tack gode Gud för det.
Tillsammans gick vi uppför trappan till huset och klev in i den lilla hallen. Förra gången jag gått in genom den här dörren hade direkt doften av mat slagit mig. Nu doftade det inte mat, det doftade bara Justin.
"Hallå?" ropade Diane, från köket antog jag.
"Hej," sa Justin medan vi gick Diane till mötes, "är mamma här?"
Diane såg upp från tidningen hon satt och läste vid köksbordet, och sken genast upp, "hej Joss!" sa hon glatt.
"Hej, Diane" sa jag lika muntert. Jag gillade verkligen Justin's morföräldrar.
"Nej, hon är inte här." sa hon sedan som svar på Justin's fråga, "hon och Bruce åkte för att köpa hämtmat."
Justin nickade, "pizza?" frågade han hoppfullt. Diane ryckte på axlarna, "jag skulle gissa på det." Justin såg nöjd ut.

Jag och Justin hade slagit oss ned på sängen i hans rum medan vi väntade på att Pattie och hans morfar skulle komma tillbaka.
"Vi hade inte behövt åka hit direkt..." sa han ursäktande. Jag log, "för mig gör det inget. Jag gillar din mormor."
Han skrattade till, "men vi hade hunnit mer av det här om vi väntat lite." han placerade sin hand på min kind och kysste mig först mjukt och försiktigt, men sedan mer passionerat.
"Fan, det har du rätt i." sa jag skämtsamt när han lutat sig bort från mig med ett stort leende på läpparna. ¨
Dörren hördes smälla igen. Han lutade sig fram och gav mig en kyss på kinden innan vi reste oss upp och gick ut till hallen där Pattie och Bruce precis kommit in.
"Hej, Joss!" sa Bruce lika glatt som hans fru tidigare gjort. Han stod med flera pizzakartonger i händerna.
"Hej!" sa jag och log mot honom. Han gick vidare in i köket.
"Så," sa Pattie när endast hon, jag och Justin stod kvar i hallen. "Vi har träffats förut." sa hon och log när hon gick fram mot oss.
"Ja, det har vi" svarade jag och log.
"Jag har hört så mycket om dig." fortsatte hon sedan. Hon flinade retsamt, "Ryan's vän med tröjan."
Både jag och Justin brast ut i skratt. Herregud, att hon kom ihåg det. Jag hade helt glömt bort det. En liten röst i mitt huvud sade mig att nuförtiden var jag endast tjejen med Justin Bieber tröjan, då titeln som Ryan's vän mer eller mindre var tillbakadragen.
"Så, jag hoppas ni är hungriga?" frågade hon, "eller, Justin är iallafall hungrig. Så länge det är pizza." sa hon och himlade med ögonen. Justin flinade,
"Yepp. Och jag hoppas du köpte något annat än bara hawaii pizza. Du skulle se Joss' äcklade min när någon så mycket som nämner att lägga ananas på hennes pizza."
Jag flinade och grimaserade mot honom, trots att jag var både förvånad och smickrad över att han kom ihåg det faktum att jag förbannade personen som kommit på att lägga frukt på pizza.
"Jag köpte olika." försäkrade Pattie med ett leende.

När maten var uppäten och flera timmar snackandes med Pattie hade flugit förbi var det dags för mig att åka hem. Mamma skulle inte behöva äta middagen ensam.
"Det var jätte kul att träffa dig, igen." sa Pattie när hon stod i hallen för att hälsa mig hej då.
"Detsamma" sa jag, och menade det. Jag gillade verkligen Pattie. Man märkte direkt varför Justin hade blivit en sådan ödmjuk och snäll person när man spenderat tid med Pattie. Dessutom påminde hennes och Justin's relation mig om min och min pappas. De var kompisar, inte bara mor och son.
"Vi ses förhoppningsvis igen innan vi åker?" sa Pattie och fick det att låta som en fråga.
"Såklart." sa jag och fyrade av ett leende. Hon såg nöjd ut.
"Hej då" sa jag innan jag och Justin klev ut genom dörren.
"Hej då."

Justin stannade bilen på min uppfart och stängde av motorn.
"Sådärja." sa han och såg på mig. "Tack."
"För vad?" frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"För att du hängde med och träffade min mamma. Haha, hon har tjatat om det. Tro mig, nästan lika mycket som jag."
Jag skrattade, "jag gillar din mamma."
Det verkade vara något som gladde honom. "Hon gillar dig också." svarade han.
"Så, ses vi imorgon?" frågade jag hoppfullt.
Han nickade, "såklart. Och föresten. Har du kvar den där tröjan?"
"Ja." svarade jag och kände rodnaden stiga.
"Bra," sa han. "Du borde ha den oftare." han flinade med spelad kaxighet.
"Ha-ha. Du tycker det va?"
Han nickade, "japp. Det är väldigt sexigt när du har mig på dig."
Jag skrattade högt, "Justin! Du vet att det där har två betydelser?"
Han blinkade, "ja."
Jag skrattade igen och lutade mig framåt för att kyssa honom.
"Fortsätt drömma, Bieber."

Previous: När jag lade mig under lakanen doftade det som Joselyn. Jag log och sträckte mig efter min mobiltelefon för att skicka ett sms till henne. Men precis när jag börjat på meddelandet lyste Ryan's namn upp displayen. Förvånat svarade jag, "what's up, dude?" 
Ryan lät hård och sammanbiten, "vad är på gång mellan dig och Joss?" 

Bild, bild

Ännu en signal till Justin gick fram. Och ännu en. Inget svar. "Abonnenten du söker kan inte ta ditt samtal just nu. Lämna ett meddelande efter tonen." sa en datoriserad röst i luren. Piip.
"Hej Justin, det är jag. Vad händer? Du har inte svarat på mina samtal eller sms på hela dagen? Hör av dig."
Jag suckade och lade på luren. Jag hade inte hört från Justin sedan igår kväll när han skjutsat hem mig, och jag hade försökt ringa och messa honom hela dagen. Om och om igen hade jag försökt spela upp gårdagen i mitt huvud och försökt förstå vad jag kunde ha gjort fel. Trots att jag visste att Justin inte hade tagit det som en stor grej, dök säng-scenen upp i mitt huvud. Det var antagligen ingenting jag hade gjort, han hade säkert bara fått något brådskande att fixa...Och glömt sin mobil.
Jag slog mig ned i en vit fåtölj under mitt fönster sovrumsfönster och drog upp benen. Jag lutade mig mot piedestalen bredvid mig där det stod en gammal grammofon. Jag startade min favorit skiva med The Kooks genom att lägga på stiftet på den, och sedan lät jag musiken omsvepa mig och få mig på andra tankar. Justin skulle säkert svara snart. Hoppades jag.

Justins perspektiv:
"Va?" var det enda jag lyckades få fram.
"Du och Joss. Fan, hur kunde jag vara så blind? Såklart det var du. Det är alltid du."
"Ryan, vad snackar du om?" försökte jag.
"Jag vet att det är något mellan dig och Joss okej? Och jag borde listat ut det tidigare. På min födelsedagsfest, i Omaha och där vid nyår?! Hon ville aldrig ha mig. Hon ville ha dig."
Tystnad. Vad skulle jag svara på det? Jag kunde inte ljuga Ryan rakt upp i ansiktet.
"Justin, svara bara och låt mig få det bekräftat." sa han nedlåtande.
Jag suckade, "ja. Det är sant."
"Jag trodde vi var vänner." muttrade Ryan ilsket.
"Ryan, du är min vän! Det är bara sånt där man inte kan hjälpa och-"
"Ey, Justin bara strunta i det okej? Jag vill inte ha något mer med dig att göra." fräste han.
"Ryan jag-" Men han hade redan slängt på luren i örat på mig. Jag satte mig upp i sängen och såg på klockan. Det var försent för mig att åka hem till honom, och det var antagligen ändå bättre att låta honom lugna ner sig ett tag.
Skuldkänslorna höll mig uppe länge den natten. Hur skulle jag ställa det här tillrätta? Ryan var en av mina närmaste vänner, och hade varit sedan barnsben. Många skulle tycka det var vansinne att riskera en sådan vänskap på "bara en tjej." Men Joselyn var inte "bara en tjej." Och trots att vi båda vetat att vi någon gång skulle nå det här stupet, hade jag alltid tyckt det var värt det. Nu gällde det bara att få Ryan att förstå.
Jag rotade irriterat i fickan efter min iPhone medan jag åkte genom staden mot Ryan’s hus. Fan, den låg kvar på nattduksbordet. Jag hade velat messa Joss och förklara läget, fast när jag tänkte efter var det inte rätt att oroa henne.

Martin öppnade ytterdörren efter 3 knackningar.
”Hej Justin!” hälsade han med ett glatt uppseende. Betydligt gladare än hans son som också kom fram till dörren, ”vad vill du?”
Martin såg förvånat först på Ryan och sedan på mig. Jag förstod honom, det var sällan jag och Ryan bråkade. Martin gav mig en hej då nick och försvann sedan in i huset.
Ryan gick ut på trappen och stängde dörren bakom sig. ”Vad vill du?” upprepade han.
”Ryan, det här är... Fel. Du är min bästa vän.”
Ryan skrattade utan glädje, ”ja, det är fel. Men felet är knappast mitt.”
”Hur skulle jag kunna vetat egentligen? Du har inte sagt något till mig och-”
”Så vadå, jag bör vara arg på Joss istället? För att hon visste, men ändå valde dig? Såklart du visste.”
”Jag menade inte så. Jag förstår att du är arg men jag vill inte förlora våran vänskap.”
Ilska blixtrade till i hans ögon. ”Du förstår inte hur arg jag är Justin. Tjejen jag varit förälskad i, mer eller mindre sedan sekunden jag såg henne nobbade mig för dig. Den stora popstjärnan som redan har allting."
Jag kände ett sting av smärta i bröstet. Ryan hade känt mig sålänge jag kunde minnas, långt innan jag var känd. Det hade alltid betytt extra mycket för mig med mina gamla vänner som verkligen kände mig, men nu hade han också tagit mig för att bara vara en vanlig hollywood kändis.
”Det där var lågt, Ryan.”
Han gick närmare mig så det nu bara var några få centimeter mellan våra ansikten. ”Du pratar med mig om vad som är lågt?”
”Ryan, sluta.”
Han knuffade till mig i bröstet, tillräckligt för att jag skulle stappla bakåt en bit, ”hon var aldrig min, men hon ska fan inte vara din heller.”
Nu var det min tur att gå närmare honom, ”vad menar du med det?” Han skrattade utan glädje, ”trodde du att du kunde komma här, prata lite med mig, du får Joss och sedan är allt som vanligt igen?” ännu en knuff i bröstet, hårdare den här gången. Jag gjorde inget motstånd utan lät honom bara få ut sin ilska.
”Jag hoppades,” mumlade jag.
Jag såg ilskan lysa upp hans ansikte, och innan jag hann reagera slog han mig hårt över mitt högra kindben.

Bild, bild, bild, bild
Joss perspektiv:
Jag gav pappa en sista kram innan han backade ett steg ifrån mig i hallen och lade handen på dörrhandtaget. "Jag ska försöka göra den här resan kort." lovade han.
"Det hoppas jag. Förra resan till Chicago var alldeles för lång."
Att pappa reste bort var något jag vid ung ålder lärt mig leva med, men det var ändå alltid lika svårt när han skulle ge sig av.
"Upp med hakan, kompis. Jag är snart hemma igen. Och Justin är ju fortfarande hemma." Typiskt pappa att säga något sådant. Dock gav det mig en klump i halsen. Justin hade inte svarat mig på hela dagen, och jag hade inte riktigt lyckats vara närvarande när pappa försökt samtala med mig. Trots det lyckades jag pressa fram ett leende, "ja. För stunden." Vilket var sant. På måndag skulle han åka igen.
"Jag måste åka nu om jag ska hinna möta upp mamma på jobbet och säga hej då till henne med. Men jag ringer såfort jag är framme, kompis."
"Hej då pappa."
Han tröck ned handtaget, steg ut i kylan och var sedan borta.

Jag skulle behöva vara ensam hemma resten av lördagskvällen, i värsta fall hela natten, och det blåste och stormade utanför fönstret. Jag gick ut i köket och satte på en kopp té, och medan vattnet puttrade på spisen sprang jag uppför trappan och drog på mig en säckig t-shirt och tofflor. Kalla mig masochist, men jag var sugen på skräckfilm. Med Paranormal Activity påslagen drog jag upp fötterna i soffan och lade en filt över mig samtidigt som jag smuttade på det varma téet.

Jag hade inte ens sett en tredjedel av filmen när jag hörde att stormen hade blivit värre. Jag reste mig upp ur soffan och såg ut genom fönstret. Ovädret gav mig kalla kårar bara av att se på, och jag tackade Gud för att jag slapp vara ute i det här vädret. En tanke slog mig om hur det skulle gå med pappas plan, men jag förstod att planet inte skulle avgå om vädret var alltför illa.
Plötsligt körde en mörk bil upp på infarten, och mörkret gjorde det omöjligt för mig att urskilja vilken sort det var. Endast strålkastarna syntes ordentligt, och jag var inte tillräckligt utbildad i bilmärken för att förstå vad det var för bil bara utav det. Jag såg hur en mörk gestalt med luva klev ur bilen och gick mot dörren. Skräckfilmen och stormen hade gjort mig paranoid. Jag tassade snabbt bort mot ytterdörren och låste den. Två sekunder senare knackade det på. Jag visste inte om jag borde ha frågat vem det var eller om jag bara skulle vara tyst och låta personen tro att ingen var hemma, och åka därifrån. Det knackade igen, denna gång hårdare. Jag väntade en stund. Tystnad. Jag tassade fram till vardagsrumsfönstret igen, och såg till min förskräckelse hur gestalten stod kvar vid trappan. Kalla kårar bildades nedanför min ryggrad. Gav han eller hon aldrig upp?

"Joselyn, hallå?" ropade en alltför välbekant röst. Justin? Jag sprang fort bort till dörren och slet upp den innan jag kastade mig i hans blöta famn. Han omfamnade mig innan han tog några steg framåt med mig i famnen. Han smällde igen dörren bakom sig, och vi var inne.
"Hur är det?" viskade han i mitt öra. Han hade inte släppt mig ännu, och jag planerade inte att göra det i första taget.
"Det är okej. Jag bara... Såg på skräckfilm, ensam i mörkret. Under stormen... Och jag såg inte att det var du." han pressade mig en smula hårdare mot sitt bröst. "Förlåt." viskade han.
"För vad?"
"Att jag inte hört av mig. Och för att jag inte var här när du behövde mig. Och för att jag skrämde dig. Och-" han släppte taget om mig lite, "för att jag blött ner dig från topp till tå."
Jag släppte taget om honom, "det gör inget. Något av det." Jag såg upp i hans ansikte innan jag flämtade till. Han såg fort ner i marken.
"Justin, vad-" han avbröt mig, "det är lugnt. Du behöver inte oroa dig." han började ta av sig sin genomvåta jacka och sina dyngsura supras. Först nu såg jag hans ansikte ordentligt. Han hade ett lila-blått blåmärke som täckte den större överdelen av hans käke. Jag gick fram och lade försiktigt handen nedanför det stora blåmärket. "Justin, vem gjorde det där?"
Han suckade och fattade mina händer, "Joss, snälla. Oroa dig inte för det, okej?" Känslan av att han litade på mig, känslan jag känt senast igår, var som bortblåst.
"Jag trodde du litade på mig." han såg på mig, och den sorgsna blicken skar rakt igenom mitt hjärta. Vad det än var som tyngde honom, var det inte bra.
"Jag litar på dig."
"Berätta då." manade jag. Han såg ned i marken. "Justin, vad det än är så går vi igenom det tillsammans, eller hur?" Han mötte min blick, "det är det som är problemet." Sting i hjärtat.
"Vad menar du?" orden kom ut som en knapp viskning.
Justin verkar ha insett att vi fortfarande stod i hallen och han gick och slog sig ned i soffan jag nyss suttit i. Jag satte mig ned bredvid honom, men inte alltför nära. Efter vad han sagt hade jag en känsla av att han... Jag ville inte ens tänka tanken. Och trots att tomrummet mellan oss nästan tog kol på mig, lade jag band på mina känslor och andades istället sakta ut.
"Vad menar du med att det är det som är problemet?" frågade jag och stålsatte mig inför hans svar. Jag var nästan säker på att jag inte ville höra det.
"Jag... Vet inte hur vi ska göra det här." Precis vad jag trodde att han skulle säga. Snart kom, "för jag är Justin Bieber, och du är bara Joselyn Chandler. Vi passade aldrig tillsammans. Det fungerar inte." tänkte jag. Snart säger han att det inte längre fungerar, och jag kommer ramla ned i avgrunden.
"Igårkväll ringde Ryan mig." mumlade han. Inte inledningen jag förvänat mig, men jag var ganska säker på att resten snart skulle komma.
"Han... frågade mig vad som var på gång mellan oss." han visade med handen mellan mig och honom för att förtydliga. Inte heller vad jag förväntat mig att han skulle säga.
"Han sa att han inte ville ha något mer med mig att göra och slängde på luren i örat på mig. I förmiddags åkte jag hem till honom för att prata. Det slutade annorlunda." Jag såg förvånat på honom. Vänta, hade Ryan orsakat det kolosala blåmärket i hans ansikte?
"Ryan tog till mer än verbalt våld?" frågade jag medan tankarna virvlade runt i huvudet. Hade Ryan verkligen slagit till Justin? Pågrund av mig? Såklart Justin ville få ett slut på oss.
Justin nickade stilla. Han såg så ledsen ut att jag bara ville krama honom. Jag ville pressa läpparna mot hans. Jag ville säga att allt skulle bli bra. Men det gjorde jag inte, för jag visste vad som snart skulle komma.
"Vad tänker du på?" frågade han och mötte min blick med sina djupa bruna ögon.
Har ni någonsin känt av den där smärtan i bröstet när man verkligen är ledsen? När man är så ledsen att man faktiskt känner smärtan i bröstet, det är inte bara något man säger?
"Hur jag ska klara mig utan dig." erkände jag. En rynka bildades mellan hans ögonbryn, "va?" frågade han förvånat och förskräckt, jag vet inte vilken av de båda känslorna som hade övertaget.
"Ja. Jag vet att du snart kommer säga det. Hur det här inte fungerar mellan oss, hur du inte vill ha en tjej som ser till att få dig nedslagen, och hur jag inte är någonting."
"Är det vad du tror?" nu lät han ilsken. Hans ilska gjorde mig modigare, "ja."
"Joselyn Chandler, tror du att jag kom hit för att lämna dig?" Nu var det min tur att bli förvånad.
"Gjorde du inte det?" Han skakade dystert på huvudet.
"Jag skulle inte kunna lämna dig även om jag ville. Trots att det antagligen skulle vara det bästa. Jag bryr mig inte om ifall jag måste bli nedslagen varje dag eller om Ryan hatar mig."
Shit, det här var en förvirrande kväll. Först rädslan, sen sorgen och nu den här förvåningen.
"Så, vänta, jag hänger inte med. Du kom inte hit för att göra slut med mig?" Han log ett bistert leende, "nej."
"Det du inte visste hur du skulle hantera var inte oss, utan Ryan?" Han nickade. Skräck, sorg, förvåning och nu glädje. Jag raderade äntligen tomrummet mellan oss och slängde armarna om hans hals. Han kysste mig försiktigt. Kyssen kändes mognare än våra vanliga kyssar. Vuxnare, som om vi äntligen nått en t-korsning och valt en väg. Och vägen kändes rätt.
Han lutade sin panna mot min, "jag älskar dig."
Hjärtat började dunka snabbare i min bröstkorg. Jag kunde knappt tro vad han just sagt. Men hans ögon vittnade om att han talade sanning. Det var sant, han älskade mig faktiskt. Han kände samma som jag. "Jag älskar dig också, Justin Drew Bieber."

Hej igen!
Kommentarerna trillar in med frågor om "nya biebertime" så jag tänkte förklara lite!
Nr 1. Nej, jag och Nicolina har absolut inte bråkat, vi är watermelonsisters for life, Nicolina kände bara att hon inte hinner längre nu då hon går i gymnasiet.
Nr 2. Uppdateringen kommer bli bättre. Jag kommer kunna skriva när jag vill och kan och vi behöver inte matcha varandra med tider och så längre. Därför kommer inläggen komma tätare.
Nr 3. Jag kommer inte att ta in någon till bloggare, utan jag kommer fortsätta novellen ensam.

Så är det guys! Puss och kram på er alla!

Previous: "Jag såg hur du kollade på tv skärmen förut. Och jag såg det sist han var här också. Och jag ser det på dig när du pratar om honom", förklarade han. Jag var bara tyst. "Du behöver inte prata om det, kompis. Jag vill bara att du ska veta att jag tycker om Justin, han verkar vara en bra kille." Han log mot mig och väntade på att jag skulle säga något. Detta var en typisk sådan sak min mamma aldrig skulle sagt, och det var därför jag älskade min pappa så mycket. Pappa förstod mig mer än någon annan. 
"Tack pappa," svarade jag och öppnade famnen för att ge honom en kram. Han kramade om mig, sa godnatt och gick ut.
Först då kom jag på att mobilen vibrerat när pappa hade pratat, så jag tog genast upp den för att se vad Justin svarat. "lol. Tack. Har funderat på att fixa en. Måste lägga ifrån mig telefonen. Vi ses imorgon, dröm sött baby. Puss."


Bild, bild, bild, bild, bild.

Något träffade mitt huvud. Jag vände mig om i klassrummet för att se vem den skyldige var. På bänkraden bakom mig satt Ryan Butler med ett extra suddgummi i handen som han var nära på att avfyra igen. Det var till hans tur att klassrummet var mörbelagt och att en högljudd film visades på tv skärmen längst fram i rummet. Ingen hade märkt att personen bakom mig terroriserat mitt privatliv med suddgummin.
"Vad vill du?" morrade jag, trots att jag inte riktigt kunde låta bli att le, efter att ha blivit avbruten mitt i mitt dagdrömmande.
Ryan pekade på sin mobil som han höll i andra handen. Jag hängde med i svängarna och tog upp min. Ett nytt meddelande med texten,
"Vill du bli min Valentine?"
Toppen. Vad skulle jag svara? 'Hej du, jag vill inte vara din Valentine för att jag inte är kär i dig, utan i din kompis som bara råkar vara popstjärna. Och det bästa är ju att han kommer hit vilken timme som helst. Inte sant?’
Jag stirrade på skärmen ett tag och klickade snabbt in, "jag känner inte för att ha någon Valentine i år. Ska stanna hemma nu när pappa äntligen är här. Men tack för att du frågade."

Efter historielektionen gick jag iväg till mitt skåp som stod lite längre bak i samma korridor. Glada klasskompisar som Alyssa hade kommit fram till mig för att berätta om hur deras killar skämt bort dem. David skulle ta med Mary på bio och ett stygn av avundsjuka bubblade upp djupt inom mig.
I korridoren gick alla åt olika riktningar och jag hade precis hälsat på Leopold och Carly som var på väg till matsalen. Till min förvåning gick de väldigt närgånget, hade något äntligen hänt mellan dem?
Vid entré porten till skolan hade rektorn placerat ut ett gigantiskt rött hjärta och på väg mot matsalen såg jag ett liknande i mindre format vara fastklistrat ovanför dörröppningen. Jag sneglade på klockan som tickade lite längre bort och väntade på att min vän skulle komma. En minut senare stod hon bredvid mig,
"Hej!”, Prim andades tungt och log, ”sorry men Mrs. Clark höll kvar mig i klassrummet. Extra arbete.”
"Det gör inget”, log jag innerligt.
"Har han messat dig än?"
Jag skakade på huvudet, "om du menar Justin, så är svaret nej."
"Vem skulle jag annars mena?"
Jag kollade bort.
"Va? Har jag missat något? Berätta”, krävde hon.
Jag började förklara, "Ryan, han-"
"Oh nej!" hon himlade med ögonen.
"Vad?"
"Men vad har han sagt nu? Ska jag hämta ett baseboll träd och slå lite vett i honom?"
"Ehum. Nej! Men tack”, flinade jag och petade till henne med armbågen.
"Nå vad sa han?", insisterade hon.
"Han bad mig att bli hans Valentine."
Prim gjorde något Tyra Banks liknade ansiktsuttryck för att förtydliga sin reaktion, "han vad?"
"Du hörde vad jag sa”, jag tog ett steg mot matsalen, "men du, kom, vi går och äter."
Precis som jag anat var Justin och Ryan det enda som fyllde Prim's prat resten av eftermiddagen. Ryan syntes inte till under hela rasten men Chaz informerade oss om att allt var okej. Jag hade nästan gått på det. Bara nästan. 


Det var under dagens sista lektion som jag började bli orolig. Justin hade inte hört av sig på hela dagen. Tiden tickade alldeles för sakta och ingen av mina vänner hade valt biologi denna termin, vilket gjorde att jag mestadels satt i min egna lilla värld. Jag hade varit väl medveten om att ingen av mina vänner valt ämnet men ändå stått kvar vid beslutet. Ett biologi prov väntade nästa vecka och jag var illa tvungen att vara djupt koncentrerad på lektionen även om tankarna skenade iväg åt ett helt annat håll. En kvart innan lektionen slutade hände äntligen något,
"Hej babe! Förlåt för att jag inte hört av mig. Sov bort hela dagen! Är hos pappa just nu, kommer hem ikväll. Vi hörs då! :)xx"
Jag sjönk ihop på stolen. Ikväll? Fan. Detta skulle bli en lång dag.


Jag gick med tunga steg tillbaka till skåpet för att lämna biologi boken och åka hem. När jag öppnade skåpdörren möttes jag av ett litet rött fyrkantig kuvert som låg på botten. Jag tog upp och granskade det. Inget namn stod på den plana röda ytan av brevet så jag rev upp ena kanten för att ta ut kortet som fanns inuti. Kortet var litet med en gullig nalle på framsidan, i handen höll den ett hjärta. Öppnade man det stod det med krokig handstil, "hoppas du får en fin alla hjärtans dag. Xoxo Ryan." Jag suckade och stoppade tillbaka kortet i kuvertet. Såklart det var Ryan som skickat det.

När jag gick över skolgården visste att jag skulle få se Ryan stå utanför, men det var snarare han som sprang på mig bakifrån.
"Hej,” han drog mig åt sidan, in i de höga snöhögarna. "Fick du mitt brev?" Vi stod minst sex meter från trottoaren och skolbussen stod lite längre bort med brummande motor.
Jag nickade.
"Gillade du det?"
"Ja, det var gulligt av dig Ryan”, jag log mot honom. Sedan började något gå upp för mig – hade han köpt alla hjärtans dag kortet under lunchrasten?
"Joss?", han försökte få min uppmärksamhet.
"Ja, Ryan?"
Han kollade ner på mig med sina blågröna ögon, "jag gillar dig verkligen."
I mina tankar föll min haka till marken, men jag försökte hålla mig samman. Sa han verkligen det där inför allmän beskådan? Förvåningen tog övertag och, "va?" for över min tunga.
"Jag älskar dig, mer än som bara en vän”, Ryan tog tag i min armbåge och lutade sig ner så att vi blev i ögonhöjd med några centimeters avstånd. 
”Jag är kär i dig, Joss! Synd att du inte kunde vara min Valentine, men vi får ta det någon annan gång? Hoppas du får en bra kväll med dina föräldrar, hälsa dem.”
Jag svalde skuldkänslorna och nickade.
”Ja, jag ska hälsa dem.”
”Joss?” Nu gjorde han sådär igen.
”Ja?”, jag pressade fram ett halvhjärtat leende.
”Gillar du mig?”
”Ja, det är ju klart jag gör!” Ibland. När du inte beter dig som en avundsjuk femåring det vill säga, men det sa jag inte högt. Istället log jag, som om det kunde förlåta min lilla lögn.
”Mycket?”
”Ryan, jag älskar dig. Du är som-”
”Coolt! Jag älskar dig med.” Han förvånade mig genom att ge mig en lätt puss på kinden och gå därifrån med ett flin på läpparna.
"En bror...", mumlade jag, men han var redan långt utanför höravstånd.

"Ska inte ni gå och äta något romantiskt? Ni är ju ändå gifta”, resonerade jag mellan tuggorna. Vi satt runt matbordet och åt av mammas kycklingfilé. Klockan var över sex och pappa och mamma var fortfarande hemma.
"Jag bjöd faktiskt mamma på lunch”, pappa log och la ner all disk i diskmaskinen.
När jag ätit upp det sista på tallriken gick jag upp till mitt rum. Justin hade inte uppdaterat sin twitter på två timmar och det senaste löd, 'chillin with my dad.' Han skulle alltså inte komma hem på flera timmar. En suck slank ur mig.
För att få tiden att rulla slog jag på tv:n. MTV visade repris av 'Jersey Shore' vilket passade mig utmärkt med tanke på att jag missat alltför många avsnitt den senaste tiden. Mitt i dramat som utspelade sig på tv skärmen ringde min mobil. Jag slängde mig på telefonen. Prim.
"Hej! Har något hänt?" andades jag i luren.
"Va? Nej!" Prim skrattade, "har du varit på jogging runda kanske?"
"Va?" Denna simpla mening började bli alltför vanlig i mina konversationer hade jag märkt.
Hon suckade, "ja, du låter helt andfådd. Vad gör du?"
"Inget, kollar på tv."
"Han har fortfarande inte kommit?"
"Nej..."
"Jag kan komma över och rädda dig”, jag hörde leendet i hennes röst.
I samma stund hördes ljudet av husnycklar skramla och ytterdörren öppnades, "Joss, vi går över till Familjen Sawyer. Prim kommer komma snart." Pappa's röst lät avlägsen som om han redan stod ute.
"Okej, vi syns senare”, ropade jag.
"Det gör vi. Vi blir inte borta mer än någon timme", sedan small dörren igen och nyckeln vreds om. Bildörrar öppnades och stängdes, sedan ljudet av en spinnande motor.
Nu fokuserade jag på samtalet med Prim, "jaha, ska vi hänga hos mig? Ska våra föräldrar fika eller något?"
"Mamma ville träffa din pappa innan hon skulle på den där konferensen i Chicago så hon tyckte det skulle vara gulligt eller något om båda dina föräldrar kom nu på alla hjärtansdag. Fika, pratstund eller vad du än vill kalla det."
"Hm. Din idé?"
"Ja”, hon lät stolt. "Men snart är de hemma hos mig och jag kommer över till dig snart. Justin borde väl komma efter nio?"
"Hm, ja." Jag sneglade på klockan. Det var en timme till dess och jag kunde mer än gärna behöva sällskap, "kom fort. Seriöst. Har jättetråkigt."
"Jaja, jag är på väg. Syns snart!"
"Hejdå!"

När vi lagt på fortsatte jag kolla på tv. Efter att flera nervsammanbrott, skrik och en massa annat tagit plats på skärmen bestämde jag mig för att göra annat. Istället klampade jag in i badrummet och ta en snabb dusch. Det var först när jag klev in i duschen som jag insåg hur kallt det var ute. Så med endast en handduk runt kroppen tassade jag över parkettgolvet för att dra på mig ett par mjukisbyxor och T-shirt. På väg nedför trapporna kunde jag inte motstå att le när jag slängde en blick på min egen spegelbild i korridoren. Prim skulle skratta när hon såg mig. Jag såg ut som en dränkt hundvalp med det våta håret hängandes.

Väl nere i köket drog jag ut en påse med popcorn och placerade i mikron. Medan de poppade sneglade jag ständigt på klockan. Nästan trettio minuter hade gått sedan Prim ringt. Som på beställning plingade mikrovågsugnen till och jag lyckades nästan få ut popcornen utan att bränna mig. Jag gjorde en ansats mot kylskåpet när Prim knackade på dörren. Jag gick ut i korridoren, vred om nyckeln i låset och sköt upp dörren. Min haka föll.

"Hej”, Justin stod på andra sidan och log så att tänderna visades. "Överraskad?", skrockade han när han inte fått någon reaktion. Justin bar en skinnjacka med ett simpelt linne som matchade de mörkblåa jeansen. Skorna stod ut i outfiten med dess knallgröna nyans. Lampan bakom mig lyste upp hans ansikte.
"Hej på dig med! Ja, jag trodde faktiskt att det skulle vara Prim som stod bakom dörren", jag kunde inte låta bli att le tillbaka. En vindpust slog emot mig.
"Ja, henne ska vi tacka. Utan hennes hjälp skulle dina föräldrar fortfarande vara hemma."
Jag nickade, "såklart hon hade något med detta att göra."
Han log igen och tog ett steg framåt, nu stod han på tröskeln samtidigt som lite snö pustade in i huset.
"Till dig”, han sträckte över en röd ros som han hade gömt bakom ryggen och som jag helt och hållet missat. Jag tittade på den i några sekunder innan jag tog emot den, "tack så mycket, Justin."
"Gillar du den?" Han lyfte upp min haka.
Jag litade inte på min röst så jag viskade, "ja."
Han log tacksamt och jag svalde en gång innan han tog ner handen, mitt hjärta dunkade så det ekade i öronen.
"Det var längesedan jag var här sist, och jag blir välkommnad med popcorn. För de är till mig va?”, han skrattade. Jag drog in honom i huset för att rädda honom från den isande kylan och låste dörren. Han tog av sig jackan och hängde den på en krok.
"Ja, till dig. Jag vill ju inte att du ska gå runt hungrig”, jag tog upp popcornskålen och räckte över den till honom. Justin tog emot den och när min spegelbild reflekterades i fönsterrutan hade jag lust att slå till mig själv. Vått hår och mjukisbyxor - perfekt. Men istället för att fästa större uppmärksamhet på det, drog jag ut en vas från köksskåpet och fyllde den med vatten. När den var fylld vände jag mig om och såg på Justin som stod och åt popcorn i mitt kök. Jag smålog och snittade stjälken innan jag la ned rosen i vasen.
"Jag ska upp och lämna den i mitt rum, följer du med eller väntar du här nere?"
"Såklart jag följer med”, han ställde ner skålen med popcorn och sträckte fram handen, "här låt mig ta den."
Jag kollade på honom, gav upp och räckte över vasen. Med mjukisbyxorna och pirr i magen, gick vi uppför trapporna. När vi stod utanför min dörr stod Justin några centimeter ifrån mig.
Jag harklade mig och klev in i mitt rum, "du kan lämna den där", jag pekade med fingret på nattduksbordet.
Han nickade och gick fram för att ställa ner den där jag just pekat. När han ställt ned den vände han sig om och log, gick fram några steg och stannade.
"Det finns en sak jag alltid velat göra, men aldrig fått rätt tillfälle."
Jag la huvudet på sned, "vad?"
Hans mungipor for upp och han böjde sig sakta ner. Ju närmre han kom, desto mer steg paniken. När hans läppar bara var fem centimeter från mina förstod jag. Nästan i samma sekund överväldigades jag av alla känslor. Glädje, skyldighet, kärlek, åtrå. Jag skulle göra Ryan förbannad och förmodligen såra honom, Chaz skulle behöva välja mellan vänner, och Prim...Sedan suddades allt ut.
Hans läppar snuddade mina innan han kysste mig lätt med tungan men alldeles för snart tog han lite avstånd och mötte min blick.
"Du passar i vått hår", var allt Justin sa innan hela min värld började snurra. Jag struntade totalt i allt annat, allt jag kunde tänka på var Justin. Han la handen på min korsrygg och den andra om min hals. Mina läppar trycktes mot hans samtidigt som våra tungor fann varandra. Jag la armarna runt hans nacke samtidigt som vi kysstes och hans bakre hand sjönk ner.
Jag märkte inte ens att vi hade rört oss bakåt förrän Justin föll baklänges och vi landade på något mjukt, och jag insåg att min säng låg under oss. Justin landade på ryggen med mig över. Han avbröt kyssen och log busigt,
"whops. Såg inte att sängen var där."
"Inte jag heller”, jag log stort.
Justin satte sig upp och jag följde automatiskt med. "Kom hit, honey”, sa han och fortsatte kyssa mig.

Previous: "Om någon månad alltså?", sa Prim och lät som om de pratade om något inte alls så betydelsefullt, som när någon ny film skulle släppas eller liknande. Då försvann alla tankar på Ryan's beteende och Prim's felsteg som gjort mig irriterad. Allt jag kunde tänka på var att det skulle gå minst en månad innan jag fick träffa Justin. 4 veckor. 30 dagar. Minst. Det kändes som en evighet.


Bild, bild, bild, bild, bild, bild, bild.

"Joss, jag ska åka till flygplatsen och hämta pappa nu. Stannar du hemma eller följer du med?", ropade mamma från nedervåningen. Antagligen stod hon i hallen. Jag lade ned blyertspennan på mitt anteckningsblock och besvarade hennes fråga, "det kommer ju ta minst någon timme, eller hur? Jag vill helst bli klar med läxorna innan pappa kommer så jag slipper tänka på det när han är här." 
"Okej, bra Joss. Lycka till, vi är hemma om någon timme sådär. Hejdå." 
"Hejdå." 
Ytterdörren small igen och ute hördes det hur bilen startade och rullade ut från infarten.

Äntligen skulle pappa komma hem igen, det hade gått nästan en och en halv månad sen jag träffade honom sist. För att inte tänka på vem som skulle komma till Stratford imorgon... Som ett svar på mina tankar vibrerade mobilen bredvid mig. Jag tog upp den och öppnade meddelandet från Justin, "ja, kommer imorgon på eftermiddagen!" 
Jag log för mig själv och svarade, "finns det någon speciell anledning till att du kommer hem just på alla hjärtans dag? xx" Jag tog upp pennan igen, men kunde inte koncentrera mig. När mobilen vibrerade till igen slängde jag mig nästan över den för att se Justin's svar. "Är det alla hjärtans dag imorgon? Haha, hm, kanske? ;-) xx". Ilningar i magen, check. "Nu gör du mig nyfiken! Men måste plugga, har en timme på mig att få alla läxor klara. Vi ses imorgon, xxx"
Jag hann inte ens lägga ned mobilen innan svaret kom, "Bra, haha. Okej, vi ses då. Puss."

Tystnaden som ofta la sig över middagsbordet när jag och mamma åt uppstod aldrig när pappa var hemma, och idag var inget undantag. Han hade massa att prata om och minst lika mycket att fråga. Det enda mamma hade lyckats fråga mig mellan pappas alla frågor om hur min senaste månad hade varit, var om jag lyckats göra klart läxorna - vilket jag stolt kunde berätta att jag hade. Hon log glatt, inget gjorde henne gladare än när skolarbetet sköttes väl. Pappas frågor var otroligt mycket roligare att besvara, "hur är det med Prim? Med Ryan och Chaz? Med Justin?" Med pappa kunde man tala som med en kompis, mamma kunde man endast prata med som en förälder - de var så otroligt olika men passade ändå så himla bra tillsammans. 

Efter att ha besvarat hans frågor om hur det var med alla mina vänner, frågade han hur det hade varit i Omaha och att träffa Jordan. Han visste endast smådelar om resan, delar jag berättat om via telefon när han ringt för ett tag sedan, men nu ville han veta allt. Så jag berättade allt. När jag sa att Justin också varit i Omaha sken pappas ansikte upp. Han hade gillat Justin redan från första början. Mamma log bara lite smått samtidigt som hon åt och sa inte mycket. 

När maten var uppäten och samtalsämnena började minska, bestämde vi oss för att sätta oss i soffan och se på tv. Ingen av oss brukade vanligtvis se mycket på tv, så när ett CSI maraton med gamla avsnitt visades var det ingen större risk att någon av oss redan hade sett säsongen. 
Efter ett avsnitt bestämde jag mig för att gå och poppa popcorn. Medan det smattrade och poppade i mikron hördes pappa's röst, "Joselyn, kom fort!" 
Jag gick med rask takt tillbaka in i vardagsrummet och såg på honom, "vad är det?" 
Han pekade på tv skärmen, "är inte det där Justin Bieber?"
Jag vände blicken till tv:n och kände hur mina ögon spärrades upp. För i en grårutig tröja satt Justin och talade med en polis i ett förhörsrum. Framför honom på ett bord stod en läskburk. Han talade med en låg, hes röst som fick mig att rysa. "Det är Justin!", utbrast jag och slog mig ned i soffan igen. Popcornen hade ingen betydelse längre. 
"Visste du att han var med i CSI?", frågade mamma förvånat. 
Jag skakade på huvudet, "jag hade ingen aning!"

Avsnittet tog slut fortare än vad jag hade önskat och mamma hade fått gå efter bara någon minut för att ta ut de sönderbrända popcornen. När maratonen var slut, gick jag upp för att göra mig i ordning. Klockan var nästan elva och det var skoldag dagen efter. Medan jag borstade tänderna i mitt badrum messade jag Justin:
"Så, jag såg dig just dö på tv. Du hade inte kunnat förvarna mig? lol :') xx" 
När jag höll på att tvätta av mig sminket kom svaret, "haha, trodde att du redan hade sett det. Gillade du att se mig dö? ;-) x" 
Jag drog på mig ett linne och hotpants och svarade, "Det gjorde jag faktiskt. Du är faktiskt riktigt snygg död också, ska du veta. Och du borde kanske gå runt med pistol oftare, den klär dig! :-D" Jag kröp ned under täcket och väntade på svar när jag hörde en lätt knackning på min dörr, "är det okej om jag kommer in?", viskade pappa's röst. 
"Visst, kom in", svarade jag och dörren öppnades följt av att pappa kom in. Han slog sig ned på min sängkant och såg på mig. "Jag har saknat dig, kompis." 
Jag log mot honom, "jag har saknat dig med. När måste du åka?" 
Han såg fundersam ut, "jag vet inte riktigt, men det lär vi väl märka antar jag." Han flinade, "så allt verkar bra mellan dig och dina vänner och så?" 
Jag nickade och log. 
"Och, med Justin?" 
Jag undrade varför han inte hade inkluderat Justin när han frågat om mina vänner, därför såg jag bara förvirrat på honom.
"Jag såg hur du kollade på tv skärmen förut. Och jag såg det sist han var här också. Och jag ser det på dig när du pratar om honom", förklarade han. Jag var bara tyst. "Du behöver inte prata om det, kompis. Jag vill bara att du ska veta att jag tycker om Justin, han verkar vara en bra kille." Han log mot mig och väntade på att jag skulle säga något. Detta var en typisk sådan sak min mamma aldrig skulle sagt, och det var därför jag älskade min pappa så mycket. Pappa förstod mig mer än någon annan. 
"Tack pappa," svarade jag och öppnade famnen för att ge honom en kram. Han kramade om mig, sa godnatt och gick ut.
Först då kom jag på att mobilen vibrerat när pappa hade pratat, så jag tog genast upp den för att se vad Justin svarat. "lol. Tack. Har funderat på att fixa en. Måste lägga ifrån mig telefonen. Vi ses imorgon, dröm sött baby. Puss."

 Sådärja, ännu ett "mellan kapitel" :) Nästa kapitlet blir det sista innan Nicolina kommer hem, och som ni förstår är det då alla hjärtans dag... Vad tror ni kommer hända? ;) KOMMENTERA!

Det var när vi fick syn på de stora lysrören, som konstaterade att vi var nära biografen, som fotstegen bakom oss hördes. Det knarrande ljudet när skorna träffade snön fick paniken att resa sig. Jordan vände sig om och hans ansikte lystes upp i ett brett leende,
"Liam!"
Jag vände mig om, något bättre till mods, och fick syn på en kille i Jordan's ålder springa mot oss. Han hade svart hår som syntes trots mörkret och såg avsevärt blekare ut än Jordan. Jag hade kisat mot killen, men nu när han äntligen blev inom synhåll såg jag hela hans ansikte. Ögonen var också blåa men Liam's var mycket mörkare än Jordan's. Ansiktet var magert men den stora hockeyjackan underströk att han tränade med seniorerna.

"Jordan, visste inte om det var du. Ska inte du jobba nu?" Han såg förvånad ut men samtidigt log han varmt mot sin kompis.
"Nej. Jag ska se på bio med en vän," Jordan pekade med hakan mot mig.
"En vän," sa Liam och sträckte fram handen. "Liam Shields. Trevligt att träffas." Jag försökte febrilt blicka tillbaka i mina avlägsna barndomsminnen för att minnas om det funnits något barn som hette Liam men mindes ingen för tillfället.
"Joselyn Chandler”, sa jag istället och tog tag i hans alltför varma hand.

Efter flera minuters tvekan beslöt jag mig ändå för att ta upp mobilen, trots mörkret i salongen och filmen som spelades upp på bioduken. Eftersom telefonen hela tiden hade varit på ljudlös, hade jag inte märkt att ett nytt meddelande låg i inkorgen.
"Seriöst, du skulle varit här! Tjejen som blev OLLG grät ut halva franska Rivieran. No kidding!!"
Jag log för mig själv i mörkret och försökte dölja skenet mobilen gav ifrån sig med hjälp av den ena handen medan jag med den andra klickade in, "Skulle varit grymt att se. Hoppas du har det bra! Lägger in ett gott ord för dig hos Jordan. Saknar dig! :-)"
Medan jag fortfarande höll i mobilen gjorde jag det som var anledningen till att jag från första början tog upp den. Nytt meddelande, "Justin" som mottagare och under meddelande började jag skriva,

"Hej. Förlåt för att jag inte kunde vara med på din konsert ikväll. Hoppas du förstår. Vi får hänga någon annan gång! :-) xx"
Innerligt hoppades jag att 'någon annan gång' skulle bli mycket snart. Snabbt la jag ned mobilen i fickan och fortsatte kolla på filmen som rullade på bioduken.

På väg ut ur salongen fiskade jag upp telefonen ur byxfickan. Folk trängdes bredvid mig på väg ut och medan Jordan ledde ut mig, förbi popcorn kiosken och kassan, öppnade jag det nya meddelandet.
"Det gör inget. Hoppas du har det roligt! Det saknades en tjej i publiken idag."

Jag fick ett stygn av dåligt samvete och skulle svara men Jordan's röst avbröt mig.
"Du gillar din mobil, va?" sa han retfullt och stannade vid entré dörren. Utanför var det beckmörkt och snön virvlade runt i cirklar.
"Vilket hotell bor du på?" frågade han och släppte förbi en kvinna.
Jag log och besvarade hans fråga, "Holiday Inn Express."
Han nickade, "det ska inte ligga långt härifrån."

Samtidigt som han öppnade dörren möttes vi av en snöstorm. Jag huttrade till och drog jackan tätare om kroppen samtidigt som jag försökte se handen framför mig medan jag satte den ena foten framför den andra. Jag hann inte gå mer än några meter innan Jordan tog tag i min arm.

"Vart är du på väg, fröken?"
Jag vände mig mot honom med rynkad panna, "till hotellet?"

"Nej. Du ska åka tillsammans med mig i," han pekade med fingret mot en blå Mercedes som stod under ljuset av en gatulykta på andra sidan gatan, "den där bilen. Vi ska inte gå i en snöstorm."
Jag skulle just fråga vem som skulle köra oss, när den blåa bilen tutade och ur det halvöppna bilfönstret stack Liam ut sitt huvud, "ska ni med eller inte?"
Det tog oss mindre än tre sekunder att springa över gatan och hoppa in i bilen.


Liam stannade bilen framför hotellet och Jordan öppnade bildörren så att jag kunde kliva ut. När vi stod utanför hotellets entré hojtade Liam i förarsätet: "Joss, om du behöver skjuts var inte rädd att ringa mig. Jordan kan ge dig mitt nummer."

"Tack, det var snällt av dig”, log jag. Jordan nickade mot mig och i nästa sekund föste han in mig i lobbyn. Det var folktomt och det var alldeles för ljust i rummet.

"Vädret är hemskt," muttrade han medan jag tryckte på hissknappen. Två sekunder senare stod vi i hissen. Den var rätt liten med en stor spegel på höger sida och skinande golv. När jag tittade på Jordan's ansikte i spegeln börja han prata, "vad gör du imorgon?"
"Ingenting antar jag," jag ryckte på axlarna.
Han mötte min blick i spegeln, "James ska ha en nyårsfest och jag undrar om du skulle vilja komma?"
"Får jag ens det? Jag menar, jag känner ju inte ens honom." Eller iallafall trodde jag det.
"Det garanterar jag att du får. Förresten”, han fibblade med sin mobil som han dragit ut ur jackfickan och sträckte över den till mig. Det var en Blackberry och jag undrade hur mycket han fick betalt för att jobba på McDonald's. "Liam's nummer”, han nickade medan jag tog emot telefonen.

Jag sparade snabbt numret och sträckte tillbaka Jordan hans mobil.
"Bäst att du messar honom redan ikväll, annars får jag stanna uppe hela natten om du fattar. Jag tror han gillar dig." Han skrattade så att små smilgropar bildades på kinderna.
Hissen plingade till och vi knallade försiktigt ut i korridoren. Jag stannade vid dörren längst bort och hoppades på att Prim sov, var hon vaken skulle kvällen bli alltför lång och jag hade ingen större pratlust.
"Du har fortfarande inte svarat om du ska på partyt eller inte," sa Jordan försiktigt och stoppade ner den ena handen i fickan.
"Jo men jag kommer. Nyårsfest. Visst, men kan Prim komma?"
"Visst. Din vän, va?"
"Ja, hon gillar hockey. Främsta anledningen till att vi båda är här."
"Hockey..." mumlade han. "Så ni ska se den där hockey matchen... som är, ehum, typ snart?"
"Japp, det ska vi. Vill du hänga på?"

"Ska jobba hela veckan, men vi får höras. Men nu är det faktiskt läggdags för dig." Han skrockade och öppnade sin famn, "en sista kram innan jag går?"
Jag gav honom något som skulle föreställa en mördar blick och låtsades glömma bort det faktum att han nästan förolämpade mig och gled istället in i hans omfamnning. I Jordan's varma famn kunde jag inte låta bli att jämföra den med Justin's. Skillnaden var enorm, inte ens en antydan till ilningar i magen kändes tillsammans med Jordan. 
Det var en kort kram och några sekunder senare klev jag in i ett mörkt hotellrum. Prim sov. Iallafall trodde jag det tills hon tände nattdukslampan bredvid hennes säng.
"Nå vad hände?" hennes ögon lyste av nyfikenhet samtidigt som de brottades med tröttheten som tvingade ner hennes ögonlock.
"Inget. Jag sa att du gillade hockey och erbjöd honom att följa med oss för att titta på matchen. Han sa att han skulle jobba och återkomma. Perfekt sammanfattning." Jag nickade stolt.

"Jaja. Men på bion? Vad hände där?"
"Inget," jag suckade. "Vi pratade lite och... Juste! Vi är bjudna till en fest hos någon snubbe vid namn James."
"Jag som trodde du och jag skulle gå på hotellets nyårsfest och..."
Jag avbröt henne, "Jordan kommer vara där."
"Vi går på den där festen istället! Hotell festen kommer ändå vara tråkig."
"Japp, inga snygga killar med blå ögon," sa jag sarkastiskt.
"Nej. Precis!" Prim vickade på ögonbrynen.

Jag böt om till pyjamas och la ned huvudet på kudden. Prim låg på rygg och såg ut att sova. Utan att säga ett ljud släckte jag lampan som var placerad mellan oss. När jag kastats in i drömmarnas värld vibrerade mobilen plötsligt till på nattduksbordet och jag for upp ur sängen. Med skakiga händer och hjärtat i halsgropen tog jag upp den. Justin. Seriöst, vad ville han nu? Klockan var över midnatt.
"Hoppas jag inte väckte dig! Undrar om vi kunde ses imorgon kväll? Det är ju nyår och hela gänget kommer vara här. Tänkte om du ville träffa alla. De skulle älska dig. xx"
Jag var alldeles för trött för att fästa någon blick på de två sista bokstäverna som annars skulle fått mig att hoppa upp av lycka, istället, med sömnen vakande i utkanten, svarade jag, "Visst. Godnatt."

Vi satt i matsalen vid ett runt bord och åt frukost dagen efter, precis som dagen innan.
"Hörde att ni skulle på ett party ikväll. Är inte vi också bjudna?" sa Zac och försökte se ledsen ut.
"Party?" Frågade jag, "vilket part..." Jag spärrade upp ögonen. "Fan!" svor jag rätt ut. Lite väl högt, för flera ansikten vändes mot mig. Utan ett ljud reste jag mig upp från stolen och sprang raka vägen till rummet på våning arton. När jag klivit in i mitt och Prim's rum slängde jag igen dörren och tog upp mobilen från nattduksbordet.
"Förlåt att jag väckte dig. Ska inte göra om det i framtiden. Men kul att vi ses ikväll! Ber en taxi hämta upp dig kvart i nio. Syns! Godnatt babe. xx"

Där stod jag. Med en klump i halsen och gråten som hotade att överväldiga mig, vinglade jag fram till sängkanten. Jag måste ha somnat om när jag fått meddelandet. Och inte tänkte jag igenom vad jag hade svarat till Justin då heller. Jag hade ju lovat Jordan att gå på den där festen hos James samtidigt som jag lovat Justin Bieber att gå på hans. Jag måste vara världens största fiasko.

Previous: "Nästa gång du råkar ha en vän som liknar en grekisk gud, kan du väl vara snäll och säga det innan jag ser honom?" Hennes röst var sträv. Hon lät allvarlig, samtidigt som jag kunde höra leendet i hennes röst.
"Det lär inte bli en 'nästa gång'." Jag gjorde kaninöronen med fingrarna som för att förtydliga.
"Han såg knappast ut att vara ett år äldre än oss", muttrade hon om Jordan. "Han såg ut att vara runt tjugo." Medan hon låg i sängen, tog jag upp min mobil från nattygsbordet för att lägga till Jordan's nummer. Men innan jag hann se något annat, fick jag syn på ett nytt meddelande som lyste upp skärmen. Från Justin.


Bild, bild, bild, bild, bild, bild, bild.

Magen kändes plötsligt väldigt tom, men fingrarna var ivriga med att öppna meddelandet. Snabbt läste jag vad som stod: ”Hörde att ni var i Omaha? :-) Har ni lust att ses?” Jag stirrade på skärmen. Var Justin i Omaha? Fort klickade jag in, ”är du här i krokarna? Självklart!” 
Prim verkade inte lägga märke till mitt smsande och hade somnat i sängen bredvid mig. Mobilen pep till igen och jag öppnade det nya meddelandet, ”har en konsert här! Är på Qwest Center och stannar här i två dagar.” 
Mitt leende blev bredare, ”ska vi träffas imorgon då? :-)” 
”Visst! Vi hörs imorgon. Godnatt babe.” 
Det pirrade till i magen, ”Det gör vi. Godnatt.” 


Prim och jag trippade genom korridoren fram till hissen som tog oss ned till bottenplanet där restaurangen låg. Vi gick in genom de stora glasdörrarna och klev in i matsalen som kryllade av morgonpigga människor. Prim gick före mig och tog en tallrik från den långa ställningen samtidigt som jag vinkade till Dylan och Zach som satt vid ett bort lite längre bort.

”Vad har ni planerat idag då?” frågade Prim så fort vi slagit oss ned med dem. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och den lösa luggen föll framför hennes ögon. Hon föste undan en hårslinga ur ansiktet och började äta.
”Inget, direkt. Några förslag?”, svarade Zach.
Innan jag hann öppna munnen svarade Prim hastigt, ”tja, Justin är här. Vi tänkte åka och träffa honom.” 
Dylan nickade och såg på Zach som log instämmande. ”Visst.” 
Prim log stort mot mig, uppenbarligen glad över att få träffa Justin igen. Nästan lika glad som jag. 

En timme senare skulle vi möta Justin på Qwest Center. Vi hade bestämt oss för att gå runt på arenan en stund och sedan åka någonstans för att äta lunch. Följt av konserten, såklart. 
När taxin kört in på parkeringen och lämnat oss, försökte jag få ett grepp om hur stor arenan var. Med ögonmått skulle jag tippat på att den rymde cirka tjugotusen människor. Den var inte så hög i formen men längden kompenserade det. Den ljusa färgen som prydde hela byggnaden smälte in med snön runt omkring. Det faktum slog mig lika hårt som vindpusten. Jag huttrade till och sprang ifatt Dylan som redan var en bra bit bort. Prim ökade takten och slöt upp vid min sida.

När vi fyra kom gåendes uppför de få trappstegen som skiljde parkeringen från den plana trottoaren vinkade Dylan mot en äldre man som stod vid ingången till arenan. Ingången. Jag tappade hakan. Utanför stod flera fans, säkerligen runt flera hundra stycken utanför och försökte trycka upp sig mot skjutdörrarna. De hojtade och skrek till varandra.
"Konserten är väl klockan sju?" mumlade jag och Prim bara nickade till svars.
Vi stannade framför den flintskalliga mannen som Dylan hälsat på. Han såg ut att vara runt femtio år och log vänligt mot oss innan han snabbt föste iväg oss mot arenans östra sida - utan någon diskussion. Flera av fansen, som bar vita tröjor med Bieber tryck, vände sig om och slängde misstänksamma blickar på oss. Om de ändå bara visste vart vi skulle. 

När vi gått igenom en dörr, följt av flera andra, delades korridoren åt två håll. Vi tog den vänstra gången och plötsligt blev sorlet av tiotals människor hörbart. När vi kom fram till den sista dörren längst bort i korridoren, knappade mannen in en kod på panelen och höll upp dörren. Flera personer stod nära dörren och även de som stod lite längre bort slutade skratta och öppnade upp sin klunga som bildats i korridoren. Justin stod längst bort bland dem och vände blicken mot oss. Han bar en åtsittande marinblå tröja med matchande jeans och ett par svarta sneakers. Med snabba steg började han gå mot oss. Samtidigt fixade han till det nyduschade håret med den ena handen och drog upp byxorna med den andra.
"Hej på er, kul att ni kunde komma!" Justin log mot oss och hälsade på Zach och Dylan med ett enkelt handslag och mig och Prim med en varsin kram. Han var lika varm som alltid och doftade Justin. Jag sög in doften och släppte honom för att möta hans leende. ”Det känns som evigheter sedan.” 
Jag nickade, ”verkligen.” Prim avbröt min och Justin's tysta konversation - endast bestående av våra breda leenden - med att harkla sig. 
"Jag följer med grabbarna," hon nickade mot Zach och Dylan's ryggtavlor längst bort i korridoren som svängde till höger, öppnade en dörr och försvann. 
"Visst," mumlade jag.
Hon nickade och började gå längs korridoren.
"Hej Pattie", hälsade Prim till en kvinna som gick förbi henne. Pattie log och nickade till Prim som fortsatte gå mot dörren Dylan nyss öppnat. Den korta kvinnan stannade bredvid Justin. Hon bar ett par tajta jeans med en enkel smaragdblå tröja - i en annan nyans än Justin's. Genast slog mig det att hon var hans mamma.
"Hej," hon log mot mig men vände sig sedan snabbt mot Justin, "du måste äta snart. Din frukost var inte speciellt näringsrik och du behöver något mer i magen innan du ska ut på scenen." 
"Jag äter efter jag visat henne runt," svarade Justin och flinade. Pattie såg strängt på honom, "ingen skräpmat." Justin öppnade munnen för att protestera, men Pattie höll upp handen för att visa honom att det inte var diskuterbart. Han nickade, följt av att Pattie kysste honom på pannan och banade iväg bland alla stressade scenarbetare med mikrofon. Justin log lite busigt och ledde mig fram i korridoren - med den ena handen på min rygg. Vi svängde av åt vänster och klev in i samma rum som Prim nyss klivit in i.
Rummet vi nu stod i var väldigt neutralt med en gigantisk soffa och en stor tv med tillbehörande spelkonsoler. Zach och Dylan satt i soffan tillsammans med en kraftig man som såg ut att vara i sen trettio års ålder. Han bar en svart Pikè tröja med ett par mörka jeans. Skorna var av märket Nike och såg dyra ut. Prim satt på soffkanten och log stort mot oss när vi kom in.
Justin besvarade -precis som jag- hennes leende och gjorde sedan en gest mot mannen i soffan, "det här är Kenny."
Kenny slet bort blicken från tv-skärmen och mötte min nyfikna blick, "hur är läget?"
Jag skulle just svara när han plötsligt reste på sig och började gå mot dörren. Han öppnade den men innan han försvann helt, fångade han min blick och blinkade.

Dylan hade slängt över en spelkontroll till Justin och efter att de spelat ett bra tag övergav de en kontroll till mig och Prim och lät oss spela. Prim vann över mig de flesta gångerna, och tillslut gav jag upp. 
"Någon annan som är hungrig?" frågade jag och svalde en suck när jag ännu en gång såg 'game over' texten ploppa upp på min sida av skärmen. 
"Du vill bara slippa förlora!" skrattade Prim och lade ned kontrollen på bordet. 
Jag lät sucken slippa ut, "ja, jag erkänner. Jag är inte bra på tv spel, okej?" De skrattade och reste sig sedan upp. På väg ut genom korridoren kom en gråhårig man upp bakom oss och fortsatte gå bakom oss och ut genom dörren vi kom in igenom. När jag frågande sneglade bak på honom sa Justin, "det är min livvakt." Jag såg på honom och nickade, att jag inte förstått det tidigare. 
"Så, vart ska vi äta?" frågade Dylan och avbröt mitt funderande. "Jag är vrålhungrig," fortsatte han. 
"Donken," svarade Justin med ett leende. Jag såg förvånat på honom, "men sa inte din mamma...?"

Han flinade, "jo, men jag kan ta något nyttigt." 

När vi ätit alla satt proppmätta bakom våra brickor och höll oss för magen - jag och Prim efter våra sallader och killarna efter deras plusmenyer. Justin hade tagit chicken nuggets som sitt "nyttiga val" medan jag och Prim verkligen inte hade känt för flottiga hamburgare två dagar i rad och tagit en varsin torr sallad istället. 
Jag såg mig om för minst hundrade gången efter Jordan. Det var samma McDonalds restaurang som igår då vi stött på honom. Varför syntes han inte till? 
Trots att jag var i sällskap av Justin kunde jag inte låta bli att bli besviken över att inte se Jordan, och att döma av Prim's min kände hon detsamma. 
"Är ni klara?" frågade Dylan och lyfte sin bricka samtidigt som han reste sig från stolen. Vi andra följde hans exempel och när vi dragit på oss våra vinterjackor gick vi ut på parkeringen. Jag såg mig om flera gånger över axeln, inte för att se Jordan denna gång, utan för att jag fortfarande inte hade vant mig vid att ha en okänd man gåendes några steg efter mig överallt. Jag förstod inte hur Justin klarade det, även om han uppenbarligen kände sin livvakt måste det vara svårt att inte ha något privatliv. En kylig vind slogs mot mig och jag skulle precis dra upp luvan när en bekant röst på avstånd ropade mitt namn. Jag vände mig om för att se Jordan komma springandes mot oss utifrån McDonald's entrén. 
Han hälsade snabbt på oss. De andra bara stirrandes oförstående på honom - förutom Prim såklart, vars ansikte såg ut ungefär som första gången hon sett honom. 
"Hej Jordan," log jag och såg snöflingor smälta till iskalla droppar i hans gyllenbruna hår. 
"Hej. Du, vill du hitta på något? Förstår om du är upptagen, tänkte bara att du säkert åker hem snart och vi har knappt hunnit ses." Han log ett typiskt Jordan leende som jag besvarade. Jag såg på Justin, och trots att jag inte haft tid att träffa honom visste jag vad jag skulle svara på Jordan's fråga, "visst!" 
Jag såg sedan på Prim som nickade uppmuntrande. "Gå du Joss, vi klarar oss utan dig några timmar." Jag mimade hastigt "Jag är skyldig dig" till henne och hon blinkade mot mig. Sedan gav jag hastigt grabbarna en varsin kram och bad Justin om ursäkt för att jag missade hans konsert. Han försäkrade att det var lugnt, men blicken i hans ögon visade besvikelse. Ännu en kall vind slog emot oss. "Ska bara gå in och hämta min jacka därinne, har slutat för dagen," förklarade Jordan och nickade mot entrén han kommit ur, "följer du med?" Jag nickade och följde efter honom in efter att ha vänt på huvudet och vinkat mot mina vänner som fortsatte åt andra hållet. 

Justin's perspektiv:
"Vem var det där?" frågade jag Prim medan vi gick bakvägen in till arenan, som till allas tur var mer eller mindre folktom - så folktom den kan bli med tanke på vad som väntade om mindre än en timme. Hon log, "en gammal vän till Joss. De har inte hört av varandra på jätte länge, och igår träffade vi honom när vi åt middag. Det skulle inte förvåna mig om hon drog ut ytterligare en snygg killkompis från Omaha."
Jag log tillbaka, men leendet kändes frampressat. "Okej." Jag ville inte fortsätta ställa frågor eftersom jag var helt säker på att Prim och Joss pratade om allt, och ville inte att Prim skulle få Joss att tro att jag var svartsjuk eller något. För det var jag inte. Eller iallafall försökte jag att inte bli det. 
"De är bara vänner," fortsatte Prim och såg mig i ögonen. Jag undrade om hon visste mer än hon visade. 

Resten av vägen gick vi och snackade om hockey, ett ganska säkert samtalsämne. Men jag kunde inte helhjärtat delta i samtalet då mina tankar var på helt andra håll, håll jag egentligen inte borde bry mig om. Jag var inte den svartsjuka typen men kunde ändå inte undgå att tänka på vad Prim sagt, och sättet Joss direkt hade lämnat oss för att gå iväg med honom. Var de mer än vänner? Eller överreagerade jag helt? När vi kom in på arenan var vi försenade enligt schemat och jag fick skynda mig att byta om - men jag kunde ändå inte koncentrera mig helt på det jag höll på med, mina tankar var på annat håll under hela den resterande kvällen.

Previous: När vi ätit upp hela burken med glass och pratat om allt mellan himmel och jord gick jag till gästrummet och hämtade en av de enorma kuddarna åt Prim, som jag sedan gjorde plats för bredvid min. Vi gjorde oss i ordning och lade oss sedan ned i sängen. Sista gången jag såg på klockan var den några minuter över tre på morgonen. Några sekunder senare sov vi båda.

Previous: ”Kom ihåg vad du lovat tidigare - och pizzan tar vi senare”, flinade Justin genom det öppna fönstret.
Jag log och svarade, ”Visst” men inombords stönade jag. Aldrig att jag skulle spela gitarr för honom.
”Bra”, sa han och hissade upp fönstret innan bilen lämnade uppfarten. När de åkt iväg, klampade jag iväg mot ytterdörren och låste upp. Väl inne var det tyst. De båda borde vara hemma nu?
”Hallå. Mamma? Pappa?” När ingen svarade greps jag av lätt panik. Vart var de någonstans?

Bild, bild, bild, bild, bild, bild.

Jag slängde av mig ytterkläderna och lade ned nycklarna på bänken i hallen för att gå in i köket. Bredvid hemtelefonen på köksbänken, låg en liten lapp med min pappas prydliga handstil.
”Joselyn, jag var tvungen att åka iväg till huvudkontoret. Kommer antagligen hem i morgon - bilresan är alltför lång. Mamma var tvungen att jobba sent, tror hon stannar på sjukhuset över natten. Försökte ringa dig, men du svarade inte på mobilen och jag antog att du var upptagen. Hoppas det var kul! Ring om det är något, vi ses imorgon gumman. /Pappa.” Axlarna sjönk en aning. Inte för att jag hade något emot att vara ensam hemma, för det hade jag absolut inte. Vad som däremot gjorde mig nedstämd var att pappa varit tvungen att åka iväg, och därmed rann ännu mer av vår gemensamma tid tillsammans sakta ut.

Jag gick tillbaka mot hallen för att fiska upp min mobiltelefon ur jackfickan. Ett missat samtal - från pappa såklart, och ett sms från Prim, vilket var ganska uppenbart.
”Hur var det? Vem vann? ;-)”
Jag log medan jag knappade in, ”Justin och Chaz, vi körde i lag. Det var kul iallafall!”
Det tog inte lång tid innan hon svarade, ”Ni tar de nästa gång! :-) Vad gör du nu då?”
Jag började gå uppför trappan samtidigt som jag skrev in mitt svar, ”Tänkte ta en dusch. Mamma och pappa blir tydligen borta över natten, så jag får kvällen för mig själv ;-) Vad gör du då?”
När jag kom upp i mitt rum var det första jag gjorde att plugga i iPoden i högtalarna och sätta på musik. Högt. Att vara ensam hemma hade verkligen sina fördelar. Hög musik var bara en av dem.
Ännu ett sms från Prim trillade in. ”Grymt! Händer nog inget alls för mig ikväll. :-(”
Jag lade ifrån mig mobilen utan att svara för att hoppa in i en varm dusch. 

När jag klev ut ur badrummet tog jag upp mobilen för att svara på Prim’s sms. Tanken slog mig direkt när jag läste hennes svar ännu en gång. Snabbt knappade jag in, ”Kom över? Vi kan äta pizza och se på film eller något? :-)”
Jag började torka mitt blöta hår men avbröts snabbt av sms signalen, igen. ”Gärna! Ska vi fråga Ryan, Chaz och Justin om de vill hänga på också? ;-)”
Det var ett förslag jag inte tackade nej till. ”Visst! Messar dem direkt.”
Innan jag hunnit börja skriva ett sms till grabbarna kom Prim’s svar. ”Vad för pizza ska jag ta med mig?”
Jag tänkte efter i några sekunder. ”Hawaii!”
Jag skickade iväg ett meddelande till Ryan och frågade om han och grabbarna ville komma över och antog att han var med Justin och Chaz. 
Ett sms från Prim fick mobilen att  vibrera i handen, ”Hawaii pizza? Hatar inte du det? :-o” Jag log åt att hon kom ihåg det. ”Jo.” knappade jag in. 

En timme senare satt vi alla i soffan med en varsin pizza bit i handen.
”Vad sa din mamma om att du gick ut idag då?” frågade Prim, efter att killarna dragit en överdetaljerad version av dagens bowlingrunda för Prim.
Vi satt utspridda på två av sidorna i den hästskos formade soffgruppen. Med Prim på min högra sida och Ryan på min vänstra, besvarade jag Prim’s fråga. ”Hon vet inget. Pappa har inte pratat med henne, och inte gör jag det heller.” Min blick la till ordet, frivilligt. Jag kände mig lite skyldig för att inte ha berättat för henne, trots att jag tyckte att utegångsförbudet var totalt onödigt vid det här laget. 
”Tror du din pappa kommer göra det?” fortsatte Prim sin rättegång.
Jag ryckte på axlarna, ”Förhoppningsvis inte.” Prim nickade och log. Jag log tillbaka innan jag petade bort ännu en bit ananas och la den på pizza kartongen som stod på bordet. Jag såg sedan på Chaz och Justin som satt i soffan bredvid vår. ”Jag hoppas vi är kvitt nu.” 
De skrattade. ”Inte riktigt”, sa Justin med ett flin och jag visste precis vad han menade. 
Saken var inte den att jag var speciellt blyg av mig, eller att jag inte trodde att jag skulle klara av att spela - det skulle jag, jag har spelat sedan barnsben. Pappa hade lärt mig spela grunderna, och resten var jag självlärd. Men jag hade aldrig spelat för någon annan än min familj, och det kändes konstigt att helt plötsligt spela inför dem. Jag passade inte i rampljuset, och gillade inte uppmärksamheten. 
”Va?” frågade Ryan förvirrat. Prim och Chaz såg lika förvånade ut. 
Jag suckade, ”det han menar är att jag ska spela gitarr.” 
”Gitarr? Spelar du gitarr?” frågade Prim och log stort, ”Det visste jag inte. Låt oss höra.” 
Jag skakade motvilligt på huvudet. ”Jag vet inte...” 
”Hur länge har du spelat?” frågade Ryan intresserat och log uppmuntrande. 
”Sedan jag var liten. Snart i tio år, skulle jag tro.” 
Chaz såg imponerad ut, ”Såklart du ska spela för oss.” 
Jag sneglade på Justin som log uppmuntrande. Med en suck reste jag mig upp för att hämta gitarren på övre våningen. När jag kom tillbaka såg de alla förväntansfullt på mig, och det var precis det här rampljuset jag fasade över. Jag ogillade blickarna, det kändes som de såg rakt igenom mig.
Jag slog mig ned i soffan igen och såg ned på gitarren som låg i famnen. Jag drog ett djupt andetag medan jag tänkte: Here goes nothing, och började spela.



Låtvalet var självklart. När jag dragit sista ackordet på gitarren såg jag upp på dem. Ingen sa något på ett tag, alla bara log. 
Tillslut öppnade Justin munnen, "det var ju jättebra. Varför var du orolig för att spela?" 
Jag ryckte på axlarna och besvarade hans fråga, "jag vet inte, har bara aldrig spelat inför någon direkt. Kändes lite för personligt på något sätt."
"Du är duktig Joss!" berömde Prim. "Jag har alltid velat vara musikalisk." Hon såg menande på Justin. 

"Oj, är klockan redan halv tolv", utbrast Prim några timmar senare med blicken på den digitala klockan på stereon i vardagsrummet. Vi hade alla helt tappat bort tiden, och ingen var speciellt trött efter all Cola vi druckit. 
"Vi kanske borde ta och börja bege oss hemåt", föreslog Chaz och såg på de andra killarna. 
De mumlade instämmande. "Prim, åker du med oss?" fortsatte han. 
Prim såg på mig, och vi såg ut att tänka samma sak.
"Jag kan ringa mamma och höra om det är okej om du stannar över natten", sa jag och Prim nickade som svar. Jag reste mig ur soffan och gick ut till köket, för att plocka upp den bärbara telefonen och slå numret. Mamma svarade efter bara två signaler. 
"Hej gumman, hur är det? Är allt bra?" frågade hon med orolig röst. Typiskt mammor. Kunde man inte ringa utan att något var fel?
"Hej. Ja, det är bra. Jag tänkte bara höra - jag vet att jag har utegångsförbud och så - men kan Prim få sova över?" Jag hoppades att hon skulle tolka det som att jag inte ville vara ensam över natten, vilket faktiskt var sant. Jag har alltid ogillat de nätter mamma var tvungen att jobba, jag hade inget emot att vara ensam direkt men föredrog det inte.
"Det är okej. Du har onekligen varit duktig, Joss. Inte gnällt alltför mycket över utegångsförbudet och inte brutit förbudet. Och jag är ledsen över att både jag och pappa var tvungna att åka ikväll." Skamkänslorna kom direkt. Jag hade inte alls följt reglerna, jag hade svikit hennes förtroende. 
"Tack. Det är okej. Vi ses imorgon!" svarade jag snabbt.
"Det gör vi gumman. Försök att sova lite, och hälsa Prim. Godnatt." 

Jag gick ut i hallen där de stod och drog på sig sina tjocka ytterkläder, alla utom Prim som väntade på att få höra vad samtalet lett till. "Det var okej att du stannade, Prim." Jag log mot henne, ett leende hon besvarade. "Okej." 
"Men oss skickar du ut i kylan, vad är det för stil Joss?" frågade Chaz med en tillgjord sorgsen blick. Jag skrattade.
"Sorry."
Chaz flinade, "äsch, ge mig en varm kram innan jag går ut så blir det inte lika kallt." Jag fnissade för att sedan omfamna honom, följt av Ryan, och sist Justin. Prim gjorde samma sak. 
Chaz la handen på dörrhandtaget och sköt försiktigt upp dörren. Kylan strömmade in, och jag rös till. "Vi ses!" mumlade Chaz och Ryan innan de gick ut. 
"Tack för att jag fick höra dig spela, trots allt", log Justin där han stod kvar i hallen. 
Jag flinade, "det var faktiskt inte så hemskt som jag trodde." 
"Där ser du”, han flinade brett och la ena foten på andra sidan dörren, "hejdå Joss.” Han vände sig mot personen bredvid mig och flinade. ”hejdå Prim." Han slängde luvan över huvudet och stängde dörren efter sig för att småspringa efter sina vänner.

"Hur går det med Nolan då?" frågade jag Prim samtidigt som jag stoppade skeden med glass i munnen. Vi satt mittemot varandra i skrädarställning på min säng. Hon slickade av sin egen sked innan hon svarade, "det känns som om det går framåt. Vi sågs innan matchen häromdagen och snackade lite, du vet, inget speciellt eller så. Men jag gillar honom verkligen." Jag nickade och böjde mig framåt för att ta ännu en sked glass ur burken Prim höll i. 
"Gillar du någon just nu då?" frågade hon nyfiket. Jag ogillade frågan, inte för att jag direkt kände att jag hade något att dölja för Prim, men det kändes inte som något jag ville besvara. 
"Nej, inte direkt", svarade jag och undvek att svara mer detaljerat. Istället tog jag ännu en sked glass. 
"Åh. Okej. Jag tänkte med Ryan, och sådär..." mumlade hon och jag förstod att hon förväntade sig mer än mitt enformiga svar. Jag kände mig faktiskt en gnutta skamsen över att jag fortfarande inte hade berättat om Ryan och kyssen, som nu låg flera månader tillbaka i tiden. Det var säkrare att prata om än ifall jag gillade någon tänkte jag, och svarade därför ärligt när det gällde Ryan. 
"Jag ser fortfarande bara Ryan som en vän. Jag förstod för länge sedan att han inte kände detsamma. Han kysste mig efter ditt och Dylan's party i oktober”, innan hon han avbryta mig - hennes mun hade redan öppnats - fortsatte jag, "och jag vet, förlåt att jag inte sagt något. Men -" länge hann jag inte innan hon avbröt mig, vad vore Prim utan sitt prat?
"Det är okej, jag förstår om du inte berättade.” Snart kommer de berömda efterfrågorna tänkte jag och mycket riktigt, ”Men gud, detaljerat, tack? När? Hur?" hon väntade inte på att jag skulle besvara den första frågan hon ställt innan hon tryckte på med flera. Jag nappade åt mig glassen innan jag svarade.
"När han följde mig hem. Helt plötsligt stannade han bara och kysste mig. Kyssen varade inte länge och jag kysste inte tillbaka. Jag sprang bara därifrån."
Prim gapade, "sa du inget?" Jag hatade att minnas vad jag hade gjort den kvällen. Men att vara efterklok är en dygd. 
"Jo. 'Jag måste gå' var det enda jag egentligen sa”, svarade jag och såg ned på glassbunken i mitt knä. Jag kände att Prim såg på mig, och jag såg tillslut upp på henne. 
"Auch”, sa hon sedan, och vi båda brast ut i ett klingande skratt. 
"Jag vet, det var så pinsamt. Men jag visste inte vad jag skulle göra i det läget, jag ser honom verkligen inte som något annat än en vän. Åh, jag känner mig hemsk." 
Prim såg förstående ut, "gör inte det. Ni verkar vara rätt bra vänner fortfarande, eller hur?" Jag nickade, glad åt det faktum att saker inte kändes konstigt med Ryan längre. Pinsamheten hade släppt, nästan helt. Det var bara i Justin’s närhet som saker ibland kunde kännas lite tryckta tillsammans med Ryan. 
"Dessutom”, fortsatte hon, "jag tror inte Ryan är den enda som gillar dig." Jag förstod direkt vem hon menade, och tanken kändes helt fel. Men ändå helt rätt. 
"Nja, jag vet inte..." mumlade jag, och kände att vi än en gång kommit in på ämnet jag inte kände för att ta upp. 
Prim verkade förstå vinken och svarade därför bara, "vi får väl se." 

När vi ätit upp hela burken med glass och pratat om allt mellan himmel och jord gick jag till gästrummet och hämtade en av de enorma kuddarna åt Prim, som jag sedan gjorde plats för bredvid min. Vi gjorde oss i ordning och lade oss sedan ned i sängen. Sista gången jag såg på klockan var den några minuter över tre på morgonen. Några sekunder senare sov vi båda.

Previous: "Hejdå Joss." Han öppnade dörren.
"Hejdå Justin."
När han stängt dörren bakom sig andades jag ut för första gången på de närmsta sekunderna. Jag kände mig som på moln när pappa la sin hand på min axel.
"Var det honom du menade?" Det var egentligen inte en riktig fråga då svaret var självklart, men jag nickade. "Gå du", sa han och såg på dörren.
"Va?" Min hjärna var fortfarande omtöcknad av Justin's berörning och jag kunde inte smälta det pappa just sagt.
"Du hörde vad jag sa. Du får gå ut."


Bild, bild, bild, bild, bild, bild, bild.

Jag fick mindre än en timme på mig. Grabbarna skulle komma och hämta upp mig strax innan fyra hade Ryan meddelat. Tidspressen hade en hemsk påverkan på mina nerver och tanken på mammas reaktion när hon kom hem fick mig att rysa. Men det fick jag ta hand om senare. När jag dragit på mig jeansen och bytt ut t-shirten mot ett linne och skjorta skickade jag iväg ett meddelande till Prim,
"Pappa släpper ut mig! :D Ska iväg och bowla med Ryan, Chaz och Justin."
Mindre än tio sekunder senare vibrerade mobilen.
”Se till att krossa dem! :) Du får berätta hur allt var senare."
I samma stund som jag drog sista hårslingan genom plattången knackade någon på ytterdörren.

Pappa la handen på dörrhandtaget och jag frågade en sista gång,
"Är det säkert att det är okej?" Jag hatade verkligen att fråga - för tänk om han ändrar sig? - men jag ville knappast såra hans känslor. "Jag menar, jag vill inte åka iväg precis när vi träffats och du måste ju ha någon att äta din mat med." Min blick la till, för vi ses så sällan. 
"Det är lugnt. Jag lovar", han pussade min panna och öppnade dörren. På andra sidan stod Ryan med ett stort leende på läpparna. "Är du redo?" frågade han.
Jag log mot honom och gav pappa en kram innan jag stängde dörren bakom mig. Väl ute trängde den kyliga vinden genom jeansen och trots de varma skorna började tårna kallna. Jag ökade på takten för att komma bort från kylan och följde med Ryan till en jeepliknande bil som stod parkerad på uppfarten. Den var mörkt grå med tonade fönsterrutor. Passagerardörren stod halvt öppen där man kunde skymta Chaz som satt vänd mot föraren vars ansikte skymdes av honom. Chaz skrattade hysteriskt men lugnade sig när Ryan öppnade en av de bakre bildörrarna och jag satte mig i bilen. Sedan hoppade han in bredvid mig och smällde igen dörren.
Framför oss satt Justin vid ratten. Han var vänd mot Chaz men vred på sig och såg sedan på oss.
”Tjenare”, sa han och la till ett snett flin.
”Hej”, mumlade jag och försökte knäppa säkerhetsbältet utan framgång. Kanske för att jag ur ögonvrån konstant blickade mot Justin. Han var väldigt enkelt klädd om man jämförde med plaggen han bar för någon timme sedan. En mörkare jacka och under kunde man urskilja en svart T-shirt.
Jag såg att han kollade på och jag mötte hans blick för en sekund, innan rodnaden steg och jag såg ned. Justin vände sig framåt och startade bilen, medan jag irriterat fortsatte fibbla med bilbältet. 
"Vad kul att du till slut kunde hänga på", sa Justin och fångade min blick i backspegeln när vi lämnat området och rullade ut på motorvägen.
Jag kunde inte motstå att le så att tänderna visades, "Ja." Från sidan sneglade Ryan på mig.
"Vilket vackert leende du har", sa Justin medan han själv bländade mig med sitt eget enastående leende. Jag fortsatte att möta hans blick och sa sedan, "du med."
Plötsligt hördes ett egendomligt ljud från instrumentbrädan. Ljudet som indikerade att alla säkerhetsbälten inte var fastspända. Innan jag hann reagera vred Justin huvudet mot baksätet,
”Ryan, kan du hjälpa henne med bältet?”
Han nickade och lutade sig fram mot mig och fingrade med bältet som med ett enkelt klick sattes fast. Han flinade mot mig och jag tackade generat honom för hans hjälp. 

Efter något som kändes en halvtimme, stannade bilen och killarna tog av sig sina bälten, följt av att Ryan öppnade dörren till mig och alla klev ur.
Vi befann oss på baksidan av en byggnad och det såg riktigt kusligt ut trots klockan bara var strax innan fem och mörkret inte hunnit lägga sig över staden ännu. Jag stod bara kvar på samma ställe innan Ryan tog tag i min arm.

"Hey. Kom nu", sa han. Jag skakade lite lätt på huvudet som för att glömma bort den krypande tanken och följde efter Ryan. Några meter bort mötte vi upp Justin och Chaz som stod och väntade vid byggnadens bakdörr. I samma stund som vi ställt oss bredvid dem, öppnades den mörka dörren. En äldre kvinna med långt mörkt hår sprack upp i ett brett leende och släppte in oss genom dörren. 
Jag var knappast korkad och förstod genast att detta var bowlinghallen, men det kändes ändå annorlunda att ta bakvägen istället för att gå genom den vanliga och typiska entré dörren.
När vi lämnat det stora personalrummet öppnade kvinnan en sista dörr som ledde ut till bowlinghallen. Vi stod till höger om de sex banorna och framför dem fanns en avlång disk med meterlånga hyllor där det stod bowlingskor i alla möjliga storlekar. Det kändes underligt att vara på ett sådant ödsligt ställe som annars skulle vara fullt med glada tonåringar. Nu var det ingen annan i rummet förutom vår lilla skara.
Kvinnan började prata med Justin och pekade åt alla möjliga håll innan hon till slut försvann genom samma dörr vi kom in genom.
”Ha det så roligt”, sa hon till oss och stängde dörren till personalrummet efter sig.
Så fort kvinnan lämnat oss ensamma vände sig Justin om och slog ihop händerna, "Okej, skorna är där”, han pekade med fingret som för att sammanfatta det kvinnan sagt, "där är kloten. Där borta är toaletterna och godis och sådant finns i kiosken där borta. Annars ska vi kunna fixa allt annat själva."

Vi började med att välja ut bowlingskorna. Killarna hade redan suttit på sig sina medan jag fortfarande velade mellan storlekarna ett tag.
"Problem med skoval, Askungen?" frågade Justin med ett flin och stod böjd över sina skor efter att ha knutit den sista.
Jag kollade bakom axeln och log. "Jag har problem med storleken bara", förklarade jag och Justin’s flin blev bredare - han såg nästan nöjd ut, som om han gladde sig över det faktum att jag inte var en tjej vars mardröm var att stoppa in sina fötter i ett par begagnade skor.

När vi slutligen valt några klot som kändes passande gick Justin till panelen som stod vid disken och klickade ner hindrena på sidan av bana tre.
"Ska vi köra alla mot alla eller ska vi spela i lag?" frågade Chaz.
"Spelar ingen roll för mig, jag vinner iallafall", svarade Ryan med ett självsäkert men skämtsamt leende.
"Du minns väl som förlorade sista gången vi spelade?" Flinade Chaz. Ryan höll genast mun och jag kunde inte motstå att fnissa lite. 
"Vi kör två mot två då. Joss?" frågade Ryan och lyfte ögonbrynen som för att få svar på sitt erbjudande. Jag log och nickade mot honom innan jag såg på Chaz, "är du redo att bli slagen i bowling?"
Han skrockade, "Aldrig." Samtidigt tog han upp sitt blåa klot, svischade iväg den i luften och rullade iväg mot käglorna. Sex stycken av de tio som fanns föll omkull. Ryan flinade medan Chaz tog upp sitt andra klot och sköt iväg det. De fyra som återstod ramlade och Chaz vände sig mot oss, "Jag värmer bara upp."
"Såklart du gör", det var inte Ryan som svarade utan Justin som stannade vid ställningen och tog upp sitt gula klot. "Nu är det min tur."
Justin fick sin första strike medan Ryan's klot fick samma öde som Chaz's. Jag skrattade lite lågt åt Ryan och vände mig mot Justin, "Han fick tillbaka sin karma."
"Ja det fick han verkligen", skrattade han.
Nu var det min tur. Jag var inte värsta proffset på bowling men jag kunde ett och annat. Det röda klotet flög iväg och jag kollade spänt som det banade iväg. Den rullade i mitten av banan och träffade slutligen alla käglorna som föll omkull med en gemensam smäll. Jag vände mig om och log stolt. "Vad får det vinnande laget?", frågade jag killarna.
"Förlorarna bjuder på pizza", svarade Ryan.
Chaz och Justin utbytte en blick och såg sedan på mig och Ryan. "Visst. Räkna med oss", Justin tog upp sitt andra klot och slängde iväg det mot gruppen av käglor som lydigt föll omkull. Han träffade alla, igen. Fan.

Det tog inte lång tid innan jag förstod att det här skulle bli jämt. Det gick bättre för Ryan och Chaz efter några omgångar, men inte lika bra som för Justin. Eller mig. 
"Yes! Jag sa ju att jag bara värmde upp!" utbrast Chaz glatt när han slog sin andra strike. Justin gav honom en high five och vände sig sedan om för att ge mig ett stort leende, "damerna först."
Jag tog upp klotet som gett mig flest strikes och gick fram till banan och slängde iväg det. Åtta av käglorna föll. Jag stönade och tog upp ett nytt klot och slog iväg det. De två sista föll och displayen ovanför banan informerade om min spärr. Jag vände mig om mot Justin och sa med spelad tjurighet, "vi vinner iallafall." Han skrattade. 
Ryan och jag korsade varandra när jag gick upp iväg från banan, medan han gick mot den. När vi möttes, höll han upp handen för en high five och jag slog till hans hand. Ryan fortsatte fram, tog upp sitt klot och slog iväg det. Strike! Jag hörde Chaz stöna när han insåg att jag och Ryan var ett steg närmare segern. 

"Sista omgången," konstaterade Justin med ett tävlingsinriktat leende. 
"Man vet aldrig, Chaz kanske förvånar oss?" flinade jag och nickade i Chaz's riktning. 
Justin log. "Kanske." 
Jag såg ut över banan där Chaz just slagit ned åtta av de tio käglorna. Han släppte snabbt iväg sitt andra klot som missade den sista käglan. Han vände sig om och gick tillbaka med ett missnöjt uttryck. Justin klappade till honom på ryggen och tog upp sitt klot för att slå för sista gången. Slog han en strike nu skulle de vinna, vilket betydde att jag och Ryan skulle köpa en hemsk Hawaii pizza - om Chaz nu fick bestämma.
Jag såg hur Justin slängde iväg bowlingklotet som hade ned alla tio käglor med ett välbekant ljud. Det var en klockren strike. Justin började dansa när de föll omkull och Chaz hoppade upp och skrek glatt och slog med knytnäven i luften. Bredvid mig såg Ryan på mig och jag ryckte på axlarna med ett leende innan vi reste oss upp för att gå fram till Chaz och besvara hans glädje med en high five. Justin log mot oss och istället för att ge sin lagkamrat en vinnande high five öppnade han famnen för mig och jag lutade mig framåt och gav honom en kram. Hans t-shirt var varm och jag kände fukten mot kinden.
"Bra spelat", sa jag när vi lossat på omfamningen.
"Tack. Detsamma, jag trodde faktiskt inte vi skulle vinna. Du är ju grym på bowling."
Jag log och ställde mig bredvid Ryan igen."Vad för pizza blir det?" Chaz och Justin såg på varandra och nickade sedan. "Hawaii." Magen gjorde uppror samtidigt som jag insåg att klockan konstaterade att mamma var hemma.

När bilen stannade utanför mitt hus gav Ryan mig en kram, följt av att Chaz gjorde detsamma.
"Jag hade jättekul, trots vår förlust", sa jag till Chaz med ett skratt. Ryan och han mumlade medhållande och log. Sedan öppnade jag bildörren och hoppade ut. Bakom mig hörde jag ljudet av en vindruta som sköts ned.
”Kom ihåg vad du lovat tidigare - och pizzan tar vi senare”, flinade Justin genom det öppna fönstret.
Jag log och svarade, ”Visst” men inombords stönade jag. Aldrig att jag skulle spela gitarr för honom.
”Bra”, sa han och hissade upp fönstret innan bilen lämnade uppfarten. När de åkt iväg, klampade jag iväg mot ytterdörren och låste upp. Väl inne var det tyst. De båda borde vara hemma nu?
”Hallå. Mamma? Pappa?” När ingen svarade greps jag av lätt panik. Vart var de någonstans?

Previous: ”Så, vad är det som händer de kommande veckorna?” manade han, ”som utegångsförbudet hindrar dig ifrån?” 
Jag log åt hans formulering som var så typiskt pappig. 
”Killen som fixade festen för mina vänner jag berättade om,” jag väntade för att se om han hängde med, han nickade uppmuntrande, ”kommer till stan för att hälsa på sina morföräldrar.” 
Pappa såg förvånat på mig. Antagligen hade jag bara haft en helt annan anledning till varför jag så gärna ville gå ut mot vad han trott. Efter några sekunders tystnad sprack hans ansikte upp i ett stort leende. Jag rynkade pannan, varför log han?
”Så det finns en speciell kille jag bör träffa?”

Bild, bild, bild, bild, bild.

Salladen som Carin sköt över bordet såg alltför grön ut för min smak. "Ät", manade hon och nickade uppmuntrande.
Jag sköt fram hakan och öppnade plastlocket som hindrade mig från att hugga in i kvällsmaten. Jag var utmattad och brydde mig knappt om vad det var jag stoppade i munnen för tillfället, även om det var sallad. Förutom hungern var jag trött. Klockan var mycket och mina ögonlock kunde falla ned vilken sekund som helst.
"Vi åker iövermorgon, va?" frågade jag mellan tuggorna och kollade ansträngt upp från plasttallriken. Det var jobbigt att möta hennes ansikte - taklampan som hängde mitt i det lilla rektangulära rummet gjorde det jobbigt för ögonen och jag var tvungen att kisa.
"Ja." Det var inte Carin som svarade. Det var hennes pojkvän och min manager, Scooter som besvarade min fråga. Han stod vid dörröppningen och log mot mig innan han tog upp sin mobiltelefon ur fickan, slog ett nummer och väntade medan signalerna gick fram. Hans blick rördes från den ena sidan av rummet till det andra medan han pratade. Det fanns dock inte så mycket mer att se än några tavlor på de vita väggarna, två små soffor i hörnet och en stor som stod lutad mot väggen och var placerad framför dörren, ett bord mot soffan och ett bord lite längre bort samt en dörr till vänster som ledde in till en toalett.
När Scooter var klar med samtalet, vände han sig mot sin tjej,
"Du Carin, skulle inte du kunna ta och hjälpa grabbarna med lådorna? De ska tydligen ha förväxlat dem och lagt dem i fel buss." Hans röst lätt smått irriterad, men även en gnutta road.
"Javisst", sa hon likgiltigt och reste sig upp från soffkanten där hon suttit och gick ut med en sista blick på sin kille.
När hon var borta vände Scooter sig mot mig, "Är du redo för en veckas ledighet?"
Jag stötte lätt till plasttallriken så att den for några centimeter ifrån mig på bordet. En suck slank ur mig och med händerna bakom nacken och ett stort leende på läpparna besvarade jag hans fråga, "Japp."
"Ha. Ha." Han började småskratta och kollade menande på den halv ätna salladen. "Ät upp allt. Släng inget."
"Ja, ja", mumlade jag med ett flin och drog tillbaka tallriken.
"Gå och lägg dig snart grabben. Klockan börjar bli mycket." Med en blick på klockan ovanför soffan, nickade han för sig själv och försvann.

Efter att tagit farväl av min stora livvakt och de andra i gänget, som var lika förtjänta av sin julledighet som jag, klev jag in i bussen, gick genom det minimala köket och öppnade gliddörrarna till mitt rum. Väl där inne kände jag temperatur skillnaden. Det var kallt i bussen - de måste ha lämnat dörren öppen och tillåtit vinterkylan ta sig in under konserten.
"Mamma, vart ligger extra filten?" frågade jag när armarna började knottra sig när tröjan var av.
Hon kollade på mig från bussens bortre ände, genom den lilla springan jag hade lämnat öppen medan jag slängde av mig jeansen.
"I hörnet" med pekfingret visade hon, "där borta." Med en orolig blick mot mig, vände hon sig tillbaka mot chauffören och fortsatte diktera vägen - framtida stopp och annat var hennes ansvar.
Medan hon gjorde det, drog jag ur hörnet ut ett stort skynke som visade sig vara en filt, och virvlade den om mig innan jag damp ned i sängen.
Plötsligt stod mamma vid dörröppningen, "Älskling, fryser du?" hon lät orolig.
"Äcsh. Nej då", ljög jag. Jag frös inte direkt, temperatur skillnaden fick mig bara att rysa. "Kanske lite", medgav jag med ett leende genom mörkret.
"Vi tyckte det blev för varmt här inne, så vi öppnade ett fönster." Hon kollade på fönstret bakom sig.
Jag nickade och rykte sedan på axlarna, "Det är bara jag som fortfarande är varm efter duschen."
"Nästa gång öppnar vi inte det."
"Mamma. Gör som ni vill. Det spelar ingen roll för mig." Men jag lämnade "Ni behöver inte göra det för min skull" hänga outtalat i luften. Jag log mot henne genom mörkret och hoppades att hon förstod.
"Vännen, jag vill inte att du blir förkyld. Inte nu innan vi ska till mormor och morfar." Hon satte sig ned vid sängkanten och tog min hand i sin. Mitt huvud låg fortfarande på kudden när hon innerligt fångade min blick. "Se till att sova nu. Imorgon har du bara en radiointervju, sedan är du ledig - i säkert en vecka."
Jag nickade innan hon sänkte sitt huvud och pussade min panna. "Godnatt." En sista gång smekte hon min hand och gick ut.
"Godnatt", mumlade jag mot täcket och gav vika för sömnen som vankat vid hörnet de senaste timmarna.

Kvällens radiointervju med Ryan Seacrest var över och jag kunde äntligen pusta ut och lägga på samtalet. En veckas ledighet med vänner och familj. Underbart. Med det i huvudet tog jag upp telefonen och klickade upp twitter,
"just finished a interview with @ryanseacrest. next stop = stratford. miss my friends and family."
Innan jag la tillbaka mobilen i fickan skickade jag iväg ett meddelande till Butler,
"Det känns som bussen åker två kilometer i timmen. Men vi syns om ett dygn. Nu är det dags att ha roligt! :) Förresten, följer din tjej med och bowlar på lördag?"
Det var uppenbart att Ryan hade ögonen öppna för henne, något jag inte kunde klandra honom för, men det var alltid kul att se honom förneka det tydliga faktum. Någon sekund senare svarade han,
"Ha. Ha. Jag frågade henne och hon ska se om hon kan."
Bara några sekunder senare vibrerade mobilen igen, men denna gång var det från Chaz.
"Sluta nämn Joselyn's namn i Ryan's närhet. Han for ju bokstavligen upp i taket varje gång du gör det! ;)"
Ett skratt bubblade i min bröstkorg.

Det var bara jag och mamma kvar i bussen förutom chauffören sedan vi lämnat de andra i Montana. Men det störde inte oss, även om jag mestadels satt vid datorn och försökte hitta något kul medan hon satt och läste ur någon tidning - det var faktiskt ganska skönt med tystnaden, för omväxlingsskull.
Jag pluggade i hörlurarna i datorn, satte på lite ny musik och nickade i takt med musiken. Mamma såg upp på mig och log, sedan tog tystnaden åter över medan jag kollade på twitter - där flera av fansen var glada över att jag skulle få lite ledighet.
"När hade du tänkt att lägga dig?" Mamma avbröt tystnaden och slet blicken från den öppna tidningssidan.
"Om kanske en timme." Jag var trött, inte rent fysiskt utan mer psykiskt, men den känslan hade jag blivit bra på att undantränga den senaste tiden. "Och du då? Du ser ut att behöva sömn." Jag gav henne en menande blick och pekade med hakan mot de två sängarna bakom skjutdörren.
"Nu faktiskt." Hon klappade mig på huvudet innan hon reste sig, tog sin flaska från bordet och slängde den i papperskorgen under diskbänken framför oss. Sedan gick hon mellan den och bordet mot skjutdörrarna. "Se till att få lite sömn. Bara för att det är fredag imorgon gör det inte att du kan sova hela dagen."
Jag nickade och log lite snabbt mot henne, och klistrade sedan fast blicken på laptop skärmen. Samtidigt som hon lämnade det lilla utrymmet längst fram i bussen, öppnade jag en chatt konversation med Ryan."Tja! Vad händer?"
"Inget. Måste lägga mig snart, skola imorgon för de flesta ;-)"
"Haha. För de flesta. Har ni haft träning idag?"
"Hm. Ja. Vi har det nästan varje dag. Man måste ta vara på vinter säsongen. Förresten, skulle inte du vilja hänga med någon gång?"
"Kanske om jag hinner. Hoppas det! :D"
Ryan skrev ett tag, "Grymt. Ska du hälsa på din pappa också?"
"Ja. En dag eller två."
"Okej. Men jag måste dra nu."
Jag skulle precis knappa in ett svar när han skrev,
"Förresten kanske inte Joss kan följa med på lördag."
"Det var synd! Varför kan hon inte?"
"Hon har utegångsförbud."
"Jasså? Det var ju tråkigt... Du som ville ha med henne."
"Ja. Men vi får se hur det blir. Vi syns imorgon!"
"Det gör vi. Godnatt!"
"Godnatt."
Skulle hon inte följa med? Fan. Ryan var säkert ledsen över det. Jag måste fixa det här.

Previous: På väg till soffan hörde jag någon knacka på dörren. Genom det lilla glaset som prydde den mörka dörren, gick det att urskilja en svag kontur av en människa. Tveksamt gick jag fram till dörren och med ena handen på handtaget och den andra runt nyckeln i nyckelhålet låste jag upp och öppnade sakta dörren. Där stod Carly's runda lilla ansikte utanför dörren och bet sig nervöst i läppen.

Bild, bild, bild, bild, bild, bild.

"Carly?" frågade jag överraskat.
Hennes plötsliga fråga fick mig rynka pannan, "Är du ensam hemma?"

Istället för att svara, nickade jag bara.
När hon precis skulle öppna munnen, hördes ett egendomligt ljud från grannens buskage. Jag slet bort blicken från Carly och försökte se genom mörkret som lagt sig över staden. Genom gatulyktornas ljus försökte jag urskilja vad som gömde sig bakom busken mellan vårt och grannens hus. Det stod i skarp kontrast med snön och något rörde sig bland skuggorna.
"Fan, Prim!" När jag hörde hans röst började jag fnittra. "Aldrig att jag går in där igen. Aldrig." Ryan skakade på huvudet och kollade på Chaz som var honom hack i häl. "Sluta skratta Chaz."
Både Ryan och Chaz kollade på mig samtidigt som de båda klev in under lyktornas lyse.
"Men hon får skratta?" sa Chaz och det var först då som jag insåg att jag skrattade med handen för munnen.
"Ha. Ha", Ryan svarade aldrig på frågan utan mumlade bara. Bakom de syntes ytterligare två konturer. Primrose och Dylan. Det var fortfarande svårt att se dem genom nattens mörker men jag kunde ändå höra deras röster,
"Här. Ge mig den." Prim lät irriterad.
"Äsch, sluta nu lillsyrran." Jag kunde nästan, bokstavligt talat, se hur han flinade.
Prim muttrade något i stil med, "Var du tvungen och följa med?" innan hon och Dylan kom ut från skuggorna och blev helt synliga. Prim ökade på takten och ställde sig framför Chaz och Ryan som stod någon meter framför dörröppningen. Bakom henne trängde Dylan sig emellan grabbarna med en gigantisk platt kartong i famnen och i samma sekund som han stod i min area, kände jag doften av nybakt pizza. Prim's talande fick mig att se på henne,
"Är det okej om vi kommer in?" Hon nickade mot dörröppningen. Carly som stod vid sidan om mig vred nervöst på sig.

"Självklart", sa jag och öppnade dörren helt. När kylan träffade mina bara armar och ben rös jag till. Som om Chaz såg det, knuffade han in alla genom dörren, inklusive Carly.
"Alltså", hon skruvade på sig, "det är ganska sent. Så jag borde nog gå hem."

Prim nickade och släppte ut Carly genom dörren, igen. När alla sagt hejdå, stängde Prim dörren.
"Vad ska ni med pizzan till?" frågade jag med blicken på kartongen.
Prim himlade med ögonen, "Okej. Jag visste att du var ledsen. Så jag tyckte att pizza och vänner kunde muntra upp dig. Så det var våran plan." Hon la pannan i djupa veck och kollade på sin bror, "Men han var inte med i den ursprungliga planen." Dylan småskrattade och det ljusbruna håret föll ner i ansiktet på honom när han rörde på huvudet.
"Hur som helst," Prim fortsatte, såklart, prata, "så ska vi nu äta pizza."
Bara att försöka tänka ut det på egen hand fick pannan rynkas, "Varför kom ens Carly med? Var hon med i din plan?"
Prim började skratta, "Tja. Skulle din mamma ha något emot att släppa in en pluggis i sitt hus om dottern behövde hjälp med pluggandet?"
Jag la på minnet att Prim var grym på att hitta planer, allt hon sa lät genomtänkt. "Nej, jag antar det."
"Och Carly hade inget emot att hjälpa till, och pizzan hade räckt åt henne också. Antar att det var lite för mycket folk för hennes smak-", fortsatte Prim med en menande blick på dörren Carly just gått ut genom. Jag nickade, och
som om min vän kunde läsa mina tankar fortsatte hon, "När hon sedan väl var inne, skulle hon bara öppna ditt fönster och släppa in oss." Det lät däremot inte så genomtänkt.
"Så ni skulle spela ninjor och försöka göra inbrott i mitt rum? Eller kanske ge mig en hjärtattack?"
Prim började skratta och likaså grabbarna, "Äsch. Det var ju därför jag tog med Dylan? Han skulle varit försten upp. Om han bröt ett ben eller två skulle jag ju slippa hans prat på träningarna också."
Dylan såg ner på sin syster, "Skit kul. Alla garvar. Det skulle inte Nolan gilla och det gäller också hela laget." Han kollade på Chaz och Dylan.
Prim viftade bort honom och kollade sedan på mig, "Vi får ta och äta pizzan innan den kallnar. Det är så äckligt när den är kall." Jag knickade och gick mot köksskåpen. Bakom mig såg jag hur Prim vände sig mot Dylan, "Nolan hade skrattat. Det vet du. Du är bara så tråkig."

Jag visste vem han var som de snackade om. Det var en mega snygg kille på kanske dryga en och sjuttio sex centimeter och en grym hockey kapten. Han hade mörkbrunt hår med gröna ögon och var tillräckligt snygg för att Prim skulle ha en crush på honom den senaste terminen.
Plötsligt hördes Chaz's röst bakom mig, "Låt mig hjälpa dig." Han stod väldigt nära. När jag skulle kolla bakom mig krockade jag nästan in i hans bröstkorg. Jag rodnade och bad om ursäkt för att nästan ha svätsat in mitt nylle i honom, men han log bara sitt pojkaktiga leende som alltid påminde mig om den äldre storebror jag aldrig haft men alltid önskat mig.

När Chaz hjälpt mig med glasen kom Ryan in och tog några tallrikar. Prim släpade med sig en två liters Cola upp till mitt rum. Så fort alla var inne i rummet och Dylan lagt ner kartongen på golvet, slog det mig.
Med ena handen på handtaget sa jag, "Jag kommer strax. Vi glömde bestick."
Grabbarna skrattade lite, "Äsch. Vi käkar med händerna."
Prim muttrade något i stil med, "Grottmänniskor" medan hon satt på golvet och hällde upp Coca Cola i de fem glasen som stod på en rad. Jag satte mig bredvid henne och öppnade pizzakartongen. När jag såg de gula fruktbitarna på pizzan vändes magen ut och in. Usch.

"Hawaii pizza", sa jag för mig själv och drog bort en skivad bit från den gigantiska pizzan och la den på en tallrik. Medan jag petade bort tre äckliga ananas bitarna från pizzabiten hade Ryan, Chaz och Dylan redan börjat stoppa munnarna fulla.
"Gillar du inte Hawaii pizza?" frågade Ryan mellan tuggorna.

Samtidigt som jag sa, "Nej. Frukt på pizza? Nej tack" fann jag ytterligare en gul rackare gömd bakom skinkan innan jag tog en tugga av kanten.

Klockan var kanske runt ett på natten när de knallade ut genom ytterdörren.
"Vi hörs senare", sa Prim med Dylan bredvid sig. Det hade blivit ännu kallare ute och jag kunde höra hur Prim huttrade till och drog jackan tätare. 
"Jag sa ju att du skulle ta på dig varmare kläder. Vi bor inte i Egypten, vet du. Men nej nej. Aldrig ska du lyssna på din äldre och smartare bror..." Dylan fortsatte att predika för Prim medan Ryan kramade om mig, "Vi syns på måndag", viskade han i mitt öra.

"Det gör vi."

När han släppte taget om mig kom Chaz och bytte plats med honom. Han höll båda armarna om min rygg och lutade sig bakåt. "Se det positivt. Om jag och Ryan nu får C kan vi hjälpa dig med provet. Får vi F kommer vi sitta med dig under provet."

Chaz var alltid positiv, och fick mig som vanligt att flina, "Japp det gör vi."
Han kramade om mig, och såg sedan fundersam ut ett tag, "Du vet att du måste komma på matchen nu i helgen även fast du har utegångsförbud, va? Du vill väl inte såra mina känslor?" Typiskt honom att nämna hockey just nu.

"Skojar du eller? Såklart jag kommer, som vanligt ska jag stå med mina pompoms och heja på er", skojade jag med honom. Han flinade samtidigt som han sa, "Bra. Vi syns" och vände sig om för att följa efter de andra ut i mörkret.

Morgonen därpå vaknade jag tolv. Efter att ha gjort den vanliga morgon rutinen, gick jag ner till köket med laptopen under armen. Huset kändes ovanligt tyst och när jag kom fram till köksbordet visade det sig varför. En liten grön post-it lapp satt fastklistrad på en duk över en tallrik.

"Godmorgon. Eller god eftermiddag antar jag.

Frukosten hittar du här under. Jag kommer hem runt fyra tiden. Behövs på jobbet. Pappa skickade ett meddelande till dig imorse. Fick du det?

Älskar dig,

Mamma"

Jag lämnade datorn på bordet, sprang uppför trapporna, hämtade mobiltelefonen och sprang ner igen. Mycket riktigt, ett meddelande från pappa.

"Tjena polarn.

Jag kommer hem på onsdag, hade velat komma tidigare men kan inte lämna bygg-grabbarna ensamma just nu. De springer runt som höns i byggnaden och vet inte vad som ska göras. Men lämnar över allt ansvar till dem snart. Tänker alltid på dig. Fick höra från mamma om geometriprovet. Jag vet att du klarar det.

Ta hand om morsan! Puss."

Det kändes som en evighet sedan pappa var hemma. Senaste gången var i början av december och nu var det snart jul - vilket mammas överdrivna julpyntande visade.
"Låter toppen. Vi syns snart. Saknar dig, puss."

Utan någon lust att plugga till omprovet satte jag mig till rätta i stolen, tog en pannkaka under duken, la den på en tallrik och började äta. De var inte så värst varma men det spelade ingen roll, magen protesterade knappast. Jag torkade fingrarna medan datorn sattes på. Av en ny vana klickade jag upp internet där Twitter var förstasidan. Några sekunder därpå var jag inloggad. Nästan tre tusen följare på två månader. Inte illa tänkte jag samtidigt som jag klickade upp Justin's twitter page.

"Excited to spend the holiday w/ friends and family"

Skulle Justin till Stratford under den kommande veckan? Fan. Jag som hade utegångsförbud!

Previous: Justin andades ut några gånger efter att musiken slutat spelas, och kameran zoomade in på hans ansikte som glittrade av svettpärlor - det här måste vara mer ansträngande än en hockey match. Han log mot publiken och dansarna kom i en klump mot honom, "Tack så mycket allihopa för erat stöd. Ha det så bra och ta hand om er. Vi syns senare LA!" Några sekunder senare var konserten över.

Bild, bild, bild, bild, bild, bild, bild, bild.

Det irriterande ljudet från alarmklockan ekade i rummet och jag kunde trösta mig med att det bara var lite mer än en vecka kvar till jullovet. Så i en enda rörelse for jag upp från sängen, och snuddade mobildisplayen som var på nattduksbordet. Enligt den var klockan snart sju och ett nytt meddelande syntes på skärmen. Primrose. Med två klick var meddelandet öppet:

"Har du gjort sidorna 158-164 i franska boken?"
Fortfarande omtöcknad, började min hjärna sakta sättas igång innan den konstaterade vad som stod. Fan! Jag hade verkligen glömt bort franskaläxan vi fått. Med sega och ömma fingrar klickade jag in ett så kort svar som möjligt:
"Nej. Var det till idag?"
Med en långsam rörelse la jag tillbaka telefonen på det vita nattduksbordet för att bädda sängen som såg ut som en röra.

En halvtimme senare sprang jag genom snöhögarna som vuxit sig till berg under kvällen, till bussen som nästan hade åkt förbi mig. Utan någon större lust att gå till skolan i denna kyla log jag ändå när jag såg Ryan se upp från en bok för att kunna le mot mig genom bussfönstret. Läste han verkligen? Mer hann jag inte fundera över innan jag klev på och närmade mig honom där han satt längst bak i bussen.
Ryan log vänligt och höll i boken mellan benen. "Godmorgon", sa han samtidigt som jag satte mig tillrätta i sätet bredvid honom.
"Godmorgon", och för att bespara honom mödan fortsatte jag, "Ja, om du nu tänker fråga. Jag är trött. Rättare sagt, jättetrött."
Han kollade på mig, skrattade lite, skakade på huvudet och dök sedan ner i boken. Osäker över att avbryta hans läsande började jag, "Alltså, jag vill inte störa dig eller så”, när han kollade upp och mötte min blick fortsatte jag nyfiket, "Men vad är det du läser?"

Han flinade och förklarade sedan, "Det är engelskaboken som vi ska ha läst ut idag." Om boken han läste skulle vara utläst idag, kunde man enligt Ryan's vikta hörn konstatera att han förmodligen inte skulle bli klar på utsatt tid. Jag flinade, "Jag som nästan började tro att du börjat ägna dig åt böcker."
"Ledsen att göra dig besviken", sa han och puttade till mig lätt på axeln.
Efter att han berättat kort om bokens innehåll, hördes den bekanta pipet från min mobiltelefon. Det var ett sms från Prim.
"Japp, det är till idag. Vi får sätta oss och göra de innan lektionen för jag har inte heller hunnit läsa dem."
Medan mitt meddelande skickades iväg, stannade bussen framför skolan.

Franskalektionen var helt okej - vi hann läsa igenom de flesta sidorna i boken båda glömt i skolan. Nästa gång får jag verkligen inte glömma den i skåpet. 
Prim avbröt mig i mitt grubblande när vi trängdes med resten av eleverna vid trapporna, "Hörru, är inte det där din mamma?" Skoldagen var slut och alla som stod och pratade vid entrén fick resten av folkmassan att stanna upp för att gå runt dem. När vi kom närmare så det var möjligt att se ut över parkeringen, stod en röd Ford tio meter bort från den snötäckta trottoaren. Min panna rynkades när jag kunde se kvinnan som klev ur bilen, "Jo. Vad gör hon här?" När mamma fick syn på mig vid sidan av ingången, var hennes ansikte svårt att tyda. Hon gav mig inte mer tid att fundera kring det, för snart stod hon framför oss.

"Hej, Mrs Chandler", sa Prim till mamma och nickade sedan mot mig "Vi syns senare” för att sedan gå ut på parkeringen och försiktigt trippa över isen som fick vägarna att se ut som en enda enorm isbana.
"Mamma, vad gör du här?" var det första som for ur min mun när Prim var utom synhåll.
"Jag fick ett samtal från-", började hon och gick mot skolporten som kryllade av springande tonåringar som ville bort från den iskalla kylan så fort om möjligt.
"Fortsätt", uppmanade jag henne när vi lyckades komma förbi skaran av människor.
"Mrs Dale", sa hon samtidigt som vi fick syn på henne lutad mot en dörr vid klassrummet längre bort i korridoren. Först trodde jag att mamma bara konstaterade det faktum, men så snart vi stannade framför Dale uppstod det en hemsk känsla i magen.
"Jag kom så fort jag kunde", sa mamma artigt.
"Givetvis. Jag förväntade mig inget annat när du sa att ni skulle komma. Jag vet att ert arbete är krävande, Scarlett", svarade Mrs Dale och tog bort några bruna hårstrån från sitt ansikte. Samtidigt skakade de hand med mig mellan dem, och ja - min panna var i djupare veck än någonsin. Vecken blev dock ännu djupare när mattematikläraren släppte in oss i klassrummet. Rummet var rätt stort, och tråkigt, med flera fönster på den västra sidan som lyste upp det annars så mörka rummet. 
"Varsågoda och slå er ned", sa hon och nickade mot två stolar längst fram i klassrummet medan hon satte sig tillrätta vid bordet framför oss.
Så fort vi satt oss ner, började hon, "Joselyn, jag vet att du gillar matte och har till och med funderat på att ta nästa års matteböcker?"
Jag förstod ingenting, så jag nickade bara till svars. Magen knöt sig för vad som väntade.
"Ja, då förstår du att jag blev chockad när jag fick se ditt algebraprov förra veckan", hennes tonfall la till "Mycket dåligt betyg."
Jag kände hur min underkäke for ända ner till golvet. Vad babblade kvinnan om? Bredvid mig trummade mamma missbelåtet med fingrarna mot bordets sida. Hon smackade några gånger med tungan innan hon öppnade munnen,
"Mrs Dale ringde nyligen och berättade för mig om ditt prov", hon andades ut, "Jag ville såklart ta tag i det här, för vi är oroliga över att det ska hända fler gånger. Vi vet att du gillar matte, och först trodde vi att det måste ha varit fel prov. Men Mrs Dale försäkrade mig att det verkligen var ditt." Hon lutade sig bakåt med armarna i kors. Jisses! 
"Var det så hemskt?" var jag tvungen att fråga dem.
Mrs Dale nickade, "Hade det varit någon annan, hade jag gett underkänt."

Det kändes hemskt. Skolan var det enda som jag alltid hade med mig, vart jag än bodde. Det var därför jag alltid försökte vara duktig och plugga - och självklart ville jag att mamma skulle få känna sig stolt över mig. Ändå stod jag här med mitt nästan ickegodkända prov i algebra. Fan, nu låg jag risigt till. Utan någon rätt att skrika "Jag hade inte haft tiden att plugga!" - även fast jag verkligen ville det, var det fel. Den senaste månaden hade skolan legat sist bland mina prioriteringar medan annat som Prim, Ryan, Chaz och hockey stått först. Hade jag behövt erkänna det för dem, skulle jag mycket hellre velat hoppa ut genom fönstret och slänga mig i snön.
Mamma kollade missnöjt på mig som om hon hade läst mina tankar, "Det blev rätt uppenbart att det här skulle hända med omständigheterna. Du måste ta igen det här provet."
"Ja. Jag vet." Det var väl ändå helt uppenbart?
Mrs Dale kollade från mamma till mig, "Det är därför jag kommit fram till att få får göra omprov med resten av klassen som inte klarade provet."