Kapitel 16 - It Will Not Last For Long

Previous: "Hm, jag tror jag skall åka hem till, hm, mig, och fixa lite saker jag inte kan göra hemma hos mormor och morfar." sade han tillslut. Åh. Avsked. Redan, tänkte jag besviket och nickade åt honom medan jag försökte att inte visa min besvikelse. 
"Ehm... Vill du..." han tycktes ha svårt med orden och såg ned på sina händer igen innan han åter mötte min blick, "vill du följa med? Om du ändå inte vill åka hem, menar jag. Fast du vill förmodligen inte följa med till det område där jag hör hemma i, att dömma på hur du bor, menar jag. Det var bara en dum tanke, så-" 
"Jag följer gärna med." avbröt jag och insåg hur underbar denna nervösa sida av Justin var. Han såg förvånat på mig i några sekunder innan jag fortsatte, 
"Och vi sitter redan i min bil så," jag vred om nyckeln, "hur skall jag köra?" 
"Sväng höger." instruerade han och jag gjorde lydigt som han sade. Vi befann oss nu i en sådan del av Stratford man enbart hört talas om. Sanningen var, att om jag inte befunnit mig i sällskap av Justin hade den här platsen antagligen skrämt mig. Jag såg endast människor i trasiga kläder, hus som mer liknade ruckel och bilar med sprayfärg på vart jag än kollade. Justin måste ha sett något i hur jag såg runt om mig för han sade med ett bistert skratt,
"Det skiljer sig lite från vad du är van vid."
Jag vred snabbt på huvudet och log åt honom, "ja." han såg ut genom fönstret med en bekymrad min och jag tillade,
"Men det är inget jag inte kan hantera." med ett flin. Han förflyttade sin blick tillbaka till mig och våra blickar möttes i enbart en delad sekund innan jag var tvungen att förflytta min uppmärksamhet tillbaka till vägen framför oss.
"Vänster här." sade han med ett nästan-leende i rösten. Jag svängde vänster och körde längstmed en några meter lång gruslagd infart innan jag såg ett hus som liknade de tidigare jag sett framför oss.
"Framme." förkunnade Justin och jag slog av motorn framför det lilla skjulliknande huset. Det hade nog varit rött en gång i tiden, men färgen hade flagnat så mycket att det knappt syntes. Fönstrerna var smutsiga, några takplattor satt på sniskan och inte mycket såg välbehållet ut alls. Justin öppnade sin dörr och klev ur, varpå jag snabbt följde hans exempel.
"Hem ljuva hem." sade han ironiskt och tog de få stegen som krävdes för att komma fram till ytterdörren. Innan han öppnade dörren vände han sig om och fann mig sluta upp vid hans sida. Han pressade ned handtaget,
"Så öhm... Det här kallar folk mitt hem." han klev in med mig hack i häl. Jag drog försiktigt igen dörren, mest av rädsla för att den skulle falla sönder närsomhelst, trots att jag fick en känsla av att Justin antagligen smällde i den jämt och ständigt. Han slog ut med armen, "mitt sovrum." jag såg in i det lilla utrymmet där endast en säng och en byrå stod. Lite papper och en deodorant låg på golvet bredvid sängen, men inget annat som talade om att någon bodde där. Han nickade mot rummet bredvid,
"Mammas rum." han fortsatte förflytta blicken, "kök, vardagsrum, toalett. Jag skulle sagt 'känn dig som hemma', men det gör inte ens jag."
Jag mötte hans blick. Med ens ville jag krama honom. Helt plötsligt ville jag bara minimera avståndet mellan oss, och göra något så banalt, egentligen, som att krama honom. Så det gjorde jag. Jag stegade fram och lade armarna om honom, vilket av hans hållning att dömma inte var vad han hade förväntat sig. Han var stel i några sekunder, men mjuknade sedan en aning och omfamnade mig. Jag lutade kinden mot hans bröst och andades långsamt in hans doft samtidigt som jag kände hur han lutade sin kind mot mitt huvud. 

"Jag har aldrig tagit med någon, liksom, hit förr. Eller, tja, polisen har förföljt mig hit och mina vänner vet ju att jag bor här men..." Justins sätt att svamla på sådär nervöst kunde komma att ha blivit bland det bästa jag visste. 
"Jag har aldrig tagit med någon hit förr." avslutade han allvarligt och svalde. Jag vred mitt ansikte uppåt för att möta hans blick, och enbart sekunder senare hade vi våra läppar pressade mot varandras. Först var det bara omfamningen och kyssarna. Sedan förflyttade sig mina händer till hans hår och hans händer fann sig längre ned längs min midja. Sedan hade vi snubblat in i Justins sovrum och hamnat på hans säng. Allt, medan en röst i mitt huvud försökte påminna mig om den där garden jag bestämt mig för att flitigt hålla uppe. Betoning på försökte. Alla tankar på Beath, på hur allt det här var så nytt och att det egentligen inte borde gå till såhär var som bortblåsta. Jag sjönk ned i madrassen under Justins tyngd, och när Justin avbröt kyssarna och såg på mig ville jag inget hellre än att han skulle fortsätta.
"Det känns inte som om det var idag, som vi... Första gången." sade han och log. Jag höll med honom. Hade det verkligen varit bara lite tidigare idag jag haft ryggen pressad mot läktaren och framsidan av min kropp pressad mot Justin? Det här kändes nytt och spännande - men ändå välkänt.
Han lutade sig framåt och placerade några lätta kyssar på mina läppar. Sådana kyssar man inte kunde tänka sig att badass-Bieber var van vid att dela ut. Vilket han säkert inte var heller, och just därför kändes de extra äkta. Jag flätade in fingrarna i hans hår och utvecklade kyssen precis när en mörk mansröst fick oss båda att hoppa till,
"Ey, Bieber!" Justin satte sig upp i sängen precis samtidigt som en stor kille med intensiv blick kom in genom dörröppningen,
"Där är du ju! Vi har- åh." avbröt han sig när han såg mig halvliggandes bakom Justin i sängen.
"Gå härifrån." morrade Justin åt killen som nu hade ett hånflin på läpparna.
"Bieber, Bieber, Bieber. Vi har inte sett dig på flera dagar, huset har varit tomt och nu när jag äntligen såg att en bil stod parkerad utanför - har du en tjej här."
"Gå härifrån, Blaise" upprepade Justin med ett tonfall som sade att han inte var att argumenteras med.
"Tänker du inte ens presentera oss för henne?" för andra gången använde han plural då han talade, "kom igen, Bieber. Hon måste vara rätt speciellt för att få följa med hit, då är det inte mer än rätt att vi får träffa henne."
Justin var precis på väg att svara när jag reste mig ur sängen, stegade fram till killen som såg allt annat än välvårdad ut och som faktiskt skrämde mig - och räckte ut min hand,
"Chantelle." sade jag med stadig röst. Han såg först förvånad ut, men dolde det sedan med sitt hånflin som tycktes vara hans alldagligaste min.
"Blaise." sade han när han skakade min hand, "så, du är ingen hora och ser inte ut som något drägg direkt från puben heller. Hur i helvete kan någon som du ha hamnat så fel?" skrattade han och nickade mot Justin.
Justin reste sig upp ur sängen och stod på sekunder bredvid mig med ansiktet så nära Blaises att deras näsor snuddade vid varandras.
"Gå. Härifrån. Blaise." sade han hotfullt och uttalade varje stavelse med ren och skär avsky. Var det här verkligen en av Justins vänner? Blaise tycktes inte bry sig om Justins hotfulla ton eller svarta blick,
"Kom igen Bieber. Vi har dricka och cigg. Ta med tjejen - om hon nu är så speciell - och låt henne se hur dina riktiga vänskapskretsar ser ut."
Justin flinade,
"Ni är inte ens värda min tid, vad får er att tro att ni är värda hennes?"
Blaise log brett,
"Du har helt rätt Bieber, bruden är antingen urblåst eller helt jävla blind om hon tror att du är värd att lägga ned tid på. Hon blir inte långvarig." hon blir inte långvarig. Det var precis vad jag befarade. Men inte att det skulle bli jag som insåg att Justin inte var värd min tid, utan tvärtom. Jag skulle därför bevisa att Blaise hade fel,
"Jag följer gärna med och träffar dina vänner." sade jag och fick två par förvånade ögonpar vända mot mig. Justin öppnade munnen för att protestera precis när Blaise lade huvudet på sned och sade,
"Vi får väl se om jag har fel, trots allt. Skall vi gå?" han slog ut med armen mot dörren och bugade en aning, "damerna först."
Jag såg på Justin för att få hans bekräftelse och fick en blick blandad av oro och någon form av stolthet tillbaka. Jag stegade ut genom dörren med dem båda tätt bakom mig.
"Din äckliga lilla fitta." mumlade Justin åt Blaise som skrattade en dovt skratt,
"Passa dig med vad du säger, Bieber. Vi har ju damer närvarande."


När vi svängde av in på en skogsstig tog Blaise ledningen och Justin slöt upp vid mig. "Vi behöver inte..." mumlade han och nickade mot Blaise med en hatisk blick. Jag ryckte på axlarna till svars och snuddade med viljes vid hans hand med min. Han suckade och flätade försiktigt samman våra fingrar.
Snart var vi framme vid någon form av grillplats, där två andra killar satt på varsin bänk. Blaise gick vant fram och slog sig ned bredvid den ena killen vars klarblåa ögon såg ut att befinna sig någon helt annanstans. De satt båda med en varsin joint mellan läpparna och det tog dem onödigt lång tid att inse att de inte längre var ensamma. När de väl gjort det, vändes deras förvånade blickar mot mig och Justin och våra sammanlänkade händer.
"Jag hittade Bieber." sade Blaise stolt och tog en klunk ur en flaska som stod på grillgallret framför honom. "Och inte bara Bieber..."
En av killarna reste sig upp och gick fram till Justin och mig. Han räckte jointen till Justin som direkt slängde den på marken. Killen märkte det inte ens utan såg enbart på mig.
"Vance." han räckte fram sin hand och jag tog den. Han hade ljust, ovårdat hår och skäggstubben vilt växande. Hans ögon var gröna, men erhöll precis samma onärvaro som den andre killens.
"Chantelle." han skakade min hand längre en nödvändigt. Precis när hans grepp började kännas obekvämt gav Justin honom en knuff i bröstet som tvärt fick honom att släppa min hand.
"Nu går vi." Justin fann snabbt tag om min hand igen.
"Verkligen, Bieber? Men ni har ju nyss kommit." skrattade Blaise. "Vad är det med dig? Känns det inte bra när hon får se hur du egentligen brukar spendera fritiden? Det skulle kommit ut förr eller senare ändå, gubben."
Jag ryckte på axlarna, "för mig behöver vi inte gå." dessa killar skrämde mig mer än jag ville erkänna, men samtidigt hade jag den där trygghetskänslan jag alltid hade i Justins närhet och kände därför inget behov av att fly. Än. Vance nickade,
"Lyssna på henne."
Justin lade huvudet på sned,
"Hur är det med skallen Vance? Läkt ordentligt?" frågan var inte ställd med omtanke, och jag märkte genast den hotfulla förändringen i Justins röst.
"Det är okej." svarade Vance surt, vände på klacken och gick tillbaka till de andra två och slog sig ned vid grillen.
Justin grep tag om mina överarmar och vände mig mot honom,
"Jag vet att du vill bevisa något, men det behövs inte." sade han så lågt att enbart jag kunde höra. Ännu en gång hade hans röst förändrats och lät numera bedjande och öm. "De är idioter hela bunten, vi får inte ut något av att vara här. De vill bara klanka ned på allt de kan klanka ned på för att för bara sekunder glömma all skit i deras egna liv. De minns ändå inget av det här imorgon." förklarade han.
Jag nickade, "Förlåt."
"Be inte om ursäkt, jag förstår vad du försökte göra." mumlade han ömt, tog min hand, vände på klacken och sedan började vi gå därifrån. De andra ropade besviket efter oss, men vi hörde dem snart inte längre. Precis innan skogsstigen nådde Justins bakgård stannade han till, 

"De hade rätt dock. Det är ju sådär jag brukar, hm, jag brukar ju vara med dem. Så jag förstår om du inte-"
"Jag bryr mig inte." avbröt jag honom utan att tveka.

 Han såg på mig i några sekunder som för att fastställa om jag talade sanning eller inte. Tillslut tycktes han ha bestämt sig för att tro mig och placerade sin hand på min kind, 

"Det borde du."
Jag mötte hans ledsna blick och visste att han hade befarat att jag skulle springa därifrån skrikandes. Det var antagligen precis vad jag borde ha gjort också.
"Jag vet." sade jag lågt innan jag pressade läpparna mot hans.


Kommentera. 

Kapitel 15 - Stalk Me Anytime You Want

 Previous: ”Fan, Chantelle.” sade han nästan plågat innan han grymtande slog i läktaren igen, och sedan pressade han nästan obarmhärtigt sina läppar mot mina. Och just då, var det som om jag kunde känna allt. Som om kroppen inte kunde välja vad jag skulle känna, så istället kände jag allt. Precis allt. 
Justins läppar var hungriga, hårda, arga – och helt perfekta – mot mina. Han lade sina händer på mina kinder och pressade mitt ansikte närmare hans. Nästan instinktivt lade jag armarna om hans hals. När den brutala kyssen avslutats, såg vi bara på varandra i några sekunder. Hans ögon utstrålade ilska, sorg, oro, förvåning – och något annat. Jag vågade inte tro det men... Hans blick var kärleksfull. Jag lutade mig framåt igen exakt samtidigt som han gjorde det, och våra läppar återförenades i en kyss.


Han andades andfått ut ett par snabba andetag medan han skapade ett mellanrum mellan våra ansikten för att kunna möta min blick. 
”Jag förstår mig inte på det här.” mumlade han osäkert, fortfarande med handflatorna vilandes på mina kinder. Av någon anledning kändes det som om han var på väg att backa undan ännu mer. Som om han snart skulle upprepa att detta var fel och sedan gå sin väg. 
”Inte jag heller.” andades jag och såg stadigt in i hans ögon. Tystnad. Efter vad som kändes som flera minuter suckade han, 
”En del av mig vill fråga om du vill skita i det här jävla stället och åka härifrån, men…” 
”Du kan inte förlora mer skoltid.” fyllde jag i. Han skrattade ett klingande skratt och smekte ömt min högra kind med sin tumme, 
”Jag tänkte mer på att jag inte vill tvinga dig skolka för min skull.” 
Jag log litet, ”åh.” 
Han flinade och backade ett steg. ”Skall vi gå tillbaka?” 
Jag nickade. Han harklade sig och placerade händerna i fickorna medan vi lunkade tillbaka runt huset och in genom skolans entré. En tryckt tystnad låg mellan oss, och jag antog att hans tankar snurrade minst lika mycket i hans huvud som mina. 

”Och vad hände sedan?!” utbrast Gavin, något ohörbart då han hade en skedfull glass i munnen. Jag hade som lovat kommit hem till Gavin efter skolan med en stor burk glass och funnit honom i sängen med nässpray, snytnäsdukar och halstabletter i högsta hugg. 
”Vi skiljdes åt vid skolans entré där Mrs. Hellington fick syn på Justin och ville diskutera någon uppsats han inte skulle få godkänt på om han inte lämnade in.” 
”Så inget avsked? Ingen kyss, ingenting?” jag delade Gavins besvikelse och skakade på huvudet. 
”Nej…” 
”Tror du att det hade blivit det om inte Mrs. Hell hade kommit?” 
”Jag… Vet inte. Så snart vi började gå var han väldigt… Avlägsen. Vi sade ju ingenting och det var inte som om det var pinsamt eller något, bara underligt. Mellan oss.” 
”Ja, såklart. Han är ju fortfarande Justin Bieber - badass nummer ett som oftast bara visar sina känslor med hjälp av sina knytnävar.” 
Jag log, ”sant.” 
Gavin lade huvudet på sned, ”jösses Chantelle. Det där leendet går inte att ta miste på. Du har ljugit för både dig själv och mig tidigare när du sagt att du inte gilla-gillar honom.” 
”Men vi känner inte ens varandra.” försvarade jag mig själv. Självklart låg lite sanning i det han sade dock. 
”Nej, och ni är ändå helt sålda på varandra.” sade Gavin och sträckte sig efter ännu en sked glass. Jag öppnade precis munnen för att invända när Gavin hytte med skeden mot mig, 
”Åh nej. Våga inte säga att du inte tror att han gillar dig. Chantelle, han har precis kysst dig.” 
”Han kysser antagligen många. Han gör antagligen mycket mer än endast kysser, många.” 
”På fyllan, ja. Meningslösa ligg, typ. Men hur många tror du att han hävdat att han bryr sig om, och sedan kysst?” 
Jag tog en sked glass och förde den långsamt till munnen medan jag funderade över hur jag skulle formulera mitt svar. Han hade rätt, men jag hade ett annat sätt att se på saken. 
”Du sade det själv. Det är Justin Bieber. Jag vågar inte hoppas på något för att sedan bara… Jag vet inte vad han är ute efter.” 
”Du säger ’vara ute efter’ som om han skulle ha en ondskefull plan eller något.” 
”Det kanske han har, vad vet jag!” utbrast jag och slog ut med armarna, ”och om jag skulle sluta tvivla och bara sänka garden, vad skulle hända i sådana fall? Gavin, du kan fan inte förvänta dig att jag inte på sätt och vis ändå skall ha garden uppe. Jag gillar honom verkligen och jag tror inte att han skulle göra något för att såra mig med flit, men samtidigt så är han han och jag tror inte att han skulle förstå om han faktiskt gjorde det. Eller kunna kontrollera det.” 
”Så vad vill du göra? Släppa honom helt och låtsas som ingenting?” jag hann inte ens öppna munnen förrän han fortsatte, ”nej det vill du inte, Tellie.” han hade rätt. Det ville jag inte. 
”Så vad skall jag göra då?” 
”Ta det lugnt, lär känna honom, se vart det leder och släpp inte helt på garden?” 
”Hur släpper man inte helt på garden?” 
”Försök att… Äsch jag vet inte. Lär känna honom bättre så lär du märka om garden behövs eller ej. Och inser du att den gör det, får du väl släppa honom.” Gavin ryckte på axlarna. 
”Det här börjar låta som ett avsnitt av Dr. Phil.” sade jag med ett leende. Min bästa vän skrattade innan han såg ut att komma på något, 
”Varför gick du ut från skolan till baseballplanen förresten helt plötsligt?” Åh. Juste, jag hade utelämnat Beath-delen. Såklart. 
”Jag hade ingen lust för maten och det var fint väder.” 
Gavin rynkade pannan, ”öh… Jaha.” 
Jag nickade kort. 
Gavin kliade sig i nacken, ”och Justin bara råkade se dig gå ut? Ni hade inte talat precis innan?” 
Jag skakade på huvudet och formade lögnen mellan mina läppar, ”nej.” 
Gavin böjde sig framåt och tog ännu en sked glass. ”Okej. Och nu då?” 
”Nu då vad?” 
”Vad händer nu? Med Justin?”
Jag ryckte på axlarna, ”jag har inte hans nummer. Vi sågs inget mer under dagen. Allt jag kan göra är väl att vänta tills imorgon och se vad som händer.” 
”Varför var jag tvungen att få den här förkylningen just nu? När du uppenbarligen behöver min romantiska expertis?” sade han buttert och lutade sig framåt för ännu en sked glass. 


Jag lämnade Gavins hus bara någon timme senare då jag ville låta honom vila för att kunna bli frisk snarast möjligt. Faktum var att han hade rätt, jag behövde honom på benen just nu. När jag svängde in på uppfarten sökte sig mina ögon direkt till den låga stentrappan framför ytterdörren – där en gestalt i huvtröja satt ned med huvudet lutat i handflatorna. Justin, jublade en förvånad men lika lycklig röst i mitt huvud när jag stängde av motorn och hoppade ur bilen. Sedan lyfte gestalten på huvudet – och jag möttes av ett allt annat än vänligt ansikte - och stannade genast upp. Han reste sig och tog några steg mot mig medan jag orörligt såg på. 
”Vad gör du här?” väste jag mellan tänderna, men orden kom mer ut som en viskning. Lät jag rädd? Jag var rädd. 
Beath ryckte på axlarna, ”jag funderade bara över vad som hände i skolan idag, Chantelle. Och jag tror du är smart nog att förstå att jag inte kan låta dig uppföra dig så mot mig. Du kan inte stå och häva ur dig osanningar sådär helt utan vidare.” han lade huvudet på sned och log medan jag gjorde allt för att hindra min haka från att falla. 
”Jag kom därför hit för att se till att vi är överrens om att detta inte skall ske igen.” fortsatte han, fortfarande med leendet på sina läppar.
Jag tog ett djupt andetag och lät mina ord komma ut som i en utandning, ”du är helt sjuk. Helt jävla sjuk, du är för fan inget mindre än en psykopat.” hans leende försvann. 
”Du är väldigt motvillig, Chantelle. Kom igen, möt mig halvvägs här.” spann han och visste att detta drog paralleller raka vägen till kvällen som var början på allt det här. Kvällen då jag tvingats möta honom halvvägs. 
Jag skakade långsamt på huvudet, 
"Försvinn härifrån. Beath." 
Beath kliade sig i skäggstubben han lämnat på sina kinder, något som fick honom att se ovårdad. "Jag har tänkt. Och jag har lagt märke till din vänskap med Bieber," sade han och uttalade Justins namn som en svordom och ordet vänskap med lika mycket avsmak som misstro, "och jag gillar det inte, Tellie. Du förtjänar bättre än så." 
"Åh, jaså?" sade jag ironiskt. Och det skall komma från personen som våldtog mig. 
"Ja." han tog några steg mot mig, men jag backade försynt tills jag stod med handen på bildörrshandtaget. Om han kom närmare skulle jag ta till flykten.
"Åh, kom igen Chantelle. Vi lägger dina dumdristiga utfall bakom oss och låtsas som om de inte hänt, okej? Jag kan se över dem. Jag vet att du tycker om mig. Vi har många gemensamma vänner, vi passar tillsammans." 
Nycklarna satt fortfarande i tändningen och jag visste att han inte skulle hinna fram till bilen på tiden det skulle ta mig att hoppa in och starta motorn. Detta faktum gjorde mig modig. Jag skulle fly, men kände mig ändå som den av oss med övertag. 
"Vad bra att du kan ha överseende med mina handlingar, Beath." sade jag och han nickade med det där självgoda leendet. Han hade inte snappat upp min sarkasm, "dock har jag lite svårare att ha överseende med dina." hans leende försvann genast och hans blick mörknade. 
"Det spelar ingen roll om du berättar. Det är ditt ord mot mitt." halvskrek han, men hans röst avslöjade honom. Han var orolig. Antagligen var det som snurrade i hans huvud "om jag hamnar i onåd med lagen kan jag inte spela baseball", för det var väl ungefär vad hans liv gick ut på. Att springa efter en boll likt en hund. 
"Sant. Men vågar du riskera att se vem av oss de kommer lita på?" frågade jag och simulerade mod. 
"Din lilla fitta, jag skall-" började han, men jag avbröt honom snabbt innan han skulle uppfatta någon som helst sorts rädla i mina ögon och sade med så mycket eftertryck jag kunde, 
"Håll dig borta från mig, Beath. Jag menar det. Håll dig bara borta från mig." sedan öppnade jag bildörren, slängde mig in framför ratten och vred om nyckeln. Beath stod orörlig och såg på, med den där argsinta blicken jag aldrig bevittnat innan den där kvällen. Jag vände bort ögonen från honom, lade om och körde ut genom grindarna, fullt medveten om att jag just flytt från mitt eget hus, och på sätt och vis låtit honom vinna. Låtit honom visa att han kunde spela på min rädsla. Igen. 


Jag körde runt i flera av de mindre bostadsområden som var kända som Stratfords lugnaste kvarter medan jag samlade tankarna. Jag skulle inte berätta, om det inte var den allra sista utvägen. Jag vägrade erkänna min svaghet på det viset. Jag vägrade låta någon veta hur enkelt det hade varit att ta mig i besittning. Jag vägrade förlita mig på någon med detta, och sedan inte bli trodd. Jag skulle ha gjort det den kvällen. Om Gavin eller min far hade svarat, hade jag talat om för dem. Men detta hade slagit rot så djupt inne i mig att jag inte skulle kunna längre. Jag visste att det inte var mitt fel, att jag inte hade bett om det på något vis. Ändå dök dessa tankar upp så snart jag för en sekund ville tala om för någon. Varje gång jag trodde detta skulle lösa sig bara jag anmälde, inföll tankarna om att jag hade agerat fel. På något vis måste jag ha gjort det, eller hur? 
Jag skulle behöva återberätta historien och bli ifrågasatt. Hur jag än gjorde, var det kränkande. Skulle de sedan inte tro mig, vad skulle hända då? Beath skulle få veta att han hade kunnat agera mot min vilja. Att ingen ändå trodde mig, så detta var okej. Att inget skulle hindra honom från att utnttja mig igen. Jag kunde inte låta det hända. Jag kunde inte berätta. Jag stannade långsamt in vid vägkanten och andades ut ett djupt andetag. Små, ilskna regndroppar började slå mot rutan jag stint stirrade ut genom.
En knackning mot passagerarfönstret fick mig att hoppa till i sätet och nästan ge ifrån mig ett förvånat skri innan jag snabbt förflyttade blicken - och ser hur bildörren öppnas och en huttrande, förvånad Justin hoppar in och sätter sig i sätet bredvid mig. Oroskänslan, förvirringen och rädslan var med ens som bortblåst. Jag såg häpet på honom,
"Vad gör du här?" det här var verkligen inte ett sådant ställe jag förväntat mig att se honom på. 
"Jag kan fråga dig detsamma." sade han och drog handen genom sitt fuktiga hår. Ett leende lekte på hans läppar och hans ögon speglade min förvåning.
"Jag...Bara körde och hamnade här." förklarade jag vagt. Han lade huvudet en aning på sned och flinade retsamt, 
"Åh. Något du ofta gör?" den här okomplicerade, skämtsamma sidan av Justin var en sida man inte stötte på alltför ofta, tycktes det. Jag skakade på huvudet och log, ett leende som inte var ett uns oäkta. "Nja. Din tur, vad gör du här?" 
"Jag bor här." svarade han och nickade mot huset två tomter fram. Huset var litet, tomten välskött och parkerad på uppfarten stod hans bil. Något jag kanske hade lagt märke till tidigare om det inte vore för mina tankebanor som varit på helt annat håll.
"Eller tja, min mormor och morfar bor här." fortsatte han. Jag förflyttade blicken från huset tillbaka till honom och mötte hans blick i några sekunder utav tystnad. 
"Mår du bra?" frågade han plötsligt. 
"Ja?" svarade jag alltför snabbt och fick det att låta som en fråga.
"Säkert? Du ser blek ut." en rynka bildades i hans panna. Han såg uppriktigt orolig ut. Mitt hjärta slog ett extra slag. Jag harklade mig och försökte samla tankarna innan jag skämtsamt sade, 
"Jag hann fundera över ifall du förföljde mig innan du berättade att dina morföräldrar bor här." 
Han skrattade, men ögonen såg fortfarande bekymrade ut, 
"Jag undrade detsamma." 
"Jaså?" sade jag med ett leende. 
"Ja. Jag skulle inte ha något emot om du gjorde det, dock." han kopplade på ännu mer av charmen. Inte för att den behövdes, insåg jag och försökte genom tankarna kontrollera mitt skenande hjärta. 
"Åh, inte?" sade jag och försökte låta lika charmig jag, övertygad om att jag inte lyckades. 
"Nej." flinade han, "du får förfölja mig när du vill." 
"Detsamma." svarade jag, i allvarligare ton än jag avsett. 
Justin log och såg sedan ned på sina händer i sitt knä. Han bet sig lite i läppen innan han såg upp på mig, 
"Jag kanske, hm, borde gå? Du kanske var på väg hem?" 
"Nej. Hem är det sista stället jag vill vara på just nu." sade jag och förundrades ännu en gång över hur lätt jag hade för att tala utan att tänka med honom i närheten. Beath var säkerligen inte kvar längre, men jag ville ändå inte vara där. Inte ensam. Och ensam var ordet som bäst beskrev mitt hem. 
"Åh. Jag känner inte för att gå hem, heller."
Tystnad. Jag hade miljoner saker jag vill fråga honom om, tusentals saker jag ville tala om för att lära känna honom bättre, men orden stockade sig i halsen och totalvägrade att komma ut. Det var lätt att prata med honom, men inte om honom. Det kändes som om han skulle bli sådär avlägsen som han blev ibland, och det var det sista jag ville. 
"Hm, jag tror jag skall åka hem till, hm, mig, och fixa lite saker jag inte kan göra hemma hos mormor och morfar." sade han tillslut. Åh. Avsked. Redan, tänkte jag besviket och nickade åt honom medan jag försökte att inte visa min besvikelse. 
"Ehm... Vill du..." han tycktes ha svårt med orden och såg ned på sina händer igen innan han åter mötte min blick, "vill du följa med? Om du ändå inte vill åka hem, menar jag. Fast du vill förmodligen inte följa med till det område där jag hör hemma i, att dömma på hur du bor, menar jag. Det var bara en dum tanke, så-" 
"Jag följer gärna med." avbröt jag och insåg hur underbar denna nervösa sida av Justin var. Han såg förvånat på mig i några sekunder innan jag fortsatte, 
"Och vi sitter redan i min bil så," jag vred om nyckeln, "hur skall jag köra?" 


Sådan här lång paus har jag aldrig haft. Först var det pågrund av mycket skolarbete. Sedan pågrund av att jag helt enkelt inte hade skrivlust, och sedan har "livet" helt enkelt kommit emellan. Men nu planerar jag att börja publicera kapitel så ofta jag kan igen. Skall självklart se till att uppdatera BT's facebooksida angående kapitel och hålla er informerade osådär också. 
Kommentera. 

Kapitel 14 - He radiated anger, sadness, anxiety, surprise and love

Previous: ”Du förtjänar att känna, Justin. Våga inte tro något annat.” 
”Men… Tänk om man tillåter sig själv att känna, och då får alla känslor på samma gång. Både bra och dåliga, dåliga som man kanske stoppat undan och försökt glömma?” 
Hon ryckte på axlarna, 
”Det kanske är en risk man måste ta. Vem vet, det kanske är värt det?” 
”Det… Låter rätt logiskt.” mumlade jag och insåg hur fel jag haft för några dagar sedan när jag bestämt mig för att få Chantelle att avsky mig. Och nu var det säkerligen för sent. 
Min mormor flyttade handen från min kind och tog ännu en klunk te, 
”Du fixar det, det gör du alltid hjärtat.” och just då, när hon sade det, tillät jag mig själv att tro det.




”Godmorgon, gumman.” sade min pappa med kaffekoppen i hand där han stod vid köksön. Han var väldigt sällan hemma på mornarna, så detta förvånade mig. Något som tydligen syntes då han snabbt fortsatte, 
”Arbetet jag skulle åkt på tidigare i morse blev uppskjutet.” Åh. Vi talade aldrig om hans jobb, då min far alltid sagt att han föredrog att skilja på privatliv och sitt arbete, eftersom han ständigt jobbade ville han inte påminnas om detta när han väl var hemma. Vad jag förstod var hans arbete väldigt krävande. Han åkte runt till privatpersoner och företag för att se över deras ekonomi, och tycktes ta sitt arbete på största allvar. För stort, enligt mig. 
”När skall du åka?” frågade jag medan jag stegade fram och öppnade kylskåpsdörren. 
”Om en halvtimme ungefär. Vill du åka med mig till skolan?” jag tog ut ett par ägg och en mjölkförpackning. 
”Pappa, skolan ligger typ en tio minuters promenad härifrån.” jag började vispa ihop äggen med mjölken i en panna på spisen. Min far skrockade, 
”Struntsamma. Jag kör dig.” 
Jag ryckte på axlarna medan jag fortsatte veva runt i min äggröra. Det underliga var, att de tio minuter plus den ringa tid jag skulle spendera med min far nu, var mer än jag var van vid att spendera med honom vid ett och samma tillfälle. Jag lagade klart äggröran och slog mig sedan ned vid köksön varpå jag började äta, medan min far reste sig för att ta ännu en kopp kaffe. Medan jag åt och granskade min far som nu börjat bläddra i en tidning kom jag på mig själv med att tänka på Justin, fast jag lovat mig själv att jag inte skulle. Det hade gått flera dagar sedan hans utbrott i bilen, och sedan dess hade jag inte sett honom. Vilket var skönt. Jag behövde knappast två personer i skolan att undvika. 
”Vad tänker du på? Du fingrar med halsbandet sådär som du alltid gör när du oroar dig över något.” sade min far plötsligt några minuter senare. Min hand föll ned från berlockhalsbandet kring min hals. Åh, bara hur jag skall undvika personen som våldtog mig för några veckor sedan och ungdomsbrottslingen jag verkar ha fattat tycke för, uppenbarligen inte ömsesidigt dock hade jag kunnat svara. Om jag velat svara ärligt, det vill säga. 
”Inget, mycket skolarbete bara.” sade jag och log halvhjärtat. Det är nu du, som min far, skall se att något faktiskt tynger mig. Det är din uppgift, pappa. Ställ en följdfråga. Snälla. 
”Okej.” svarade han med ett leende och ställde ifrån sig koppen, ”är du redo att åka?”


Jag avfyrade ett leende mot min far innan jag klev ur bilen och smällde igen dörren om mig, innan jag började gå mot skolans portar. Jag nickade och log åt folk jag mötte, men stannade inte för att tala med någon. När jag kommit in gav jag enbart hissen en blick innan jag började vandra uppför trapporna medan jag knappade in Gavins nummer. Han svarade efter ett fåtal signaler, 
”Hey, Tellie. Jag tänkte precis ringa dig, du-” 
”Förlåt, jag åkte med pappa till skolan! Står du och väntar på mig?”
Han hostade till, 
”Nej. Jag ligger i sängen. Typ döendes. Jag kommer inte idag.” först nu reagerade jag på hur skrovlig hans röst lät. 
”Åh. Stackare. Jag kommer hem till dig i eftermiddag med glass eller något, håll ut.” 
”Lovar du?” jag kunde nästan se hur han sken upp i ett enormt Gavin-leende. Jag log, 
”Jag lovar. Vi hörs sen, krya på dig.”
”Tack.” sade han innan samtalet avslutades. Jag visste inte vad jag skulle göra utan Gavin. Efter att jag lämnat Gavin, Beath, Bradley och Zake mållösa efter att jag tagit av med Justin här om dagen, hade Gavin stått utanför min dörr och bankat redan innan jag kom hem. Så, han hade kommit mig till mötes då jag med frusterande tårar rinnandes nedför kinderna hade kommit lufsandes längs med uppfarten till mitt hus. Genast hade han placerat sina händer på mina axlar och förfärat i nasal ton skrikit, 
”Chantelle?! Mår du bra?! Vad har han gjort mot dig?” och jag hade inte vetat vad jag skulle svara. För vad hade han gjort mot mig? Sagt sanningen, var inte det rätt sak att göra? 
”Jag mår bra.” hade jag sagt, backat ett steg och torkat tårarna. 
Gavin hade skakat på huvudet, 
”Jag godtar inte att du undanhåller saker från mig, Tellie. Kom igen, vi går in och så berättar du vad som har hänt.” och det gjorde vi. Vi gick in, slog oss ned i köket, tackade Gudarna över att min far inte var hemma då han inte tillät Gavin i huset, och jag berättade vad som hänt. Men självklart lämnade jag ett flertal delar ute. Jag hade berättat för Gavin att jag hade börjat gilla att umgås med Justin, att jag förvånat mig själv med att tycka om honom. Och sedan berättade jag om vad han sagt åt mig i bilen. Gavin hade inte verkat förvånad, men han hade inte kört med något ”vad var det jag sade”, vilket jag var tacksam för. Min hjärna däremot, slängde ”vad var det jag sade” på mig så snart jag började tänka på Justin. Och det var ofta. Trots att han inte varit i skolan de senaste dagarna, tack för det, så hade jag ändå lyckats tänka på honom vid varje ledigt tillfälle jag fick. När jag kom fram till mitt skåp skakade jag på huvudet som för att få ordning på tankarna – och för att få ut honom ur mina tankar – precis när rektorn slöt upp bakom mig och gjorde det omöjligt, 
”God morgon, Miss von Claire. Har du hört något av Justin?” 
Jag drog ett djupt andetag innan jag vände om och log mot henne. Låtsas att ni är bästa vänner och allt är frid och fröjd, tänkte jag sarkastiskt, 

”Nej, tyvärr. Vadårå?” att spela ovetande fungerar i nästan alla situationer.
”Åh. Nej, han har inte varit i skolan på några dagar, som du säkert märkt?” hon bet sig i läppen. Det oroade henne att han inte var här. 

”Jag antog att han bara var sjuk. Men jag har inte hört från honom, dessvärre.” 
Hon skakade på huvudet, 
”Nej… Vad underligt, jag vet att ni står varandra nära.” hon sade det sista en aning för dovt för att jag inte skulle förstå att hon var misstänksam över att jag och Justin skulle vara bra vänner. Egentligen, fanns det inget som stoppade mig från att avslöja sanningen. Här och nu. Att tala om för henne hur Justin tvingat mig att ljuga för hans skull, hur vi egentligen inte var vänner överhuvudtaget. Men… Jag kunde inte. Jag förbannade mig själv över att han hade mig som virad runt sina fingrar. Var det vad han velat hela tiden? Jag insåg att rektorn fortfarande väntade på svar från min sida och att jag var tvungen att vara Justins täckmantel. Hur mycket jag än avskydde honom, eller rättare sagt hans beteende, för tillfället.
”Ja, det är väldigt underligt..." sluta prata. För Guds skull Chantelle, "jag skulle kunna ringa honom och höra vad som står på?” Du har inte hans nummer. Du skulle inte vilja tala med honom även om du hade det, vad håller du på med?
Rektorn sken genast upp, 

”Åh vad bra! Gör det, ring Justin och-”
”Ring Justin och vadå?” hjärtat stannade i bröstet innan jag vred på huvudet och såg honom. Hans hår var fuktigt och rufsigt som om han precis duschat och han bar jeans och en v-ringad vit t-shirt. 
”Vad bra! Där är du ju, vilken del av min förra varning var det du inte förstod, Mr. Bieber?” rektorn talade, men hans blick var fäst vid min. Vi stod och stirrade på varandra i flera sekunder medan rektorn malde på om hur hon ringt till hans hemtelefon och hur hon inte tolererade mer sådant här från hans sida. 
”Mr. Bieber!” sade hon tillslut aningen ilsknare, ”hör du på vad jag säger?” 
Justin vred på huvudet och mötte hennes blick, 
”Vi har flyttat, så ingen har kunnat svara. Det är därför jag inte varit här. Men det skall inte hända igen.” 
Rektorn skakade på huvudet,
”Jag är seriös, Justin. Det här blir din sista varning. Mer förlorad skoltid och du blir relegerad och allt vad det innebär.”
Justin nickade bara och sade irriterat, ”det skall inte hända igen.” 
Rektorn suckade djupt, 
”Vi får tala om det här senare, Justin. Mitt kontor efter skolan. Gå till din lektion nu.” 
Han nickade kort. 
”Tack ändå, Chantelle.” log rektorn åt mig innan hon tog av. Och kvar stod jag. Vid mitt skåp i en nästan folktom korridor, med Justin. I tystnad. Jag skulle precis till att vända om och bara gå utan ett ord, när han harklade sig. 
”Förlåt för att jag drog in dig i det där.” sade han och nickade åt hållet rektorn gått åt, för att förtydliga att han menade hur jag ständigt behövde ljuga för honom. Av alla saker att be om ursäkt för. Jag använde all min motståndskraft för att inte himla med ögonen åt honom utan sade istället så kyligt jag kunde, 
”Det är okej.” innan jag lämnade honom bakom mig och började gå mot mitt klassrum. Trodde jag, jag hann knappt ta ett steg innan han tog tag i min arm och jag motvilligt kände ilningar i magen,
”Chantelle, jag-” 
”Du måste gå till din lektion, och jag till min. Du behöver inte slösa tid på att tala med mig, för vi vet båda två att du inte vill ha något med mig att göra. Okej? Det är lugnt, jag skall fortsätta ljuga för dig.” han såg förvånat på mig och öppnade munnen några gånger som för att säga något precis när skolklockan ljöd för tredje och sista gången. Jag skakade av mig hans hand och svängde in i biologiklassrummet utan att kasta så mycket som en blick bakom mig. Fast det var det enda jag ville.


Dagen var mer eller mindre outhärlig. Jag hade alla mina tråkiga lektioner på förmiddagen, Gavin var inte här för att hålla mig sällskap, och jag hade inte kunnat sluta tänka på Justin. Det spelade ingen roll vilket ämne jag hade, det hade i slutändan alltid övergått till att jag satt och funderade över honom. Som tur var, hade jag endast en lektion kvar efter lunch. Sedan skulle jag ta med mig all glass jag kunde finna hem till Gavin, sätta mig i hans säng, tröstäta och se någon dålig film. Och allt skulle kännas bättre. Gavin fick alltid allt att kännas bättre.
Men alla tankar på Gavin och hur jag skulle spendera min eftermiddag försvann genast när jag kom runt hörnet för att gå in i cafeterian – så hungrig att jag mer eller mindre halvsprang – och var en millimeter ifrån att krocka med Beath. Som jag snabbt insåg var ensam. Helvete.
”Åh, förlåt Chantelle.” sade han och flinade, ”du har inte lite bråttom du.” 
Jag tog ett steg åt vänster för att passera honom, men han tillät mig inte. Jag såg upp på honom, och hoppades att han inte såg hur mycket den här situationen - att vara ensam med honom - skrämde mig. 
”Varför är du så jävla otrevlig nu för tiden, Tellie?” sade han med mjuk röst med betoning på mitt smeknamn. Och det var som om något vaknade till inom mig, något som varit dött ett tag. En ilska som varit bortdomnad, undangömd bakom massa rädsla.
”Tänker du fortsätta låtsas som om inget har hänt, Beath?” sade jag hårt. Självsäkert. Vi var utom hörhåll från alla som åt i cafeterian, men han såg sig genast om för att försäkra sig om att ingen hört något. 
”Jag vet inte vad du talar om.” sade han sedan med ett påklistrat hånfullt leende. 
Jag skrattade bittert till,
”Du kan låtsas hur mycket du vill. Vi vet båda två vad du gjorde. Vi vet båda två vilket sjukt jävla svin du är, men vet du vad, Beath?” jag mötte stadigt hans blick, ”Jag inte tänker leka offer längre. Jag tänker inte vara rädd för dig längre. Så jag föreslår att du håller dig borta från mig.” Han bara såg på mig. Blängde, snarare. 
”Jag är inte rädd för dig.” upprepade jag som för att låta mina ord sjunka in. Jag var själv inte övertygad, men jag behövde bara få honom att tro det. 
”Det spelar ingen roll om du berättar för någon. Ingen kommer tro dig.” han log, men jag visste att han greppade efter halmstrån. Han var orolig, om än lite, så var han orolig. Det gjorde mig säkrare.
”Och om de gör det?” sade jag lika självsäkert som tidigare. 
”Det gör de inte, din... Jävla fitta, de kommer tro… Jag är… Det kommer de inte.” stammade han. Jag insåg bittert att jag blivit kallad det ordet rätt nyligen. Fitta. Av… Samma kille som kom gåendes mot oss i korridoren just nu. Justin. Vad fan hände här? De två personer jag försökte undvika, samtidigt. Min maximala otur. 
”Håll dig borta från henne.” morrade han lågt när han nådde mig och Beath, som snodde runt och såg förvånat på honom. Jag rynkade pannan och såg på Justin, 
”Vad… Vad håller du på med?” 
Han förflyttade sin arga blick från Beath till mig, och den mjuknade genast. 
”Jag vet att du avskyr det här kräket.” han nickade åt Beath. 
”Jag hade det inom kontroll.” mumlade jag och vände sedan om. Jag skulle inte stanna där två sekunder till. Jag hade fått sagt det jag ville till Beath, sen att Justin låtsades bry sig om mig endast för att söka bråk eller vad det nu var han höll på med, orkade jag inte bry mig om. Jag hade ingen aptit längre, utan beslöt mig för att ta hissen ned och gå runt till skolbyggnadens baksida, till baseballplanens läktare för att få lite frisk luft.

Det var lite för kyligt ute för att det skulle vara skönt, speciellt då jag inte hade någon jacka insåg jag snabbt då jag med skyndsamma steg gick ut ur skolbyggnaden. Trots det blev jag lugn och andades in några djupa andetag medan jag försökte samla tankarna.

Jag hade precis nått läktarens kortsida när jag hörde fotsteg bakom mig och snodde runt, redo för det värsta. Vad skulle han göra? Våldta mig igen? På riktigt den här gången? Men som så många gånger på sista tiden, blev jag förvånad.
”Vad… Vad gör du här? Följer du efter mig?” stammade jag när jag mötte ett par – för närvarande - blyga, bruna ögon. Varför infann sig de där ilningarna i magen igen?
”Jag vill be om ursäkt.” sade Justin osäkert och drog handen genom håret. 
”För vad?” 
”Du vet för vad.” sade han, mer irriterat än osäkert nu. 
”Nej, var snäll och berätta vad det är du ber om ursäkt för den här gången.” suckade jag. 
Justin lade handen för pannan,
"För att jag skrek de där sakerna åt dig i bilen, okej? Förlåt för det.” 
”Du behöver inte be om ursäkt.” mumlade jag och försökte ha kvar den där kylan i rösten jag hade lyckats så bra med förut. Nu hade jag redan, på något vis, fått för mig att han var uppriktig. Jag kände redan ett visst hopp och ilningarna i magen kändes ännu mer. Ta dig samman, fräste en röst i mitt huvud. Du vet att han inte menar det! 
”Så länge du menar det du sade då finns det ingen anledning för dig att be om ursäkt.” viskade jag och såg ned i marken. 
”Ugh,” suckade Justin irriterat och tog några steg närmare mig så våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra. Jag såg förvånat upp på honom, 
”Det är ju det som är grejen, Chantelle. Jag menade det inte. Jag menar det inte.” 
Han låter ärlig, jublade en lycklig röst i mitt huvud, medan en annan påpekade att det var ett trick. 
”Så varför sade du det?” han skulle aldrig ha hört min viskning om han inte hade stått så farligt nära. 
Han placerade händerna på sitt huvud och masserade sina tinningar innan han slog ut med händerna, 
”För att jag gör så. Jag säger saker jag inte menar för att jag tycker det är lättare med hat än… Andra känslor. Jag ville få dig att hata mig.” hans andedräkt träffade mig i ansiktet. Den doftade Justin.
Men… Det stämde inte, 
”Varför ingrep du ändå med Beath? Varför ingriper du alltid?” 
”För att jag bryr mig om dig.” mumlade han och svalde. Hjärtat dunkade snabbare i bröstet.
”Och det skrämmer mig, okej? Jag vill inte… Jag kan inte sådant. Jag vill inte ha några känslor, jag vill bara försöka klara mig. Försöka överleva utan dem. Men det går inte längre.” han placerade uppgivet handflatan mot läktarens träväg bakom mig, som för att stödja sig.
”Jag förstår ändå inte”, viskade jag, ”om du bryr dig om mig, varför säga de där sakerna du gjorde i bilen? Bara för att du inte vill känna, betyder det inte att jag inte gör det.” 
”Jag vet!” sade han irriterat, ”jag trodde det var rätt för dig också, men jag insåg sedan att det inte var det. Att det inte är det.” 
Jag skakade på huvudet, 
”Jag förstår inte riktigt vad du försöker säga.” jag stod med ryggen några milimeter från läktarväggen, så nära honom att våra näsor nästan snuddade vid varandra. Han grymtade till och slog handflatan i väggen bakom mig, vilket gjorde att jag ryckte till och automatiskt backade undan de milimeter jag hade tillgodo, bort från honom. 
”Vad jag försöker säga är att du får mig att känna, och jag är inte bra på det, så därför sade jag de där sakerna jag gjorde i bilen. Det skrämmer mig att jag känner såhär.” han andades andfått och det fanns både ömhet och ilska i hans blick. Hur lyckades han? 
”Får dig att känna vad?” viskade jag med hjärtat i halsgropen. Han stirrade på mig i några sekunder innan han backade ett steg. Han såg med ens rädd ut.
”Glöm… Glöm det.” mumlade han. Var det här fullständigt normalt för honom? Var han alltid såhär ombytlig? Det gjorde mig galen. 
”Får dig att känna vad?” upprepade jag högre. Han vände bort huvudet ifrån mig,
”Det här är inte rätt…” mumlade han och backade ännu ett steg. Jag insåg förskräckt att han var på väg att gå. Utan att ge mig svar. På något vis gav rädslan för att han skulle gå mig mod och jag slog irriterat ut med armarna, 
”Vad är det du är så rädd för? Vad är det jag får dig att känna?” Han fick inte gå utan att ha besvarat min fråga. Men våga inte hoppas på det svar du vill ha. Vad du än gör. Låt honom inte få dig att hoppas. Han vände tillbaka huvudet och såg på mig i några sekunder innan han skakade på huvudet. 
”Det här är inte rätt.” mumlade han ännu en gång.
”Vad är det jag får dig att känna?” fräste jag, men min röst sprack på slutet. Innan jag hann så mycket som blinka var han sådär farligt nära igen. Så nära att jag inte kunde flytta mig om så jag så ville, så nära att jag knappt vågade andas. Hans händer var på vardera sida om mitt huvud, och han drämde än en gång handen i läktaren. Hjärtat dunkade hårt i bröstet när jag kände hur hans slag fick väggen att skaka till mot min rygg.
”Fan, Chantelle.” sade han nästan plågat innan han grymtande slog i läktaren igen, och sedan pressade han nästan obarmhärtigt sina läppar mot mina. Och just då, var det som om jag kunde känna allt. Som om kroppen inte kunde välja vad jag skulle känna, så istället kände jag allt. Precis allt.
Justins läppar var hungriga, hårda, arga – och helt perfekta – mot mina. Han lade sina händer på mina kinder och pressade mitt ansikte närmare hans. Nästan instinktivt lade jag armarna om hans hals. När den brutala kyssen avslutats, såg vi bara på varandra i några sekunder. Hans ögon utstrålade ilska, sorg, oro, förvåning – och något annat. Jag vågade inte tro det men... Hans blick var kärleksfull. Jag lutade mig framåt igen exakt samtidigt som han gjorde det, och våra läppar återförenades i en kyss.


Jag hoppas verkligen ni gillar det här. Men ta det bara lugnt ni som tycker det går för fort fram helt plötsligt, jag har inte tänkt att allt skall bli frid och fröjd nu. Ni får se vad jag har tänkt mig, helt enkelt! :) 
Kommentera. 

Kapitel 13 - I Cannot Handle This Alone

Previous: Vad jag skulle komma att säga härnäst var dock något jag vanligtvis sade för att bli av med någon slampig subba jag legat med. Det hade alltid stämt förr. Men inte nu längre. Jag kände inte såhär. Inte inför henne. 
”Det spelar roll för att du inte betyder ett piss för mig, okej? Jag vill inte ha något med dig att göra, du är bara en korkad fitta precis som alla andra, och det enda ni duger till är att liggas med. Förstår du?” spottade jag. Hon drog ett skälvande andetag, men tycktes hämta sig snabbt och öppnade bildörren,
”Jag är ledsen om du känner så.” hon gav mig en sista blick innan hon steg ur och smällde igen dörren efter sig. Jag såg efter henne när hon med skyndsamma steg svängde av in på gatan där hennes palatsliknande bostad låg, och några sekunder senare var hon borta. 
Jag smällde förargat näven i ratten. Sedan nästa hand. Och sedan ännu en gång. Sedan lutade jag pannan mot ratten och andades andfått ut. Jag var feg. Så feg att jag precis hade vänt ryggen till någon som faktiskt, av någon underlig anledning, brydde sig om mig. Och som jag, av någon minst lika underlig anledning, själv brydde mig om.



Om vad Justin sagt stämde, hur kunde jag då avsky Beath? Alla killar tycktes leva efter samma filosofi – att det enda kvinnor dög till, vara att tillfredsställa männen sexuellt. Om Justin hade rätt, fanns inget att vara arg på Beath över. Det var mer eller mindre min skyldighet att tillfredsställa honom, och då jag vägrat, var det helt okej att han hade tagit det med våld. Det skulle alltså ha varit mitt fel, då jag vägrat det enda jag dög till. För världen vi levde i, var mansdominerad. Det spelade ingen roll hur någon politiker försökte hävda annorlunda – vi visste alla om det. Den här världen ger våldtäktsmän ringare straff om offret ifråga bar utmanande kläder, som om detta rättfärdigade handlingen. Men det gjorde det inte. Och Justin hade fel. Han var trångsynt, egoistisk, oförmögen att känna och rent ut sagt dum i huvudet. Han var skadad, irriterande, samvetslös och rå. Han var… Han var annorlunda, på något vis ändå sympatisk och sedan var det faktum att han fick mig att känna mig trygg. Det negativa tycktes överväga det positiva, men av någon underlig anledning gjorde det inte det. För det negativa, hade inte hindrat mig från att ständigt söka efter honom med blicken eller från att få de där underliga känslorna i hans närhet. Jag hade sänkt garden, enbart för att ta emot ett knytnävsslag i ansiktet av honom då han fräst åt mig i bilen tidigare. ”Det spelar roll för att du inte betyder ett piss för mig, okej? Jag vill inte ha något med dig att göra, du är bara en korkad fitta precis som alla andra, och det enda ni duger till är att ligga med. Förstår du?” 
Jag skulle aldrig ha gått med på att ljuga för honom inför rektorn. Jag skulle aldrig ha fortsatt tala med honom, jag skulle aldrig ha tackat ja när han erbjöd mig skjuts och jag skulle absolut aldrig själv ha erbjudit mig att hjälpa honom. Men trots att en del av mig önskade att jag aldrig skulle ha mött honom, hävdade en annan del av mig att det på något vis hade varit värt det. Och jag visste att den delen, trots avskyn jag kände just nu, hade rätt.


Justins perspektiv:

Det här med att köra full hade blivit något av en sport för mig. Kom jag fram levande, hade jag vunnit, typ. Just nu var det dock inte enbart alkohol jag hade i blodet, men till min besvikelse kom jag hem helt och hållet oskadd. Fysiskt, åtminstone. Psykiskt, var jag så skadad man kunde vara. Efter att jag skiljts från Chantelle hade jag åkt vidare hem till Blaise som haft både droger, sprit och horor. Inget hade fått mig att sluta tänka på henne. Jag klev ur bilen och spottade på marken innan jag klev in genom ytterdörren. Klockan var sex på morgonen, och min mor sov antagligen lugnt i sin säng. Något hon gjorde alla timmar på dygnet, dock. När jag steg in placerade jag fötterna på några kuvert som skickats in genom brevinkastet på dörren. Och så blev jag ståendes ett tag, stirrandes ned på mina fötter och räkningarna. Sedan tog jag upp dem, stegade in i köket och slog mig ned under den dåligt lysande kökslampan. Jag tog mod till mig och öppnade det första kuvertet. Sedan nästa. Och sedan ännu ett. Den ena meddelade att hyran var så sen att detta var sista varningen. Den andra sade att inbetalningen för elektriciteten inte kommit in, och att vi därför skulle vara utan elektricitet om detta inte betalades snarast. Den sista talade om att jag och min mor hade exakt trettiotvå dollar sammanlagt. Trettiotvå dollar var allt vi hade. Vi skulle bli vräkta, vi skulle inte ha mat, vi skulle inte ha något. Jag hade supit och snortat upp så mycket pengar på sistonde. Pengar som för det mesta var stulna på ett eller annat vis, men sådana stora summor vi nu var skyldiga, kunde jag inte fixa fram på så kort tid. Jag reste mig upp och sparkade till stolen jag just suttit på, som hårt föll bakåt mot väggen och lämnade en odiskret inåtbuktning efter sig. Jag drämde sedan knytnäven i väggen, varpå jag lutade huvudet mot den och gnydde. Det fanns inget sätt för mig att fixa detta så snabbt. Mina höghus till vänner hade inga pengar, min mor kunde inte arbeta – hon låg bara där – och jag kunde inte göra någon drogaffär eller stjäla från någon butik med sådan kort varsel utan att bli upptäckt. Sådant krävde planerande, och dessa räkningar behövde betalas i övermorgon. Jag insåg sedan vad jag behövde göra. Vilka jag kunde gå till, vilka jag kunde komma till med svansen mellan benen – enbart för att förpesta deras liv ännu mer, och be om hjälp. Jag slog i väggen en gång till innan jag tog de få stegen som krävdes för att vara tillbaka ute vid bilen. Jag hoppade beslutsamt in och pressade gasen i botten.



Jag satt i säkert fem minuter och överlade med mig själv ifall detta verkligen var rätt. Om jag hade sjunkit så lågt att jag var tvungen att göra detta, och när jag tillslut kommit fram till att det var enda lösningen hoppade jag ur bilen, gick längs uppfarten och knackade på dörren. Hennes min lyckades på någotvis vara förvånad, lycklig och sorgsen på samma gång när hon öppnade dörren. 
”Justin!” utbrast min mormor med kärlek i rösten. En kärlek jag inte förtjänade. 
”Hej.” mumlade jag osäkert och drog ett djupt andetag. Hon backade in i hallen och tecknade åt mig att komma in. När jag stigit in omfamnade hon mig genast och höll om mig hårt och länge, för hon visste att hon inte skulle få göra det igen inom den närmsta framtiden. Jag tillät mig att omfamnas av hennes värme och trygghet och placerade mina armar om henne. När hon väl släppte på omfamningen, hade morfar kommit ut i hallen. 
”Justin?” sade han som om han inte trodde sina ögon, och sedan var även han framme för att omfamna mig. ”Vad gör du här?” frågade han och log bokstavligen från ena örat till andra. Hur kunde de vara så lyckliga över att se mig, egentligen? Jag förtjänade det inte. Och jag hade lovat mig själv att inte förpesta deras tillvaro igen sist jag varit här, men jag hade sjunkit så lågt att jag var tvungen. 
”Jag… Förlåt. Jag vill inte be er om något och jag förtjänar det inte men-” min mormor tog min hand och ledde in mig i köket med min morfar hack i häl. Jag hade tydligen avbrytit mitt i frukosten. 
”Struntprat, du kan alltid komma till oss. Med vad som helst.” sade min mormor bestämt och tryckte ned mig i en av köksstolarna i det lilla köket. Min morfar slog sig ned mittemot mig medan min mormor plockade fram en tallrik ur ett av skåpen och placerade den framför mig. Hon nickade sedan mot maten som var framplockad på bordet, 
”ät.” beordrade hon. Jag såg på äggröran, baconen och brödet och skulle precis tacka nej trots att det kurrade i magen, när min mormor nästan bedjande sade, ”snälla, Justin. Bara ät.” jag nickade och började lägga upp mat på tallriken medan hon slog sig ned bredvid morfar. 
”Hur är det med dig, älskling?” frågade hon sedan. Hon verkade inte vilja att jag skulle börja tala om varför jag kommit hit, antagligen för att hon ville hinna spendera så mycket tid som möjligt med mig. Hur hon nu kunde vilja det. 
”Bra.” svarade jag och försökte mig på ett leende. De båda såg på mig som om jag just talat om att jag hade elva tår. 
”Hur är det med din mor?” frågade morfar sedan och lade huvudet på sned. 
”Bra.” upprepade jag och försökte se övertygande ut. De köpte det inte. Jag greppade gaffeln bredvid min tallrik och började äta medan de granskade mig. Maten smakade underbart. Jag åt inte alltför ofta, och när jag väl åt något var det aldrig hemlagat. Mormor lutade sig framåt och drog handen genom mitt hår, min automatiska reaktion var att rygga tillbaka från beröringen, men jag hindrade mig i sista sekund.
”Vad långt ditt hår har blivit.” mumlade hon och gav mig återigen det där kärleksfulla leendet jag inte förtjänade. 
Jag nickade innan jag återgick till att äta. Morfar harklade sig, 
”Så, vad ville du tala med oss om, Justin? Har det hänt något? Med din mor?” 
Jag skakade på huvudet och drog in ett djupt andetag, 
”Jag har ingen rätt att be er om det här, men jag är illa tvungen. Vi… Vi har inga pengar kvar. Och jag måste betala in senast imorgon för att vi skall få bo kvar. Jag förstår om ni inte vill hjälpa mig, och för mig spelar det ingen roll om jag bor där eller ej, jag kan bo i min bil men mamma-” 
Min mormor avbröt mig förargat, ”Justin, sluta genast tala sådär.” 
Jag såg förvånat på henne. Hon såg faktiskt arg ut, något hon sällan gjorde, 
”Självfallet hjälper vi er om vi kan. Och med något så banalt som pengar? Du skall inte ens tveka på att be oss om hjälp.” 
Morfar nickade, 
”Och om ni hade blivit vräkta, hade ni aldrig någonsin behövt sova i din bil eller på gatan, Justin. Det här är ert hem också, dörren står alltid öppen för er.” 
Jag såg på dem, från den ena till den andra. Jag hade innerst inne vetat att de skulle hjälpa oss, att de inte skulle ha något emot att rätta till mina misstag och hjälpa mig och deras dotter. Men självfallet hade jag tvekat. Självfallet avskydde jag att komma hit och se deras kärleksfulla ansikten, att äta mormors hemmalagade mat, att vara på en plats där jag kände mig trygg och hemma. För jag förtjänade det inte. Min mormor suckade, 
”Justin…” sade hon med mjuk röst, ”är du säker på att ni inte vill flytta hit istället? Vi saknar er. Och vi har plats, det blir inga problem.” jo, det ville vi. Min mor behövde någon, någon annan än jag, att ta hand om henne. Jag kunde inte handskas med hennes depression, och inte hon heller. Och jag… Jag älskade det här stället och dem. Och det var precis därför, jag inte kunde acceptera deras erbjudande. Jag kunde inte vara så självisk. 
”Vi klarar oss.” sade jag och försökte så gott jag kunde att låta som om jag menade det. 
”Är det vad du verkligen vill?” frågade min morfar med det där ansiktsuttrycket som sade att han visste att jag ljög. Jag ville föreslå att min mor kunde komma och bo hos dem, men jag visste att hon aldrig skulle tillåta att jag bodde ensam kvar i vårt hus. Men det skulle vara bäst för henne att vara här. Men det var också bäst för mig – och jag var enbart en börda för dem. Någon de klarade sig bättre utan. Så vad var bäst? Att fortsätta tro att jag och mamma kunde klara oss som vi hade det nu, och låta henne ligga och stirra in i väggen tjugofyra timmar av dygnet varje dag, eller att tacka ja och hoppas på att det kanske skulle bli bättre om hon bodde här? Hur jag än valde, var det på något vis själviskt. Det var både rätt och fel, hur jag än gjorde. Min långa betänketid måste visat hur jag tvekade, för min mormor lade leende handen på min, 
”Jag vet hur vi gör, älskling. Vi betalar hyran för ert hus, och sedan flyttar ni in här på prov. Vill ni sedan inte bo kvar här, har ni ert hus att gå tillbaka till.” 
Jag mötte hennes blick och såg endast beslutsamhet, glädje och kärlek. Jag kände mig svag, som om jag redan gett vika. Du förtjänar inte det här, fnös en röst i mitt huvud när jag nickade åt min mormor som log stort. Rösten hade rätt. Jag förtjänade inte det här, förtjänade inte dem. Men min mor gjorde - och jag var tvungen att gå med på mormors erbjudande, för hennes skull.



”Jag förstår inte hur de har klarat det här så länge.” sade min mormor till min morfar, långt efter att de gått till sängs. Jag hade inte menat att sätta mig i soffan för att tjuvlyssna på dem i sovrummet bredvid, jag hade bara inte kunnat sova och bestämt mig för att sätta mig i soffan - och se ut genom fönstret på den becksvarta natten, precis som jag brukade göra när jag var liten – när jag hört dem samtala stilla i sitt sovrum. Min mor låg och sov i det minimala rummet en trappa ned. Hon hade inte haft något emot att flytta in här, och jag hade redan märkt att hon trivdes. Och det hade bara gått fyra dagar. 
”Jag förstår inte hur Pattie inte kan ha sett hur Justin kämpar. Jag förstår inte varför hon inte har ringt oss tidigare. Att det behövde gå så långt att Justin kom och bad om hjälp… Nej, jag förstår det inte.” sade mormor och jag såg framför mig hur hon skakade på huvudet. Jag ogillade hur hon fick det att låta som om jag utförde hjältedåd. Tvärtom. 
”Justin är precis som hon. Envis och fast besluten om att klara saker på egen hand.” sade min morfar enkelt. 
”Men det har varit Justin som har behövt ta hand om dem båda på egen hand! Han har fått se till att deras pengar räcker, han har fått se till att fylla skafferien så hans mor bara kunnat stiga upp och äta för att sedan lägga sig i sängen igen. Han har fått klara sig helt själv, det är inte rätt mot honom.”
Min morfar suckade, ”självklart är det inte det. Han är stark, och jag önskar att han själv kunde se det. Men just nu är jag bara glad över att de låter oss hjälpa dem. Äntligen slipper jag oroa mig över dem, även om det så är för en kort tid. Jag har en kronisk oroskänsla jämt, en ständig oro över dem. Och nu är den borta.” 
Han hade fel, jag var allt annat än stark. Och hans tal om oro för mig och min mor fick mig att må illa. Jag förtjänade verkligen inte min morföräldrar och deras kärlek.
”De kom hit för att de behöver oss, men vi behöver dem också.” sade min mormor varpå ett knirrande hördes när hon satte sig upp i sängen, ”jag skall gå upp och ta en kopp te, jag tror inte att jag kommer kunna somna än på ett tag.” förklarade hon och stegade mot dörren. 
”Jag skulle gärna hålla dig sällskap, men jag somnar när som helst.” ursäktade sig min morfar. 
”Jag klarar mig. Sov gott.” viskade mormor innan hon steg ut genom dörren och stängde den om sig - och fann mig sittandes på vardagsrumssoffan. 
”Justin, du skrämde mig!” utbrast hon med låg röst. 
”Förlåt.” mumlade jag, ”jag kunde inte sova.” 
”Vill du ha en kopp te? Jag tänkte göra en åt mig själv.” jag var inte typen som drack te - jag föreställde mig hur jag, Levi, Blaise och Vance satt tillsammans och drack te - men hon lät så hoppfull att jag tackade ja. Hon nickade och gick ut i köket där jag hörde vattenkokaren slås på. Hon kom sedan tillbaka med en kopp i vardera hand och slog sig ned i soffan bredvid mig. Hon ställde ned de båda kopparna på bordet framför oss. 
”Vad håller dig vaken?” frågade hon och såg ömt på mig. 
”Åh, jag vet inte.” men jag visste precis. Imorgon skulle jag gå till skolan igen för första gången på några dagar, och då skulle tvingas se Chantelle igen. Jag var aldrig rädd… Men nu var jag det. Rädd för hur det skulle kännas att se henne och veta att jag fräst sådär åt henne, att jag hade ljugit för att jag var för feg för att känna. 
”Vad funderar du på, gubben?” frågade mormor och tog en klunk av sitt te. Jag följde hennes exempel enbart för att få lite tid att tänka på vad jag skulle säga. 
”Har du någonsin känt som om… Du inte vågar vara ärlig mot dig själv, typ för att du inte tycker att du förtjänar det, så du är inte ärlig mot någon annan heller?” jag ångrade frågan så snart jag uttalat den. Hon skulle tro att jag var dum i huvudet. Men hon förvånade mig. 
”Jag tror vi alla känt så någon gång. Vi är så rädda för våra egna känslor att vi låtsas som om vi inte har dem, och intalar oss att vi ändå inte förtjänar att känna på ett visst vis. Men därmed ljuger vi både för oss själva och för andra.” Jag stirrade storögt på henne medan hon fortsatte, 
”Men i slutändan kommer man inte kunna hålla inne känslorna eller tankarna längre. Och då var ändå allt arbete med att dölja dem och ljuga förgäves.” 
”Jag hade inte sett det så.” mumlade jag och tänkte på vad hon sagt. Hon placerade sin hand på min kind, 
”Du förtjänar att känna, Justin. Våga inte tro något annat.” 
”Men… Tänk om man tillåter sig själv att känna, och då får alla känslor på samma gång. Både bra och dåliga, dåliga som man kanske stoppat undan och försökt glömma?” 
Hon ryckte på axlarna, 
”Det kanske är en risk man måste ta. Vem vet, det kanske är värt det?” 
”Det… Låter rätt logiskt.” mumlade jag och insåg hur fel jag haft för några dagar sedan när jag bestämt mig för att få Chantelle att avsky mig. Och nu var det säkerligen för sent. 
Min mormor flyttade handen från min kind och tog ännu en klunk te, 
”Du fixar det, det gör du alltid hjärtat.” och just då, när hon sade det, tillät jag mig själv att tro det.


Lååååångt kapitel! Hoppas ni gillar det. 
Kommentera. 

Kapitel 12 - I'm Not Heroic

Previous: ”Chantelle!” Gavins röst ljöd utanför mörkrummet. 
”Fan, Gavin.” mumlade jag och tog mig för pannan. Jag hade inte ens berättat för honom att jag lämnade skolan tidigare idag. 
”Här inne!” svarade jag och såg på Justin igen, vars ansiktsuttryck förändrats helt. Han såg inte besviken, sårbar och arg ut längre. Han var tom. Uttryckslös. Några sekunder senare kom Gavin in i mörkrummet. Han spärrade upp ögonen och gapade då han såg mig och Justin, ståendes mittemot varandra inne i det trånga utrymmet. Diskret, Gavin. 
”Åh. Förlåt, jag… Du var inte kvar och… Stör jag?” 
”Nej.” sade Justin och skakade på huvudet, ”jag skulle precis gå.” 
”Du behöver inte gå.” sade jag snabbt, ännu en gång drabbades jag av en underlig panikkänsla. 
”Jo.” han harklade sig och stegade förbi mig och bort till dörren. Han nickade åt Gavin när han passerade honom och lade sedan handen på handtaget till mörkrumsdörren. Sedan suckade han och vred på huvudet för att möta min blick, 
”Vi ses imorgon, Chantelle.” Det var allt jag behövde höra.



”Vad håller du på med?” fräste Gavin, ”bara att skolka är ovanligt för dig, och att du går utan att tala om det för mig? Och sedan finner jag dig tillsammans med Justin Bieber?! Hemma hos dig? Vad händer här Chantelle?” 
Jag var fortfarande för lättad över Justins avskedsfras för att kunna oroa mig över Gavins vrede just nu. Han hade sagt att vi skulle ses imorgon. Han hade inte blivit totalt avskräckt över hur jag erkänt att han var min trygga hamn. Gavin slog ut med armarna, 
”Jag förstår mig inte på det här. Du har betett dig så underligt på senaste tiden att jag bara... Det känns som om jag inte känner dig längre, Chantelle.” hans argsinta ton var som bortblåst, istället fanns en oro och ledsnad i hans ögon. Vad skulle jag svara på det? Det stämde. Min bästa vän visste inte vad som tyngde mig, vad som hade förändrat mig. Och han skulle inte få veta. Jag kunde inte stå här och tala om för honom vilket offer jag var, han skulle inte få veta att jag mer eller mindre blivit så förödmjukad man kan bli och att jag ständigt påmindes om händelsen då jag tvingades möta min ofredares blick varje dag. Jag kunde inte berätta något. Så hur förklarade jag mitt uppförande? 
”Förlåt…” mumlade jag, och menade det. Jag placerade handen på pannan, en ofrivillig uppgiven gest. ”Jag vet inte varför jag inte berättade för dig att jag tänkte skolka.” 
”Och med honom, Chantelle! Varför?” Varför inte? Jag sköt bistert undan tanken, jag visste redan svaret. 
”Jag vet inte.” sade jag, och lite sanning fanns i mitt otillräckliga svar. 
”Gillar du honom?” Gavin lade huvudet på sned. 
”Nej!” utbrast jag snabbt. Självklart gjorde jag inte det. Vilken fånig fråga, jag bara… Han fick mig att känna mig trygg. Så var det. Inget mer. En tyst röst gömd långt bak i mitt undermedvetna uttalade frågan ”eller?” medan tankarna for runt i huvudet. 
Gavin tycktes inte tro mig. ”Det är okej om du gillar honom Chantelle! Han är svinsnygg, badass och allt det där! Lite väl badass om du frågar mig men… Du får gilla honom. Du behöver inte ljuga för mig!” Ljuger jag för dig, Gavin, ljuger jag lika mycket för mig själv. Jag vet inte vad som händer här.
”Jag gillar honom inte.” mumlade jag och stirrade ned på mina fötter. Det var sant. Det måste det vara. 
Gavin skakade på huvudet, 
”Varför spenderar du så mycket tid med honom nu då? Vad är det jag har missat? Du fastnade i en hiss med honom, ni småpratade lite. Sedan då? Vad är det du inte har berättat?” 
Jag insåg genast hur jag kunde förklara för Gavin varför jag var vän med Justin. Att jag inte kommit på vilken händelse jag faktiskt kunde berätta tidigare var skrattretande. 
”Efter att vi suttit fast i hissen kom han och talade med mig, och bad mig och hjälp med att låtsas vara hans vän för att rektorn inte skulle tvinga honom att tala med kuratorn. Hon tyckte han behövde någon att tala med, och eftersom han nyss träffat mig och kunde mitt namn sade han att vi var vänner. Och det trodde rektorn på, så några gånger har vi behövt synas tillsammans i skolan mest för att rektorn skall tro på det. Och” jag ryckte på axlarna, ”sedan blev vi faktiskt vänner.” något liknande i alla fall. Inte för att vi direkt var vänner… Eller var vi det? Gavin rynkade pannan och såg oförstående på mig, 
”Varför gick du med på att ljuga för honom?” tja, inte var det för att han försökte hota mig till det i alla fall. 
”Han har det svårt och jag bara… Jag vet inte.” 
Gavin nickade, som om han förstod lite mer nu. ”Jag gillar ändå inte att du inte talar med mig, Chantelle… Du hade väl kunnat skicka ett sms och berätta att du tänkte skippa sista lektionerna?” 
”Förlåt” upprepade jag, ”det skall inte hända igen.” 
Gavin suckade, 
”Jag är vrålhungrig. Kan vi laga pannkakor?” jag flinade medan jag nickade, och där var denna konversation med Gavin officiellt över. För tillfället.


Justins perspektiv:


Jag hade inte sett henne idag. Inte för att jag letade efter henne eller ville träffa henne. Så kunde det inte vara. Men ändå sökte min blick odiskret efter henne i korridoren hela förmiddagen, och på lunchen lyckades jag inte heller få syn på henne. Var hon inte här? Den ännu bättre frågan var, varför brydde jag mig? Det här var inte bra. Jag skulle aldrig talat med henne från början, jag skulle aldrig erbjudit henne skjuts och jag skulle absolut inte ha följt med henne hem. Tjejer skulle knullas, inget annat. Visst? Eller… Var hon annorlunda? Nej. Jo. Åh, vad fan höll jag på med. 
En bit bort från mig på parkeringen när skoldagen var genomliden såg jag Bradley, Beath och två andra baseball spelande idioter jag inte brytt mig om att lära mig namnet på innan jag slagits med dem alla något år tidigare. Jag mindes plötsligt hur Chantelle verkade ogilla Beath, något jag inte förstod mig på. Alla andra älskade baseballsvinen och ansåg dem vara skolans stolthet. Jag var säker på att om jag slagit någon annan den där gången, hade konsekvenserna inte alls varit lika strikta. Men att hamna i slagsmål och skada skolans guldgossar var inte populärt. Jag mötte Bradleys blick när jag passerade honom, och gav honom ett hånfullt leende. Han sade något till sina vänner som vände om och såg på mig. Jag belönade även dem med leenden, varpå jag var framme vid min bil. De där killarna kunde spela tuffa om de ville, men vi visste alla hur det hade gått den där gången. Jag hade inte haft några problem med att slå ned dem alla, ensam, och komma därifrån med endast skråmor. De var patetiska. 
”Hey, Gavin! Chantelle!” utbrast Bradley vilket genast fick mig att sno runt med handen på bildörrshantaget. Då såg jag henne, bredvid sin bögkompis. De såg inte mig då jag stod några meter bort från dem. Faktum var, att Chantelle stirrade rakt ned i marken medan Gavin log åt baseballspelarna. Han krokade fast sin arm vid hennes och tog några steg fram. 
”Hur är det?” sade han och såg från den ena till den andre. Chantelle hade fortfarande blicken i marken. Vad höll hon på med? 
”Bra. Och… Haha, hur är det med dig Chantelle?” frågade Bradley och flinade. Han lade huvudet på sned och försökte möta hennes sänkta blick. Hon lyfte huvudet och såg på honom, endast honom, lade jag märke till. 
”Bra.” sade hon sammanbitet. Han log, 
”Okej. Du verkade lite nedstämd tjejen.” 
Hon skakade på huvudet och backade sedan ett steg, vilket tycktes vara svårt då Gavin gjorde motstånd. 
”Vi borde gå” mumlade hon och såg på honom. 
”Va? Har du bråttom?” frågade han oförstående och såg på henne. 
”Ja, ni kan väl följa med oss? Vi skall ha träning och tänkte gå till Kentucky’s innan och äta.” föreslog Bradley. 
”Nej, vi måste gå… För-” 
”Varför då?” sade Beath och lade huvudet på sned med ett sockersött leende. Chantelle såg på honom, och hennes ansiktsuttryck sade mer än tusen ord. Beath skrämde henne. Såg ingen annan det?
Chantelle stammade något osammanhängande och skakade sedan på huvudet som för att samla tankarna. 
”Kom igen, följ med oss. Det blir kul, vi har ju knappt setts sedan festen för några veckor sedan.” sade Beath med betoning på ordet fest. Chantelle backade ett steg till, men Gavin suckade irriterat och såg på henne, 
”Varför har du plötsligt så bråttom?” Gavin gillade uppenbarligen baseball svinen lite väl mycket för att inse hur obekväm tjejen till höger om honom av någon anledning var . Och vad jag gjorde härnäst, förvånade nog mig själv mest. Jag var så långt ifrån den heroiska typen man kunde komma, men jag blev spyfärdig av att se på hur ingen lade märke till hur obekväm Chantelle var i situationen, och samtidigt blev jag arg. Jag visste inte vad Beath hade gjort mot henne, men det var uppenbart att hon inte talat om det för någon. Jag stegade därför med skyndsamma steg fram till dem, 
”Hon har bråttom för att hon skall följa med mig.” besvarade jag Gavins fråga, men blicken jag mötte var Beaths. Alla stirrade förvånat på mig. 
”Va?” frågade Bradley och skrattade som om jag fullständigt förlorat förståndet. Vilket jag kanske hade. Jag brydde mig inte om att svara honom utan såg på Chantelle, 
”Kommer du?” sade jag, utan ett uns av fientlighet i rösten. Hon nickade och släppte Gavins arm. 
”Vänta lite här nu. Känner du och gangstern varandra?” skrattade Bradley hånfullt som om detta vore otroligt lustigt. Han förtjänade inget svar. Istället räckte jag ut handen mot Chantelle – en gest som skulle få dem att tro att något försiggick mellan oss, en gest som förhoppningsvis skulle få dem att förstå att de skulle hålla sig på behörigt avstånd från henne- och hon tog den. Jag mötte hotfullt Beaths blick innan vi vände och gick i tystnad de få meterna bort till min bil. Och det underligaste i allt detta, var hur hennes hand kändes i min. Det här var allt annat än rätt, så varför kändes det inte fel? Väl framme vid fordonet tvekade hon inte, utan släppte min hand och gick runt till passagerarsidan där hon hoppade in. När jag hoppade in och vred om nyckeln vände jag blicken åt höger, och såg hur de andra stirrade förvånat på oss. Jag pressade ned gasen och svängde ut från parkeringen. 
”Tack.” mumlade hon och såg på mig. Jag slet ögonen från vägen för att möta hennes blick och nickade sedan kort. 
”Hur… Visste du?” fortsatte hon.
”Jag vet bara att du inte tycks trivas i Beaths sällskap, och det irriterade mig hur ingen annan verkade se det.” i ögonvrån såg jag hur hon nickade. 
”Men detta gör inte att du borde känna dig trygg med mig eller hur det var du sade det igår.” hon sade inget, och jag skulle precis svänga in på hennes gata när hon invände, 
”Jag vill inte hem.” 
Jag såg snabbt på henne och bromsade sedan in mitt på vägen då ingen bil var bakom. 
”Vart vill du då?” 
”Var som helst utom dit.” 
Jag suckade och vände mig om mot henne, 
”Chantelle, jag vet inte vad vi håller på med här. Vi borde inte umgås med varandra, vi är inte från samma… Det är inte rätt.” 
”Jag förstår inte hur du kan tycka att det spelar någon roll.” hon stirrade irriterat på mig, och jag insåg att jag ljugit för mig själv hela tiden. Jag hade sökt med blicken efter henne i skolan, för jag hade velat träffa henne. Självklart ville jag det, hon var annorlunda och hon fick mig att känna annorlunda. Hon fick mig att vilja vara heroisk, att vilja agera beskyddare – jag ville beskydda henne. Jag brydde mig om henne. Och det var precis sådant som inte fick hända mig. Hon fick mig att känna, vilket var motsatsen till vad jag ville göra. Jag ville vara bortdomnad. Jag var för trasig för att kunna litas på, eller för att kunna lita på någon annan. Inget av det här var rätt mot henne. Det kunde inte fortgå. Jag såg rätt in i hennes ögon och kom på mig själv med att återigen häpnas över hur vacker hon var, precis innan jag med en hånfullt leende fräste, 


”det spelar roll för att jag stjäl, slåss och behandlar tjejer som slit och släng-produkter. Det spelar roll för att jag inte har något att leva för och inte bryr mig om ifall jag dör eller lever.” det stämde. Vad jag skulle komma att säga härnäst var dock något jag vanligtvis sade för att bli av med någon slampig subba jag legat med. Det hade alltid stämt förr. Men inte nu längre. Jag kände inte såhär. Inte inför henne.
”Det spelar roll för att du inte betyder ett piss för mig, okej? Jag vill inte ha något med dig att göra, du är bara en korkad fitta precis som alla andra, och det enda ni duger till är att liggas med. Förstår du?” spottade jag. Hon drog ett skälvande andetag, men tycktes hämta sig snabbt och öppnade bildörren,
”Jag är ledsen om du känner så.” hon gav mig en sista blick innan hon steg ur och smällde igen dörren efter sig. Jag såg efter henne när hon med skyndsamma steg svängde av in på gatan där hennes palatsliknande bostad låg, och några sekunder senare var hon borta.
Jag smällde förargat näven i ratten. Sedan nästa hand. Och sedan ännu en gång. Sedan lutade jag pannan mot ratten och andades andfått ut. Jag var feg. Så feg att jag precis hade vänt ryggen till någon som faktiskt, av någon underlig anledning, brydde sig om mig. Och som jag, av någon minst lika underlig anledning, själv brydde mig om.

We're getting there, B-Timers ;) 
Kommentera. 

Kapitel 11 - I'll See You Tomorrow

Previous: Det kändes som om jag ville säga något mer, men jag visste inte vad. Ett lekfullt rop hördes i korridoren, varpå Bradley, Beath och två andra killar i baseball laget kom gåendes – och min blick mötte Beaths. Återigen drabbades jag av panik. Snabbt mumlade jag en ursäkt åt Justin och tog av i korridoren. 
Jag var precis framme vid hissen när fotsteg hördes bakom mig,
”Hey!” jag snodde runt och möttes av ett par bruna, intensiva ögon. Hissen plingade till och förkunnade att den var framme på vår våning samtidigt som dörrarna öppnades. ”Vill du ha skjuts någonstans?” fortsatte Justin och lade huvudet en aning på sned. Hans ögon var frågande, förvirrande och… Osäkra? 
Jag sneglade åt höger där Beath och hans lagkamrater kom gåendes, men vände snabbt tillbaka blicken till Justin. ”Gärna.” sade jag tacksamt genom klumpen i halsen. Han nickade innan vi tillsammans klev in i hissen där vi för första gången hade mötts.


Justins perspektiv: 

Knytnäven träffade mig i ansiktet, hårdare den här gången. Ett ofrivilligt stön undslapp mina läppar innan min egen knytnäve slog mot honom. Minnet av dagens samtal med rektorn spelades upp i huvudet som på beställning,
”Justin, det här fungerar inte. Hör du vad jag säger? Det fungerar inte att enbart vistas på lektionerna, du måste faktiskt arbeta också. Du måste lämna in dina uppgifter, göra dina hemarbeten.” hon sade det med sådan röst en förälder använde för att tillrättavisa ett olydigt barn. För det var jag i hennes ögon, ett olydigt barn som valt fel vägar i livet. Ett barn hon trodde hon kunde hjälpa, som hon skulle kunna fixa till och leda in på rätt väg i livet. Fittan förstod inte hur fel hon hade.
”Jag får inte ut något av det här.” sade jag och hånlog, ”det här stället hjälper mig absolut ingenting. Jag kommer aldrig behöva era åh-så-viktiga kunskaper, så varför skulle jag bry mig?”
Rektorn suckade, ”du kanske tror att du inte behöver det här stället, men det gör du. Om du inte lyckas rätta till detta och få godkänt i dina ämnen, måste jag tyvärr blanda in socialen.”
”Jag blir myndig i år.” sade jag enkelt.
”Men du är det inte än. Jag skulle behöva tala med din mor om-”
”Det behövs inte.” morrade jag. Dra inte in min mor. Hon är lyckligt ovetande om all skit, och så skall det förbli. Hon ryckte på axlarna, ”om du sköter skolarbetet så behövs det inte.” Jag bet ihop så hårt att jag fick blodsmak i munnen. ”Jag skall bättra mig.” sade jag sedan genom tänderna.
Rektorn log, ”Bra. Det var allt.”
Jag träffade honom rakt på käken och han stönade förargat. Sedan tillfogades jag en hård smäll i magen. Och sedan ännu en. Min knytnäve träffade hans näsa, varpå ett knak hördes. Brutet näsben. Han gav ifrån sig ett skri av smärta,
”Jag ska döda dig, din lilla hora.” Hmpf, det skulle vara att göra mig en tjänst. Jag sparkade till honom på benet, vilket vek sig. Han föll ihop på marken och jag sparkade två gånger ohämmat i hans mage. Han stönade och gnydde. Det här var för enkelt, det var inte ens roligt längre.  
”Trevligt att råkas.” sade jag hånfullt innan jag spottade på marken bredvid honom, vände ryggen till och gick.

Det hade börjat ljusna när jag försiktigt smög mig in genom ytterdörren för att inte väcka min mor. Att försöka sova var ingen idé. Jag skulle ändå behöva vara i skolan om mindre än en timme. Jag gick in i badrummet och drog den v-ringade - nu nedsmutsade och blodstänkta - vita t-shirten över huvudet. Jag stönade, det värkte i överkroppen att lyfta armarna. Jag klev in i det trånga duschutrymmet och skruvade på kranen. Då vi bodde i en sådan håla tog det flera minuter innan varmt vatten sköljde över min spända kropp. Jag lutade huvudet bakåt och lät vattnet forsa över mitt ansikte. Det sved precis ovanför tinningen där killen från pubens knogar träffat, men jag vande mig snart vid smärtan. Utan att riktigt kunna kontrollera det, började tårar rinna nedför mina kinder. Stilla och ljudlöst blandades dem med vattnet som silade över mig, och jag insåg snart att jag frös. Vattnet var fortfarande någorlunda varmt, men jag började med ens att darra av köld. Jag slog av kranen och var snabbt ute ur duschen, men tårarna fortsatte att rinna. Nästan av ren automatik såg jag upp på mitt trasiga ansikte i den igenimmade badrummsspegeln, och torkade snabbt tårarna. Du är svag, mumlade en röst i mitt huvud. Du förtjänar ingen empati, så varför gråter du? Jag svalde, torkade av min skälvande kropp med en handduk som låg på golvet och gick sedan ut ur badrummet och in i mitt sovrum där jag lyckades finna en hel, någorlunda ren tröja och tog sedan på mig jeansen jag burit tidigare. Jag kände efter i bakfickan på byxorna där mina bilnycklar låg och stegade sedan ut ur huset, noga med att stänga och låsa ytterdörren ordentligt om mig. Om någon skulle vilja bryta sig in i vårt ruckel hade det i och för sig inte varit några problem, men det var den enda lilla försäkring jag hade om att min mor var trygg, och det var allt som betydde något.

Chantelles perspektiv:

Gavin gillade det inte, men jag talade ofta med Justin i skolan nu. Oftast inte om något viktigt, men det känns ändå som om jag får ut något av att stöta på honom i korridoren. Eller hissen, eller på lunchen. Och denna dag var inget undantag. Jag såg honom långt innan han såg mig då hans blick var fäst i korridorsgolvet medan han gick. Det var fullt med elever såhär under lunchrasten, men när jag mötte honom förväntade jag mig dumt nog att han på något vis skulle känna min närvaro. Att han skulle förstå att det var mig han mötte, och genast se upp för att hälsa, men det gjorde han inte. Han gick bara förbi mig med blicken fäst i marken. En rynka bildades i min panna, nog för att han inte brukar vilja ha mycket uppmärksamhet, men han brukar ändå hålla huvudet högt. Jag stannade därför hastigt upp och vände,
”Hey!” sade jag samtidigt som jag slöt upp bredvid honom. Han vred en aning på huvudet, tillräckligt för att jag skulle se hans ansikte. Jag drog efter andan,
”Hur… Vad har hänt?”
Han skakade på huvudet, ”det är inget.”
Jag fnös, ”du är sönderslagen.”
”Vad får dig att tro att du har något med det att göra? Bry dig inte om det.” sade han ilsket. Jag ryggade tillbaka lite, men hämtade mig snabbt och ryckte på axlarna.
”Som du vill.”
Han såg förvånat på mig. Han var uppenbarligen van vid att bli utfrågad tills han tvingades ge ett svar. Hans blick blev med ens ångerfull och en suck undslapp hans läppar,
”Det är inget, jag bara… Slagsmål.”
Jag nickade och lade huvudet på sned, ”är du okej?”
Han öppnade munnen, men stängde den snabbt igen. Sedan skakade han på huvudet, och han såg plötsligt sårbar ut. Så sårbar, att jag helt tappade fattningen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag kunde bara stå där och möta hans blick. Jag blev sedan långsamt medveten om hur folk stirrade på oss. Hur folk viskade saker till varandra. Först och främst, antagligen, för att jag stod här och talade med Justin. Enligt Gavin talade de flesta om det, men det var ingen överraskning direkt. Gavin hade varit väldigt ärlig då han berättat att hela skolan talade om mig och den så kallade ”ungdomsbrottslingen”. Han hade sedan frågat mig varför jag hälsade på Justin. Varför vi varje dag småpratade med varandra på ett eller annat sätt, och jag hade inte kunnat förklara det. Det har bara blivit så. Och ofta får Justin mig att känna mig trygg. I situationer då Beath passerar mig i korridoren och Gavin är vid min sida, blir jag illamående. Rädd. Men inte när jag av någon anledning är i närheten av Justin. Även om jag vet att det antagligen är en falsk säkerhet. Justin bryr sig inte om mig, självklart gör han inte det. Men han hade varit där den där natten. Och det räckte. Och sedan stirrade självfallet varenda elev på skolan på oss för att Justin för närvarande verkligen såg hemsk ut. Han hade ett jack precis ovanför ögonbrynet som såg ut att behöva sys ihop, och partiet runt hans vänstra öga var blått och svullet. Han hade ofta några skråmor, men det här var nytt.
Hans sårbarhet fick mig att agera helt utan att tänka,
”Skall vi åka härifrån?” Så fort jag ställt frågan snurrade tankarna som galna i huvudet. Varför hade jag sagt så? Vi kunde inte skolka. Varför skulle han vilja åka härifrån med mig?
”Va?” han såg lika förvånad ut som jag kände mig över min fråga.
”Nej, det var en fånig tanke bara.” svarade jag snabbt. Varför skulle han vilja umgås med mig?
”Vad var en fånig tanke?” envisades han, fortfarande med samma förvåning i rösten.
”Jag tänkte bara att om du ville, så kunde vi skita i resten av lektionerna och… Sticka härifrån.”
Om han sett förvånad ut förut, fanns det inget tillräckligt ord för hur förvånad han såg ut nu.
”Men det var bara en fånig idé,” tillade jag snabbt, ”vi känner knappt varandra, varför skulle du vilja umgås med-”
”Okej.” avbröt han mig. Jag såg förvirrat på honom,
”Okej?”
Han nickade, ”vi sticker.” han fick det att låta som en fråga. Den annars så bestämda Justin var plötsligt osäker.
”O-okej.” stammade jag och nickade som för att visa att jag inte var minst lika osäker som han. Och det skulle komma att bli första gången jag struntade i skolan för att spendera tid med Justin Bieber.


”Min pappa är aldrig hemma.” försäkrade jag när jag höll upp dörren och lät honom stiga in. En röst i mitt huvud gnydde något om att jag precis släppte in ungdomsbrottslingen (det smeknamnet användes så ofta för Justin att jag på något vis själv börjat använda det i huvudet, ändock sarkastiskt) i mitt hem, men jag ignorerade den. För några veckor sedan skulle jag inte haft några problem med att släppa in Beath, men något jag insett sedan dess är att folk alltid tycks överraska. Tankarna på den där natten virvlade runt i huvudet, men som vanligt var det Justin som räddade mig från spöket av Beath i mitt inre,
”Jag förstår inte det här.” sade han när han klev över trösken. Jag stängde dörren om oss och såg på honom,
”Vad förstår du inte?”
”Det här. Varför du inte har några problem med att ta hem mig till ditt hem, jag… Jag förstår det inte.”
”Inte jag heller.” det har att göra med att du får mig att känna mig säker efter att jag blev våldtagen, förstår du. Men det kommer du aldrig att få veta. Han rynkade pannan och drog ett djupt andetag, och tycktes inte behöva någon vidare förklaring för närvarande. Istället såg han sig osäkert om i vår kollosala villa. Jag följde hans blick som stannat vid rummet vars dörr inte passade in med resten av inredningen, och jag förstod genast hans outtalade fråga.
”Det är dörren till mitt mörkrum. Man måste ha speciella dörrar så ljuset inte sipprar in, du vet.”
Han bet sig i läppen, något jag märkt att han gjorde ofta. ”Fotograferar du?”
Jag nickade.
”Det gjorde min far också.” sade han lågt, men såg sedan ut att inse något och tystnade tvärt. Jag insåg genast att det inte var något ämne jag ville tala om. Jag visste inget om hans familj, och jag ville verkligen inte kasta mig ut på djupt vatten genom att fråga. Med ens insåg jag även att vi fortfarande stod i hallen.
”Vill du… Se hur det ser ut där inne?” jag slog ut med armarna och nickade mot mörkrummet. Det kändes så konstigt att fråga Justin om vi skulle slå oss ned i vardagsrummet för att samtala eller något sådant. Allt normalt kändes konstigt med Justin. Saker som inte föll sig normala för mig däremot, som att bjuda in någon i mitt mörkrum, var plötsligt helt okej. Jag förvånade mig själv i hans sällskap.
Han nickade och följde efter mig bort till den utåtbuktande halvcirkeln till dörr, som jag sköt upp en bit.
”Vi måste gå in innan vi stänger.” förklarade jag och steg in i den mörka cylindern med Justin tätt bredvid mig i mörkret. Jag stängde sedan igen dörren, och öppnade en ny. Sedan var vi inne i det rött upplysta rummet, där linor med bilder fästa på hängde överallt. Justin tog några steg framåt till en av linorna och granskade en bild.
”Du är duktig.” sade han häpet och förflyttade blicken till en annan bild. Jag gick fram och ställde mig bredvid honom och såg på bilden av Gavin på en hiskeligt ful damcykel vi funnit i hans mormors garage. Jag log,
”Nja. Jag trycker mest på en knapp.”
Han fortsatte att granska mina bilder av blommor ur konstiga vinklar, Gavin som poserade, bilder jag lyckats ta på leende människor på gatan och meningslösa bilder från skolan. När han vände sig om mot mig kunde jag inte undgå att fastna med blicken på hans jack i pannan.
”Det där ser ut att behöva sys.” sade jag försiktigt och hoppades på att jag inte hade ett argsint svar att vänta. Han ryckte på axlarna,
”Det är inte så illa.”
Jag placerade försiktigt fingertopparna någon millimeter från såret,
”Gör det ont?” andades jag och mötte hans blick. Utan att tänka hade jag förflyttat mig alltför nära honom.
”Jag antar det.” erkände han och mötte stadigt min blick med sina bruna ögon.
”Hur hamnade du i slagsmål?” jag lät min hand falla, men stod fortfarande kvar lika nära honom.
”Jag tog mig in på en pub igår, var arg och började munhugga mot någon kille. Sedan började vi slåss och blev utslängda, så vi slogs lite mer.” sade han lika enkelt som jag skulle ha förklarat vad jag åt till middag igår kväll.
”Så… Ni slogs mer eller mindre utan anledning?” Han nickade. ”Och… Vem vann?” frågade jag. Var det så man frågade? Jag hade ingen aning.
Justin flinade. Det var alltså inte så man sade. ”Jag.”
Jag nickade stilla och kunde inte låta bli att undra över hur den andre killen såg ut just nu.
Justin harklade sig, ”Får jag fråga dig en sak?” 
Ännu en gång nickade jag, utan att slita min blick från hans.
”Tycker du synd om mig eller känner du fortfarande att du måste återgälda mig för skjutsen hem eller något? Är det här någon välgörenhetsgrej?”
”Nej.”
”Så vad är det?” han lät inte arg utan… Besviken. Men det var nästan värre.
”Jag… Jag vet inte.” svarade jag ärligt.
Han drog handen genom håret,
”Du borde inte… Jag borde inte vara här. Och du borde inte fortsätta tala med mig, det går bara åt helvete för alla som umgås med mig.”
”Jag tror att jag kan hantera det.” sade jag, plötsligt skrämdes jag av tanken på att han inte ville ha med mig att göra längre. Chantelle, vad håller du på med? Varför klamrar du dig fast vid honom?
”Det kan du inte” svarade han barskt. ”Du vet ingenting om mig.”
”Och du vet ingenting om mig heller.” kontrade jag.
”Precis. Men du bor i ett palats med alla de här grejerna,” han slog ut med armarna för att förtydliga, ”och jag… Jag gör inte det.”
”Och varför skulle det spela någon roll?” fnös jag.
Han grymtade till, ”Chantelle, varför bryr du dig om huruvida vi är vänner eller inte egentligen? Jag behöver ingen välgörenhet.” han hade inte höjt rösten, men han behövde inte. Det kändes som om han skrek.
Jag drog ett djupt andetag och såg ned i marken i några sekunder innan jag åter såg upp på honom. Sedan bestämde jag mig för att lämna ut mig fullständigt. I alla fall nästan. 
”Jag känner mig trygg med dig.”
Han såg på mig i vad som kändes som flera minuter utan att säga något. Misstron skrek i hans ögon.
”Du måste skoja.” sade han sedan och såg ut att vänta på att få höra att han var med i dolda kameran eller liknande. Jag skakade bara på huvudet.
”Hur i helvete kan du känna dig trygg med mig? För att jag körde dig hem den där natten? Än sen?!”
”Jag kände mig inte otrygg med dig innan dess heller. Irriterad den där gången när du drog mig i armen, ja. Men inte osäker.” snälla, tala inte om den där natten. 
Han bara stirrade på mig, och jag förstod honom till viss del. Den här killen litade inte på någon, och var inte van att litas på.
”Chantelle!” Gavins röst ljöd utanför mörkrummet.
”Fan, Gavin.” mumlade jag och tog mig för pannan. Jag hade inte ens berättat för honom att jag lämnade skolan tidigare idag.
”Här inne!” svarade jag och såg på Justin igen, vars ansiktsuttryck förändrats helt. Han såg inte besviken, sårbar och arg ut längre. Han var tom. Uttryckslös. Några sekunder senare kom Gavin in i mörkrummet. Han spärrade upp ögonen och gapade då han såg mig och Justin, ståendes mittemot varandra inne i det trånga utrymmet. Diskret, Gavin.
”Åh. Förlåt, jag… Du var inte kvar och… Stör jag?”
”Nej.” sade Justin och skakade på huvudet, ”jag skulle precis gå.”
”Du behöver inte gå.” sade jag snabbt, ännu en gång drabbades jag av en underlig panikkänsla.
”Jo.” han harklade sig och stegade förbi mig och bort till dörren. Han nickade åt Gavin när han passerade honom och lade sedan handen på handtaget till mörkrumsdörren. Sedan suckade han och vred på huvudet för att möta min blick,
”Vi ses imorgon, Chantelle.” Det var allt jag behövde höra.

Vilka gap jag lyckas ha mellan kapitlen. Kan inte annat än be om ursäkt och kan dock inte lova förbättring då jag har mycket, som sagt.
Här har ni ett något längre, dock ej korrekturläst, kapitel. Hoppas det duger! 
Kommentera. 

Kapitel 10 - Spoke Too Soon

Previous: Hon ville säga något mer, jag kände igen den där blicken. Hon ville förtvivlat gärna tala om vad som tyngde henne – men kunde inte. Det påminde mig om… Mig själv. 
”Tack så jättemycket för skjutsen, Justin.” sade hon tillslut och knäppte av sig bilbältet. Hon pressade fram ett leende. 
”Det var så lite.” 
Hon lade handen på dörrhandtaget men lät den dröja kvar där. ”Jag hade rätt om dig, förresten.” 
Jag rynkade pannan, ”vad menar du?” 
”Du är inte skrämmande.” 
Jag kände hur ögonbrynen for upp i pannan och hur min haka föll. Hon flinade åt min reaktion, 
”Lite, kanske. Men inte mer än vad jag klarar av.” 
Den där underliga känslan i magen från tidigare kändes igen. Hon log innan hon öppnade dörren och klev ur bilen, 
”Vi ses på måndag, Justin.” 
”Vi ses.” mumlade jag och såg efter henne när hon smällde igen dörren och vandrade bort till de enorma dubbeldörrarna i ek och steg in i huset. Jag skakade på huvudet för att få ordning på mina tankar för andra gången under väldigt kort tid. Sedan startade jag bilen, vände och lämnade palatset bakom mig.



Jag såg mig själv i spegeln. Jag klarar det här. Le bara och låtsas som om inget hänt. Ser du honom i korridoren, gå i motsatt riktning. Frågar någon om något är fel, säg att du är trött. Det fungerar alltid. Det fungerade på min far igår när han kom hem. Borde inte han, av alla människor, sett på mig att något var fel? Borde han inte ha insisterat på att höra vad som tyngde mig då jag låg i sängen och stirrade uttryckslöst i taket, istället för att nöja sig med det simpla svaret ”jag är bara trött”? Borde han inte, som min förälder, ifrågasätta att jag ligger och stirrar apatiskt i taket om jag enbart är trött? Eller var det mitt fel? Skulle jag ha svarat ”pappa, jag blev våldtagen igår kväll. Och du fanns inte där för mig, så jag var ute och promenerade hela natten innan en ungdomsbrottsling körde mig hem.” 
jag skakade på huvudet som för att bli av med alla tankar på fredagskvällen. Jag skulle släppa det här. Med en sista blick på mitt ansikte, mer sminkat än vanligt för att bli av med de mörka ringarna under ögonen, vände jag och stegade ut ur mitt rum och nedför trappan. Min far hade redan åkt. Jag drog på mig en tjockare munktröja då min jacka fortfarande var hemma hos Bradley, och gick sedan ut genom dörren. Jag var tidig, men Gavin stod redan vid korsningen där vi alltid möttes. I handen höll han min jacka och på hans läppar fanns ett stadigt leende. Han hade messat mig i lördags och frågat var jag blivit av kvällen innan, och redan då hade jag bestämt mig för att inte berätta något för honom. Jag hade tänkt göra det då. När jag ringde honom. Men jag hade ändrat mig. Inte ens han skulle få veta, och mitt fabricerade svar hade blivit att jag tappat bort honom under kvällen och bestämt mig för att gå hem då jag mått illa. Lite sanning fanns det i det, tröstade jag mig med då jag kände skuld inför att ljuga för min bästa vän. 
”Tjenare tjejen.” sade han och öppnade sin famn när vi möttes. Jag log och slog armarna om honom, och insåg hur mycket jag saknat honom. Och det hade bara gått två dagar. 
”Hej.” mumlade jag mot hans bröst innan vi släppte varandra. Han räckte mig jackan, 
”Du glömde den här. Bradley hade inte ditt nummer, så han gav den till mig dagen efter.” 
Jag tog emot den och log, ”tack.” 
Gavin krokade ihop sin arm med min. ”Hur är det?” 
”Bra. Hur är det själv?” jag log, och hoppades att det såg något sånär äkta ut. 
”Verkligen? Du ser trött ut. Och med mig är det bra, det är alltid bra med mig.” han sade det sista skämtsamt, men såg allvarlig ut när han påpekade att jag såg trött ut. 
”Jag är trött,” nödlögn, ”jag var vaken sent igår. Fastnade i mörkrummet, du vet hur jag är. Har jag väl börjat framkalla kan jag inte sluta.” 
Gavin skrattade, sådär underbart Gavin:igt. Sådär glatt och äkta att man inte kunde undgå att känna lycka själv. Den här dagen skulle kanske inte bli så hemsk trots allt?


Ta aldrig ut lycka i förtid, sade en hånfull röst i mitt huvud när jag på väg till lunchen fick syn på Beath i korridoren. Genast stelnade jag till. 
Gavin fortsatte prata om någon film han sett, men jag hörde honom knappt. Istället vände jag om och började skyndsamt gå där ifrån.
”Chantelle? Hallå, vad gör du?” ropade Gavin efter mig. Jag vände om och mötte hans förvånade blick, 

”Jag skall… Gå på toa. Gå i förväg till cafeterian du, jag kommer sedan.” Gavin såg förvirrat på mig, och precis innan jag han vända om – mötte min blick hans. Beaths. Jag svalde, vände om, och gick så snabbt jag kunde utan att krocka med någon bort till toaletterna, där jag sedan låste in mig i ett av båsen på flicktoaletten. Jag damp ned på toalettstolen med huvudet mellan knäna och tog några djupa andetag. Vad gör jag? Gavin kommer förstå att något är fel. Men jag kunde inte. Jag fick panik när jag såg honom. Jag skulle bara ha fortsatt gå vid Gavins sida och flyttat blicken åt något annat håll. Men jag kunde inte. Jag andades långsamt ut ett par gånger och efter några minuter beslutade jag mig för att gå och leta upp Gavin i cafeterian. Jag skulle inte låta Beath komma åt mig såhär. 


Min tanke om att dagen kanske inte skulle bli alltför hemsk hemsökte mig hela dagen, visade det sig då vi dessutom hade ett oförberett prov sista lektionen, på ett ämne man tydligen skulle ha läst på under helgen. Något Gavin tycktes ha gjort, då hans penna gick för fullt när jag lämnade in pappret med de få frågor jag lyckats besvara. Jag tecknade sedan åt Gavin att jag skulle vänta på honom i utanför, och gick därefter ut och lutade mig mot en vägg i den folktomma korridoren. Två tjejer i min samhällsklass gick ut ur klassrummet, av deras miner att döma hade provet gått lika dåligt för dem som för mig. 
”Hur gick det?” frågade jag när de kom fram till mig. 
Cecily flinade, 
”Åt helvete. Jag hade inte läst något, jag minns inte ens att han sade att vi skulle det.” 
”Samma här.” sade jag och Veronica i kör, något som fick oss båda att skratta till. 
”Du var på Bradleys fest i fredags va?” frågade Cecily sedan för att hålla samtalet igång. Jag kände ingen av dem speciellt bra, men de var trevliga båda två. Vad de inte visste var att de valde det sämsta samtalsämnet tänkbart just nu. 
”Ja.” svarade jag och pressade fram ett leende. 
”Vi såg dig inte.” sade Veronica förvånat. ”I och för sig var jag inte speciellt nykter, om man säger så.” 
Cecily skrattade, ”nej. Det var en grym fest.” 
”Ja.” svarade jag, eftersom att det var vad som förväntades av mig. Jag skulle i alla fall aldrig glömma festen. Någonsin. 
”Åh. Kolla vem som kommer där.” sade Veronica plötsligt med lägre röst och såg bort i korridoren. Jag följde hennes blick och fick syn på Justin, som irriterat håvade in några böcker i sitt skåp. 
”Jag förstår inte vad han gör här, om jag skall vara ärlig.” sade Cecily och såg på Justin, ”han skiter ändå i skolarbetet. Inte för att jag klagar på att han är här dock, han är så jävla snygg.” 
Jag vet varför han är här men det är inget jag tänker stå och skvallra med er om, tänkte jag och rätade på mig. 
”Hm, jag ska gå och prata med någon, men vi ses imorgon.” svarade jag dem innan jag gick därifrån med deras förvånade blickar i nacken. 
Justin såg lika förvånat upp han på mig när jag nådde honom, och blickade sedan bakom mig där han antagligen såg två par nyfikna ögon. 
”Hej.” sade jag blygt. 
”Hej.” han lät lika förvånad som han såg ut, och hälsningsfrasen lät nästan som en fråga. 
”Jag ville bara… Säga tack igen. För skjutsen här om dagen.” sade jag och ryckte på axlarna. Fortfarande kändes det inte som om jag tackade för skjutsen, utan för hur han fått mig att känna mig trygg den där natten då jag känt mig så utlämnad. 
Han flinade, men såg sedan allvarlig ut, ”är du okej?” 
Jag nickade. Tystnad. Justin harklade sig, 
”Hm. Bra.” Jag nickade igen. Det kändes som om jag ville säga något mer, men jag visste inte vad. Ett lekfullt rop hördes i korridoren, varpå Bradley, Beath och två andra killar i baseball laget kom gåendes – och min blick mötte Beaths. Återigen drabbades jag av panik. Snabbt mumlade jag en ursäkt åt Justin och tog av i korridoren. 
Jag var precis framme vid hissen när fotsteg hördes bakom mig,
”Hey!” jag snodde runt och möttes av ett par bruna, intensiva ögon. Hissen plingade till och förkunnade att den var framme på vår våning samtidigt som dörrarna öppnades. ”Vill du ha skjuts någonstans?” fortsatte Justin och lade huvudet en aning på sned. Hans ögon var frågande, förvirrande och… Osäkra? 
Jag sneglade åt höger där Beath och hans lagkamrater kom gåendes, men vände snabbt tillbaka blicken till Justin. ”Gärna.” sade jag tacksamt genom klumpen i halsen. Han nickade innan vi tillsammans klev in i hissen där vi för första gången hade mötts.


Kommentera. 

Svar på tal

Jag vet att uppdateringen varit urkass. Men jag undviker att skriva något annat här på bloggen än just kapitlen, och sedan skriver jag ang. uppdatering och sådant på facebook eller min egen blogg. På facebooksidan har jag klart och tydligt förklarat varför inget kapitel kommit. Jag har varit riktigt sjuk i fyra veckor och då inte haft varken inspiration eller ork att skriva, och när jag sedan blev frisk har jag haft enormt mycket skolarbete.  

Det är synd att du tycker så, men inget hindrar dig från att sluta läsa denna sjunkande blogg. 
 

Kapitel 9 - The Drive Home

Previous: ”Vem trodde du att det var?”
”Beath.” andades jag och mådde illa över att uttala hans namn. Justins ögonbryn for upp i pannan. Han ögnade mig från topp till tå.
”Du skakar av köld. Jag kan köra dig hem?” erbjöd han sig. Jag mindes hur jag hade bett honom hålla sig borta från mig. En röst i mitt huvud sade förargat att jag inte skulle lita på honom. Att jag inte skulle hoppa in i hans bil. Att han kunde göra samma sak mot mig som Beath. Men varför kände jag mig då så trygg?
Jag drog en skälvande suck, ”ja tack.”
Han nickade och öppnade dörren åt mig. När jag hoppat in stängde han försiktigt igen den och gick runt till förarsätet och hoppade in. Han såg på mig med huvudet en aning på sned, och känslan av trygghet omslöt mig än en gång, trots att jag befann mig i sällskap av en ungdomsbrottsling i ett fordon som utan tvekan var stulet.
”Tack så mycket.” sade jag, mer för att han fick mig att känna mig trygg än för att han erbjudigt sig att skjutsa mig hem. Han nickade och log ett litet leende, men hans blick släppte inte min.


 


Justins perpektiv:

Jag harklade mig generat när vi åkt en stund i tystnad. Chantelle vred på huvudet och såg på mig, och för några sekunder möttes våra blickar innan jag vände blicken tillbaka till vägen framför oss.
”Så, ehm…” jag bet mig i läppen, ”varför var du ute så långt hemifrån mitt i natten?”
Jag sneglade på henne. Hon stirrade framför sig, men såg ut att se något annat än den svagt upplysta vägen vi åkte längsmed.
”Jag behövde komma bort.” svarade hon lågt. En rynka bildades i min panna, och en del av mig ville fråga från vad, medan en annan sade att det var korkat att fråga. Hon ville uppenbarligen inte tala om det.
”Okej. Jag skall inte tvinga dig att prata om det, jag vet hur det känns.”
Hon vände blicken mot mig igen och log,
”tack.” jag besvarade försiktigt hennes leende. Förutom däcken mot asfalten och de låga tonerna från radion var det tyst, och en underlig känsla inom mig sade att jag ville prata mer med henne. Jag ville desperat konversera - och det var en ny känsla.
”Jag är inte så bra på, hm, sådant här.” sade jag tillslut.  
”På vadå?” frågade hon förvånat.
”Att prata med folk.” jag ryckte på axlarna och såg snabbt på henne. Hon log ett litet leende igen och jag kom på mig själv med att inse att hennes leende var perfekt. Jag skakade lite på huvudet som för att bli av med tankarna på hennes mun.
”Jag har märkt det.” sade hon skämtsamt. Det gladde mig att jag lyckats lätta upp stämningen en aning.
”Ja, ehm… Förlåt för det där med din handled och rektorn.” mumlade jag sammanbitet. En röst inuti mitt huvud skrattade åt det faktum att jag uttalat ordet 'förlåt'. Ordet fanns vanligtvis inte i mitt vokabulär.
"Det gör inget”, hon drog ett djupt andetag. ”Så, hur känns det att vara tillbaka i skolan?” hon tycktes inte heller vara bra på att finna saker att tala om, trots det gillade jag den här konversationen.
”Det är ett helvete. Lektionerna är tråkiga, lärarna är fittiga och alla stirrar på mig.” sade jag ärligt med en fnysning. Hon skrattade till, ett klart och ärligt ljud.
”Låter ganska typiskt high school tycker jag.”
Jag nickade stilla innan jag insåg något, ”jag vet inte vart du bor, förresten.”
Jag såg ur ögonvrån hur hon drog handen genom sitt långa bruna hår,
”Bara något kvarter från skolan. När du åkt förbi den tar du bara vänster två gånger och sedan är vi framme på min gata.” jag kanske hörde fel, men jag tyckte mig höra besvikelse i hennes röst. Besvikelse över att snart vara hemma? Eller hoppades jag bara på det?
När vi åkte förbi skolan stirrade jag stint på den bleka byggnaden som under de senaste veckorna känts som ett fängelse. Hon lade märke till min bistra uppsyn och skrattade lite försiktigt,
”Jag håller med dig.”
Jag vred på huvudet och såg förvånat på henne,
”Jag hade fått uppfattningen av att du trivdes i skolan.” jag hade sett henne ett flertal gånger i korridoren, aldrig ensam. Hon hade många vänner och jag kunde inte tänka mig hur hennes betyg var bristfälliga de heller. Hur kunde hon inte trivas? Hon öppnade munnen men stängde den snabbt igen. Jag vände blicken tillbaka till vägen i några sekunder innan jag åter ögnade henne.
”Jag… Jag brukade trivas.” svarade hon lågt. Hennes ton kände jag igen alltför väl. Rädsla. Plötsligt mindes jag vad hon sagt förut när jag frågade vem hon befarat hade varit i bilen som stannat.
”Är han din pojkvän?” jag svängde till vänster som hon instruerat.
”Vem?”
”Beath.” sade jag hest. Varför brydde jag mig om ifall han var hennes pojkvän eller inte?
”Nej.” sade hon med samma tonfall som tidigare. Jag sneglade på henne. Hon ogillar verkligen Beath, alltså. Men hon har inga problem med att hoppa in i ett mörkt fordon mitt i natten med mig. Det förundrade samt gladde mig.
”Hm... Jag bara antog eftersom att du sade att du trodde att det var han och-”
Jag svängde vänster ännu en gång och var med ens inne på en gata med pampiga lyxvillor.
”Kan vi snälla inte tala om honom?” avbröt hon bedjande. Jag såg på henne och hon mötte min blick. Jag nickade stilla,
”Så, vilket hus är det?”
”Det allra sista på gatan.” vi fortsatte att driva fram i mörkret i tryckt tystnad. När vi nådde det sista huset drog jag efter andan. Det var ett enormt, elfenbensvitt hus med enorm infart och smidesgrindar och buskage runt. Hon var alltså hur rik som helst. Och jag kommer direkt från slummen. När jag körde närmare grindarna öppnades de automatiskt och tillät mig att köra in på den stenbelagda infarten kantad av buskage och blommor.
”Jävlar.” mumlade jag när jag stannade bilen. Hon fnös,
”Det är vad de brukar säga.”
Jag slet blicken från huset och såg på henne. Hon stirrade uttryckslöst på huset innan hon mötte min blick.
”Är du okej?” frågade jag osäkert. Hon måste ju ha lämnat det här palatset av en anledning tidigare ikväll. Kanske hade jag haft rätt förut om att hon inte ville hem.
”Jadå. Jag är bara,” hon harklade sig och log lite, ”jag är okej.”
”Jag tror dig inte.” orden slapp ur mig innan jag hann stoppa dem.
Hon såg på mig i några sekunder och öppnade munnen ett par gånger, endast för att stänga den igen kort därpå. Hon ville säga något mer, jag kände igen den där blicken. Hon ville förtvivlat gärna tala om vad som tyngde henne – men kunde inte. Det påminde mig om… Mig själv.
”Tack så jättemycket för skjutsen, Justin.” sade hon tillslut och knäppte av sig bilbältet. Hon pressade fram ett leende.
”Det var så lite.” 
Hon lade handen på dörrhandtaget men lät den dröja kvar där. ”Jag hade rätt om dig, förresten.”
Jag rynkade pannan, ”vad menar du?”
”Du är inte skrämmande.”
Jag kände hur ögonbrynen for upp i pannan och hur min haka föll. Hon flinade åt min reaktion,
”Lite, kanske. Men inte mer än vad jag klarar av.”
Den där underliga känslan i magen från tidigare kändes igen. Hon log innan hon öppnade dörren och klev ur bilen,
”Vi ses på måndag, Justin.”
”Vi ses.” mumlade jag och såg efter henne när hon smällde igen dörren och vandrade bort till de enorma dubbeldörrarna i ek och steg in i huset. Jag skakade på huvudet för att få ordning på mina tankar för andra gången under väldigt kort tid. Sedan startade jag bilen, vände och lämnade palatset bakom mig.


Kort, men bättre än inget alls I guess. :)
Kommentera.

Kapitel 8 - He Took Me in Possession

Previous: Jag ögnade henne uppifrån och ned,
”Du skakar av köld. Skall jag köra dig hem?” Jag förväntade mig att hon skulle säga nej. Hon hade bett mig hålla mig borta från henne, och det var uppenbart att hon var upprörd - vem befann sig annars flera kilometer hemifrån mitt i natten i alldeles för tunna kläder? - och jag var säkert den sista person hon ville träffa just nu. Men hon förvånade mig genom att efter en stunds tvekan dra en skälvande suck, nästan en snyftning och svara, ”ja tack.” Jag nickade och en känsla jag inte kände igen infann sig i magen när jag öppnade passagerar dörren åt henne och hjälpte henne in i bilen.
När jag satte mig framför ratten igen såg jag hennes ansikte ordentligt från lyset invändigt i bilen. Hennes ögon var rödgråtna och hennes läppar blåa, men särade i ett litet leende.
”Tack så mycket.” sade hon försiktigt och uppriktigt när jag vred nycklarna från tomgång till start. Jag nickade igen och försökte le lugnande, men kunde inte sluta stirra in i hennes rödgråtna ögon. Vad kan ha hänt henne?


Chantelles perspektiv:
Jag satt omringad av elever på skolan och såg ned på baseball killarna som sprang runt och spelade. När alla andra skrek och reste sig upp gjorde jag det också. När Gavin skrek ”GO WIKINGS!” gjorde jag det också. Men för att vara ärlig, förstod jag inga av termerna de använde för att beskriva spelet, och jag tyckte inte det var speciellt intressant att kolla på heller. Och det var jag ensam om. Alla andra hade målat blå-vita streck i ansiktet för att visa vilket lag de hejjade på och mer eller mindre hela skolan var här för att hejja.
”Det är sista slaget nu. Fixar dem det vinner dem, annars ligger de en poäng under.” förklarade Gavin och log mot mig. Jag flinade,
”Så det är snart slut?” hoppet i min röst gick inte att ta miste på. Gavin skrattade och nickade innan han förväntansfullt vände huvudet tillbaka mot matchen, där någon just kastade en boll följt av att någon drämde till bollen med ett slagträ och sedan sprang. All publik på vår sida av läktaren reste sig upp, hoppade och skrek. En signal hördes och skriken blev öronbedövande.
”VI VANN!” skrek Gavin och kramade mig. Jag log. Alla spelarna i laget sprang och slängde sig på varandra medan några cheerleadertjejer skuttade fram i sina korta kjolar och viftade med sina pompoms i luften medan de bokstaverade s-t-r-a-t-f-o-r-d-w-i-k-i-n-g-s i kör. Killarna i laget omfamnade varandra i svettiga kramar och publiken på läktarna rusade ned för att göra detsamma.

När vi kom ned från läktarna kom Beath fram till mig. Hans åtsittande vita byxor var smutsiga och hans hår rufsigt och svettigt. I handen höll han sin hjälm.
”Bra match va?” sade han exalterat. Jag log och nickade,
”Ni spelade jättebra.”
Han log segervist. ”Så, förresten. Vi skall sticka hem till Bradley på fest eftersom vi vann. Alla skall dit. Hänger du-” han rättade sig och såg på Gavin, ”ni, på?”
Gavin såg på mig med bedjan i ögonen. Jag ryckte på axlarna och log,
”Varför inte? Vi skall bara åka och äta något först.”
Beath log brett,
”Bra! Vi ses där.” han blinkade flirtigt innan han vände om och sprang ikapp sina lagkamrater i riktning mot omklädningsrummen.

Jag och Gavin åkte i hans bil hem till Bradley. Bradley var lagkapten och bodde i ett stort hus, ungefär hälften så stort som mitt. Dock tycktes alla rymmas. När vi gick in genom dörren möttes vi av alla våra skolkamrater. De hejjade glatt med röda och blå plastmuggar i händerna, de flesta redan berusade och överdrivet glada. Musiken spelades högt och många dansade och hoppade runt. När jag och Gavin kom in i vardagsrummet kom Bradley fram till oss och räckte fram två muggar,
”Ta för er!” vi tackade och tog emot dem.
”Fyfan vad bra ni spelade.” berömde Gavin medan han tog en klunk. Jag följde hans exempel och kände den brännande vätskan rinna ned i halsen.
”Tack! Trodde knappt vi skulle klara det där sista frivarvet, du vet, Welsworths kastarm är sjuk.” Gavin nickade ivrigt och de började samtala medan jag lade dövörat till och såg mig om i rummet. Jag fick syn på Beath samtidigt som han såg mig. Han log och började gå mot mig.
”Hej.” sade han när han nådde mig. Hans andedräkt slog mig i ansiktet - han stank redan alkohol.
Jag log försiktigt, ”Hej, du.”
Han flinade och räckte mig sin hand,
”Vill du dansa?”
Jag nickade och tog den. Vi gick och ställde oss mitt bland våra dansade skolkamrater och började gunga på höfterna i takt med musiken. Beath skrattade medan han hoppade upp och ned, fram och tillbaka, fortfarande med muggen i handen. Han tog en klunk då och då, även om jag tyckte att han hade fått mer än nog redan. 
”Du har jättefina ögon.” sade han plötsligt, högt för att överrösta musiken. Jag fnissade till,
”Tack.”
Han log nöjt och placerade händerna på min midja när vi fortsatte dansa. När musiken tystnade lutade han sig närmare och mumlade,
”Det är varmt, ska vi gå ut?” innan en ny låt startade. Jag nickade. Han tog min hand och vi sick-sackade mellan alla människor tills vi kom fram till glasdörren som vette ut mot det stora trädäcket. Utanför var det mörkt och kyligt och jag slog genast armarna om mig för att hålla värmen. Beath tog av sig sin baseballjacka och lade den om mina axlar med ett litet leende. Jag skulle precis till att tacka honom när han placerade sin hand under min haka och mötte min blick - sedan kysste han mig. Kyssen smakade alkohol och hans läppar var alltför våldsamma och hårda för att det skulle vara romantiskt. Jag kysste inte tillbaka, men gjorde heller inte motstånd. När han var klar mötte han min blick igen,
”Jag gillar dig.” sade han och stanken av alkohol slog mig ännu en gång i ansiktet.
”Jag gillar dig med, Beath, jag-”
Han tog ett stadigt tag om min nacke och tystade mig genom att återigen pressa sina läppar mot mina. Jag lade försiktigt handflatorna mot hans bröst och försökte att artigt men bestämt visa att jag inte kände mig helt bekväm med situationen. Han fattade mina båda händer i sin ena och höll dem bestämt i ett hårt grepp. Sedan kysste han mig igen. Jag vred på huvudet, irriterad över hur han agerade. Jag gillade Beath, men han var inget ljushuvud direkt. Och alkoholen tycktes göra honom dummare än tidigare.
”Du är full, jag vill inte göra det här nu.” mumlade jag och vände tillbaka huvudet för att möta hans blick. Han log lite, och jag log lättat tillbaka. Han förstod.
Hans näsa snuddade vid min innan han återigen tvingade mina läppar att möta hans. Han förstod uppenbarligen inte alls. Jag himlade men ögonen och slet loss mina händer från hans grepp,
”Beath, jag är seriös.” Jag vände på klacken och började gå tillbaka mot festen, men kände snabbt hans händer om min midja och hans kropp mot min rygg. Jag flämtade till av förvåning och han drog med mig bort till den stora hammocken i änden av terrasen.
”Kom igen, Chantelle.” sluddrade han när han lade mig ned på hammockens mjuka dyna och gränslade mig. Han tog ett stadigt grepp om mina händer och höll dem på plats över mitt huvud.
”Jag gillar dig, du gillar mig. Vad är problemet?”
”Släpp mig, Beath.” morrade jag och ålade mig under honom. Jag försökte mig på att sparka honom, men han placerade snabbt sina knän på mina ben - och jag var fastnaglad. Han lutade sig nedåt och pressade sitt skrev mot mitt samtidigt som han drog en skälvande, lustfylld suck.
”Beath, låt mig vara.” min röst sprack på sista ordet och kom ut som en snyftning. Han fångade återigen båda mina händer i sin ena och med sin fria hand började han knäppa upp min kortarmade blus. Jag hade fortfarande hans baseball jacka på mig och kände mig äcklad av det faktum att han omslingrade mig på alla sätt möjliga. Jag slet i händerna, vände och vred på huvudet och ålade med kroppen medan jag skrek, men visste att ingen inne på festen kunde höra mig. Musiken var alltför hög.
”Sch, Chantelle.” mumlade han och krokade fast ett finger i min BH kupa och drog ned den, så mitt högra bröst föll ut. Han placerade sin hand på mitt oskyddade nakna bröst och drog ett djupt andetag. Arga, rädda tårar började rinna nedför mina kinder.
”Mmh.” hummade Beath uppskattande i mitt öra. Han böjde sig ned för att kyssa mig, varpå jag bet honom i läppen.
”Aj”, väste han förargat och jag tog tillfället i akt att åla mig, skrika och försöka röra mina lemmar igen. Men det var meningslöst. Beath lät sin fria hand glida ned i mina byxor och fingrade agressivt på mitt kön genom mina tunna spetstrosor. Jag spjärnade gråtandes emot, men kände mig svag och utlämnad där jag låg under honom, där han hade tagit min ofrivilliga kropp i besittning. Han pressade ohämmat in två fingrar i mig och mina tårar rann lika ohämmat nedför kinderna. Tanken ”dra inte ut på det, få det bara överstökat någon gång” infann sig i mitt huvud, precis när Beath släppte båda mina händer för att öppna gylfen på sina byxor, vilket friade min överkropp. Han såg ned på sina byxor och fumlade med dragkedjan, helt utan att ta notis om hur jag snabbt vred på mig. Hammocken gungade till och vi båda ramlade ned på trädäcket med en smäll. Adrenalinet strömmade i kroppen när jag snabbt sparkade honom av mig och reste mig upp. Jag hann inte ta mer än några steg innan han tog tag i min arm och drog mig mot sig.
”Nej, nej!” skrek jag och försökte dra mig loss, utan framgång. Istället snodde jag runt och tog i allt jag kunde när jag pressade upp mitt knä i hans skrev. Han släppte genast min hand och föll ned på knä med ett skri av smärta - och jag var fri. Jag vände om och sprang. Bort från honom, bort från huset, bort från alla. När jag kom ut på vägen insåg jag att min blus fortfarande var uppknäppt, min BH satt på sniskan, mina jeans hängde långt ned på höften och värst av allt - jag hade fortfarande hans jacka på mig. Ilsket skakade jag den av mig och lät den falla ned på marken medan jag fortsatte springa och i farten lyckades rätta till mina kläder.
Tårarna som suddade mitt synfält och mjölksyran i benen tvingade mig tillslut att sänka farten.


Jag såg upp och insåg att jag bara var ett kvarter hemifrån och började snabbt gå igen medan jag lade armarna om mig för att hålla värmen.

När jag kom in genom dörren låste jag den snabbt om mig och sparkade av mig skorna.
”Pappa?” ropade jag och stegade direkt mot hans arbetsrum. Tomt. ”Pappa?” provade jag igen och sprang uppför trappan för att se om han låg i sin säng. Tomt. Jag sprang ned till köket och tog upp den bärbara telefonen och slog hans mobilnummer. Han svarade efter fler signaler än jag hade tålamod med,
”Giovanni.” sade han auktoritärt.
”Pappa,” andades jag och försökte samla mig tillräckligt för att kunna tala ordentligt.
”Hej, gumman. Jag är på ett möte, kan jag ringa dig senare?”
”Nej, jag...Pappa kan du komma hem, snälla jag-”
En annan röst hördes i bakgrunden och min pappa sade något med hård röst, och jag förstod att han flyttat telefonen från sitt öra för att samtala med någon kollega.
”Chantelle”, sade han i luren sedan, ”jag måste gå. Vi ses sedan.”
”Nej! Pappa, snälla jag-” samtalet avslutades. Jag flyttade telefonluren från örat och stirrade med fasa på den. Sedan började tårarna hysteriskt strömma nedför kinderna. Jag sjönk ihop på golvet och lutade huvudet mot knäna. Efter vad som kändes som en evighet såg jag upp på telefonluren jag fortfarande hade i handen och slog in Gavins nummer. Flera signaler gick fram, utan svar.
Jag kved lågt och släppte telefonen på golvet. Jag satt och stirrade runt om mig i några minuter innan jag insåg att jag måste bort härifrån. Jag måste ut, jag kan inte andas. Jag reste mig upp och stegade ut i hallen där jag upptäckte att min jacka fortfarande var kvar hos Bradley. Utan att använda en tillstymmelse förnuft låste jag upp dörren och klev ut i den mörka, kyliga natten. Jag såg ängsligt runt om mig medan jag stegade längstmed utfarten ned till smidesgrindarna. En del av mig förväntade sig nästan att se Beath någonstans. Men det var tomt och stilla. Lugnt. Jag gick ut genom grindarna och började planlöst promenera iväg.


Jag vet inte hur länge jag hade promenerat, eller hur långt hemifrån jag var när ett par strålkastare fångade mig och en bil körde upp bredvid mig. Jag sneglade på den i hopp om att det skulle vara min far, men han ägde ingen sådan bil. Isande skräck fyllde mig när jag insåg att det måste vara Beath.
”Chantelle?” hördes en mansröst. Håll blicken fäst i marken och fortsätt gå, tänkte jag för mig själv. Hur kunde han hitta mig? Tänker han röra mig igen? Mina ben började med ens att skaka, men jag lyckades ändå ta ännu ett steg bort från bilen.
”Vill du ha skjuts någonstans?” Jag stannade hastigt till. Det där var inte Beaths röst. Jag snodde runt och möttes av Justin. Justin Bieber, ståendes bredvid sin bil.
”Justin?” mumlade jag förvånat.
”Ja.” andades han. Lättnad sköljde över mig och jag lade handen på huvudet,
”Åh... Jag trodde det var... Förlåt.”
Justin gick runt bilen och fram till mig. Han stannade någon meter ifrån mig, osäkerhet och något annat...Oro? I hans blick.
”Vem trodde du att det var?”
”Beath.” andades jag och mådde illa över att uttala hans namn. Justins ögonbryn for upp i pannan. Han ögnade mig från topp till tå.
”Du skakar av köld. Jag kan köra dig hem?” erbjöd han sig. Jag mindes hur jag hade bett honom hålla sig borta från mig. En röst i mitt huvud sade förargat att jag inte skulle lita på honom. Att jag inte skulle hoppa in i hans bil. Att han kunde göra samma sak mot mig som Beath. Men varför kände jag mig då så trygg?
Jag drog en skälvande suck, ”ja tack.”
Han nickade och öppnade dörren åt mig. När jag hoppat in stängde han försiktigt igen den och gick runt till förarsätet och hoppade in. Han såg på mig med huvudet en aning på sned, och känslan av trygghet omslöt mig än en gång, trots att jag befann mig i sällskap av en ungdomsbrottsling i ett fordon som utan tvekan var stulet.
”Tack så mycket.” sade jag, mer för att han fick mig att känna mig trygg än för att han erbjudigt sig att skjutsa mig hem. Han nickade och log ett litet leende, men hans blick släppte inte min. 

Vill ha åsikter nuva. Redigt många.
Kommentera.

Kapitel 7 - You Leave Me More Damaged Everyday

Previous: Gavin suckade och krokade fast sin arm vid min,
”Chantelle, jag sade ju att Beath inte var något för dig. Men för din skull skall jag ändå gå och bevittna en massa snygga, hårdhänta killar som springer runt och svettas.”
Jag skrattade, ”det måste verkligen vara en pina för dig, Gavin. Ett riktigt lidande.”
Han placerade handen på pannan och sade dramatiskt,
”men vad gör jag inte för dig, Miss von Claire. Vad gör jag inte för dig.”
Jag smällde till honom på axeln och han skrattade. Vi tog sedan trapporna ned till entré planet, och gick ut på skolans parkering. Det var fullt med elever överallt som talade med sina vänner i stora klungor vid varandras bilar, eller som tillsammans började vandra hemåt efter skoldagens slut. Utan att riktigt kunna styra det skannade min blick automatiskt parkeringen, i hopp om att få syn på Justin Bieber igen – men som de flesta andra gånger, lämnades jag besviken.



Justins perspektiv:
 
Jag föll utmattad och tillfredsställd ned bredvid Avery i hennes säng. Jag flämtade några gånger för att få ordning på andningen innan jag snabbt reste mig ur sängen och började dra på mig mina byxor igen.
”Skall du redan gå?” frågade Avery besviket och kröp över sängen bort till mig och tog tag i min hand. Hennes långa blonda hår hängde i ett enda trassel runt hennes ansikte och hon hade bara underkläder på sig. Hennes blick såg glödande in i min.
”Stanna en liten stund till.” spann hon och drog löst i min arm. Jag slet loss den,
”Jag måste gå.”
Hon ställde sig på knä i sängen och placerade händerna på mina axlar,
”Vill du inte ha...Mer?” hon bet sig försiktigt i läppen, ”det måste finnas något mer jag kan ge dig?” hennes ena hand letade sig nedåt tills den fann linningen på mina oknäppta byxor. Hon log när jag inte gjorde motstånd, och började ivrigt dra ned byxorna igen. Sedan var vi tillbaka i sängen igen, och försvann återigen i varandra.

Hon lutade huvudet mot mitt bröst och smekte ömt min hud. Jag fångade hennes hand i min och sköt bestämt bort den. Hon såg upp på mig, oförstående.
”Ta inte det här för något annat än vad det är, Avery.” mumlade jag irriterat. Hon svalde,
”Vad är det du inte får av mig som du behöver, Justin? Varför räcker jag inte åt dig?”
Jag rynkade pannan, ”vad menar du?”
Hon satte sig upp i sängen och såg ned på mig. Jag kände igen den där blicken. Åh nej.
”Gör jag dig inte lycklig?”
Jag satte mig upp i sängen,
”Jag är aldrig lycklig.”
Hon lutade sig framåt och slingrade sina armar runt min hals. ”Men du skulle kunna vara. Med mig.”
Jag skakade av mig hennes armar och reste mig upp ur sängen, för att återigen dra på mig mina jeans.
Hon reste sig snabbt och ställde sig framför mig, ”Jag tror du flyr från det för att du gillar mig också.”
Det fick mig att tappa fattningen. Jag såg upp på henne - min tanke på att inte såra henne mer än nödvändigt som bortblåst - och jag brast ut i ett hånfullt skratt.
”Du är en hora, Avery. Förstår du inte det?” hon ryggade bakåt och såg på mig med stora ögon.
”Jag har inga känslor för dig. Jag vill bara knulla dig.” Hon gapade häpet och jag tog ett steg förbi henne i riktning mot dörren. I farten böjde jag mig ned och plockade upp min t-shirt. När jag nådde dörrhantaget vände jag mig om och flinade åt henne,
”Vi ses, Avery.”
Hon skakade på huvudet,
”Jag vill inte träffa dig mer.” mumlade hon.
Det brukar låta så. Jag lade huvudet på sned och log,
”Jaså? Vad synd. Då får jag hitta någon annan alltför frivillig fitta att ligga med. Lär inte bli svårt.” Jag blinkade åt henne och på två sekunder var hon framme och smällde till mig i bröstet,
”Du är en idiot!”
Jag nickade, ”Jag vet.”
”Du äcklar mig, ut ur mitt hus.”
Jag tog bestämt tag i hennes haka,
”Du äcklar mig med, hjärtat. Och jag går mer än gärna, om du bara låter mig.”
Hon vred på huvudet för att komma ur mitt grepp och drämde till mig på bröstet igen. Om hon hade varit av manligt kön hade jag slagit henne gul och blå redan för att ha rört mig.
”Avery, reta mig inte mer än nödvändigt.” morrade jag och puttade bort henne ifrån mig, en aning för hårt så att hon föll ned på golvet. ”Jag gillar inte att skada tjejer, så tvinga mig inte att göra något jag inte gillar.” jag vände snabbt om och stegade ut ur hennes rum, nedför trappan och ut genom ytterdörren. Väl ute i mörkret andades jag in den kyliga, friska luften. Jag avskyr verkligen att skada kvinnor. Både fysiskt och psykiskt. Ändå lyckas jag alltid göra något för att skada dem psykiskt. Avery var bara en av många som bönat och bett om en relation som aldrig skulle fungera. Jag kan inte känna, jag har slagit av alla känslor. Jag behöver sexet för att glömma allt i omvärlden, men det slutar alltid med att de vill ha mer. Jag är oförmögen att känna sådant, inser de inte det? Jag drog t-tröjan jag fortfarande hade i handen över huvudet och hoppade in i min bil som stod slarvigt parkerad på uppfarten.

Jag vet inte hur länge jag körde runt i mörkret och bara...Åkte. Jag gjorde det ofta. Bara åkte runt i staden utan något mål. Det kunde jämföras med mitt liv, egentligen. Jag driver bara runt utan någon som helst målsättning. Jag vred på radion och hummade med i låten som spelades medan jag blev mer och mer avslappnad. Medan jag körde trummade jag lite med fingrarna på ratten. Sedan föll strålkastarna över en person som vandrade längs trottoaren med armarna om sig, som för att värma sig. Jag såg på klockan, snart fyra på morgonen. När jag kom närmare insåg jag vem det var som var. Hon såg trött, kall och upprörd ut. Utan att tänka efter körde jag upp bredvid henne. Hon vred på huvudet och såg förskräckt på det mörka fordon som parkerat bredvid henne. Jag öppnade förardörren och reste mig ur bilen,
”Chantelle?”
Hon fortsatte att gå med blicken fäst i marken. Åh, hon vill säkert inte ha något med mig att göra. Det var dumt av mig att stanna.
”Vill du ha skjuts någonstans?” frågade jag osäkert. Varför var jag så osäker?
Hon stannade hastigt till och vände sig om. Hon kisade i mörkret,
”Justin?” mumlade hon förvånat.
”Ja.” andades jag. Hon lade handen på huvudet,
”Åh... Jag trodde det var... Förlåt.”
Jag förvånade mig själv med att gå runt bilen och fram till henne,
”Vem trodde du att det var?”
”Beath.” andades hon. Mina ögonbryn for upp i pannan. Hon var inte rädd för mig, men för baseball tönten Beath?
Jag ögnade henne uppifrån och ned,
”Du skakar av köld. Skall jag köra dig hem?” Jag förväntade mig att hon skulle säga nej. Hon hade bett mig hålla mig borta från henne, och det var uppenbart att hon var upprörd - vem befann sig annars flera kilometer hemifrån mitt i natten i alldeles för tunna kläder? - och jag var säkert den sista person hon ville träffa just nu. Men hon förvånade mig genom att efter en stunds tvekan dra en skälvande suck, nästan en snyftning och svara, ”ja tack.” Jag nickade och en känsla jag inte kände igen infann sig i magen när jag öppnade passagerar dörren åt henne och hjälpte henne in i bilen.
När jag satte mig framför ratten igen såg jag hennes ansikte ordentligt från lyset invändigt i bilen. Hennes ögon var rödgråtna och hennes läppar blåa, men särade i ett litet leende.
”Tack så mycket.” sade hon försiktigt och uppriktigt när jag vred nycklarna från tomgång till start. Jag nickade igen och försökte le lugnande, men kunde inte sluta stirra in i hennes rödgråtna ögon. Vad kan ha hänt henne?

Jag vet vad ni tänker. "Vilket kort kapitel - och efter sådan lång väntan!" men vet ni vad? Kapitel 8 kommer redan på måndag eller tisdag...Och är en aning längre. Så jag hoppas ni tycker det är okej med ett kort kapitel trots allt. Sedan förväntar jag mig självklart en hel del kommentarer! Vad tror ni försiggår här egentligen, hihi?
Kommentera.

Kapitel 6 - You Don't Need to Be Afraid of Justin Bieber

Previous: ”Hey.” sade jag när jag kommit ikapp henne.
”Jag tror ordet du letar efter är tack.” svarade hon barskt utan att se på mig. Jag var inte van vid att tjejer talade i sådan ton till mig. Att någon talade i sådan ton till mig.
”Uhm, tack.” mumlade jag och rynkade pannan.
Hon stannade upp och såg på mig,
”Nu när jag ljugit för dig och du vet att du inte behöver misshandla mig eller vad det nu var du hade tänkt göra om jag inte lydigt dig, kan du snälla bara låta mig vara?”
”Jag hade inte tänkt-”
Hon avbröt mig,
”Hej då, Justin.” sedan stegade hon iväg genom korridoren.




Justins perspektiv:


"Hur går det i skolan då, gullegosse?" Blaise skrattade högt.
Jag satt ute på vanliga stället med honom, Levi och Vance. Och de tyckte alla det var otroligt roligt att skämta om det faktum att jag var inne på min första månad av - mer eller mindre - full närvaro i skolan.
"Varför gör du det egentligen, Bieber?" Levi var lika korkad som vanligt. Förstås. Men för hög för att bry sig om att han fortfarande var sur på mig över att jag legat med hans flickvän. Hmpf.
"För att jag tycker det är roligt att lära, Levi. För att jag vill bli advokat eller kirurg i framtiden. Och för att alla är så trevliga mot mig där." svarade jag sarkastiskt och puttade till honom så han ramlade av stocken han satt på.
"Jag trodde du skulle gilla att gå i skolan." sade Vance glatt. Vance var tjugo-någonting - jag var inte ens säker på om han själv visste exakt hur gammal han var - och hade förmodligen aldrig satt sin fot på en skola.
"Varför skulle jag göra det?" frågade jag och spottade i elden framför oss.
"Fullt med tjejer du kan knulla." svarade han och nickade gillande.
Jag drog in ett bloss, "vilken del av 'alla håller sig borta från Bad Boy Bieber' är det du inte förstår?"
"Så du har inte försökt få något med en enda tjej sedan du började där?" Blaise var förvånad. De andra också.
Jag tänkte inte berätta att jag faktiskt talat med en tjej, en tjej som uppenbarligen inte var intresserad. Sådant hände inte mig. Jag sket i prydda tjejer som hon. Men varför sökte min blick ändå alltid i korridoren efter henne? Jag hade intalat mig själv att det var för att jag gillar utmaningar. Och för att jag inte är van vid att tjejer agerar som hon.
"Nej."
Blaise ryckte skrattande på axlarna, "det är bara en tidsfråga."
Jag nickade och reste mig upp.
"Vart ska du?" frågade Levi och drack någon beige gegga ur en flaska han hade haft med sig.
"Jag måste sticka för att hinna till skolan."
"Du måste skoja med mig." sade Levi och skrattade. Jag tog ett steg mot honom. Den där jävla lilla fittan började verkligen gå mig på nerverna. Jag tog flaskan ur hans hand och smällde sönder den mot hans skalle. Geggan rann nedför hans huvud och glassplitret skar in i hans hjässa.
"Aj, för i helvete! Vad gör du?" skrek Levi. Han placerade händerna mot huvudet och gnydde.
Jag log, "Levi. Försök bara att hålla käften någon jävla gång, okej?"
Blaise reste sig upp,
"Det där var onödigt, Justin. Fan, det behöver nog sys."
"Ring ambulans!" skrek Levi, vars ansikte nu var täckt av blod som rann från hans hårfäste.
"Käften, du behöver ingen ambulans." sade Vance och gick fram till Levi medan jag vände på klacken och lämnade dem bakom mig. Deras konversation hade påmint mig om något jag försökt glömma. Jag började halvspringa in i skogen och gnydde lågt av smärta över minnet.
Jag såg hur min mor föll på knä framför min far, min far med ett skotthåll i bröstet, ur vilket blod sipprade ut och färgade hans t-shirt.
"Mamma, ring ambulans! Ring polisen! Mamma!" skrek jag förfärat medan jag grät hysteriskt.
"Det är ingen idé, Justin. Han är redan död."
"Nej, mamma! Ring ambulansen, de kan laga honom!"
Hon skakade på huvudet, "Justin. Han är redan död. Det finns inget de kan göra."
Jag skakade på huvudet innan jag pressade pannan mot min fars bröst medan jag hörde det hjärtskärande ljudet av min mammas högljudda gråtande.
Jag visste att jag inte skulle ha blivit så förbannad på Levi, men det var som om jag inte kunde styra det. Ibland agerade jag bara utan att tänka. Jag fortsatte gå med skyndsamma steg ut ur skogsdungen tills jag nådde min bil. Jag hoppade in, stängde dörren om mig, intalade mig att jag inte flydde från mina problem och körde hem för att byta om innan jag var tvungen att möta ännu en skoldag.


Chantelles perspektiv:


"Pappa?" jag steg nedför trappan, iförd en pyjamas som var för ful för att använda offentligt men för skön för att slängas. När jag kom ned på nedre planet gick jag direkt in i köket. Tomt. Han hade redan åkt.
Ibland önskade jag verkligen att min far hade varit en sådan förälder som i alla fall hade kunnat lämna en liten lapp. Det behövde inte vara en roman, bara ett enkelt "åkte tidigare. Vi ses sen, kram pappa" eller något. Men hade han inte skrivit en lapp när jag var sex år gammal skulle han knappast skriva en nu. Jag suckade innan jag sprang uppför trappan igen för att göra mig i ordning.

Jag hade inte åkt hissen sedan den där gången jag fastnat i den med Justin Bieber för nästan en månad sedan. Jag hade sagt till Gavin att jag tyckte det var värdelöst att spendera mer tid fast i den gamla plåtlådan, men en röst inom mig sade att jag egentligen tyckte det var värdelöst att sitta fast i hissen med någon annan än honom. En tanke jag snabbt skakade av mig. Jag avskyr Justin Bieber, intalade jag mig istället. Han bryr sig inte om någon annan, tar inget som helst ansvar och han är, faktiskt, en ungdomsbrottsling.
”Hej Chantelle!” sade en ivrig, välbekant röst bakom mig i korridoren och väckte mig ur mina tankar. Jag snodde runt,
”Åh, hej Beath.”
Han log, ”hur är det?”
Jag ryckte på axlarna och log, ”som vanligt. Hur är det själv?”
”Samma här.” sade han innan han flinade, ”får man fråga varför du står utanför killarnas toalett?”
Jag skrattade,
”Jag väntar på Gavin. Han är där inne.”
Han nickade, ”det förklarar saken. Har du planerat att komma på någon baseballmatch snart då?”
Nej, jag är inte ett dugg intresserad av baseball.
”Visst, när är nästa?”
Beath såg gladare ut än någonsin, ”på fredag.”
”Då kommer jag.” sade jag och log, precis innan toalettdörren öppnades och ut kom – Justin Bieber. Beath fortsatte att prata och gav mig en utläggning om hur viktig matchen var, utan att se Justin då han stod med ryggen mot honom. Jag, å andra sidan, mötte hans blick rakt framifrån. Det kändes som vi stod så i en evighet. Jag med blicken fäst vid Justins, Justin med blicken fäst vid min, medan Beath pratade om något jag knappt hörde.


”Vad kollar du på?” sade Beath sedan vilket fick mig att förflytta blicken tillbaka till honom. Han vred på huvudet och hann precis se Justin vända sig om och gå.
”Åh. Om du frågar mig borde han inte vara välkommen här.” sade Beath surt, ”inte efter allt han gjort. Inte minst mot mig och de andra killarna i laget. Man kan inte bara göra så. Slåss helt utan vidare och sedan komma tillbaka som om inget har hänt.”
”Han kan, uppenbarligen.” mumlade jag sakligt.
Beath måste hört något i min ton som inte fanns där, för han svarade,
”Du behöver inte vara rädd för honom, Chantelle. Han kan inte skada dig.”
Var det verkligen vad som förväntades av mig? Att jag skulle vara rädd för Justin? Var alla andra verkligen det?
”Jag är inte rädd för honom.”
Beath klappade mig på axeln med ett nedlåtande leende,
”visst, Chantelle. Oroa dig inte, du behöver inte spela tuff, I’ve got you. Men nu måste jag gå. Vi ses på fredag?” Beath log och vinkade lite innan han tog av i korridoren, utan att vänta på mitt svar.
Jag rynkade pannan och funderade över vad han sagt. Toalettdörren öppnades ännu en gång och Gavin steg ut,
”Tack för att du väntade.”
Jag nickade, ”visst.”
Gavin lade huvudet på sned, ”du ser konstig ut. Vad missade jag?”
Jag log, ”bara en utläggning om en baseballmatch du och jag skall gå på. På fredag.”
Gavin suckade och krokade fast sin arm vid min,
”Chantelle, jag sade ju att Beath inte var något för dig. Men för din skull skall jag ändå gå och bevittna en massa snygga, hårdhänta killar som springer runt och svettas.”
Jag skrattade, ”det måste verkligen vara en pina för dig, Gavin. Ett riktigt lidande.”
Han placerade handen på pannan och sade dramatiskt,
”men vad gör jag inte för dig, Miss von Claire. Vad gör jag inte för dig.”
Jag smällde till honom på axeln och han skrattade. Vi tog sedan trapporna ned till entré planet, och gick ut på skolans parkering. Det var fullt med elever överallt som talade med sina vänner i stora klungor vid varandras bilar, eller som tillsammans började vandra hemåt efter skoldagens slut. Utan att riktigt kunna styra det skannade min blick automatiskt parkeringen, i hopp om att få syn på Justin Bieber igen – men som de flesta andra gånger, lämnades jag besviken.

Segt kapitel, I know. Men det behövs sådana ibland. Nu under lovet kommer jag inte hålla mig till det där med att publicera varje söndag, utan publicera lite när jag har tid, vilket förhoppningsvis kommer vara oftare än varje söndag. Håll koll på BT's fb sida för mer info.
Kommentera.

Kapitel 5 - You Didn't Have to Threaten Me to Lie for You

Previous: Jag flinade och skulle precis svara när hissen gav ifrån sig sitt trötta ljud och dörrarna öppnades. Vi såg förvånat ut genom dem. Vi var på våning fem, hissen hade alltså fått stopp mer eller mindre precis när den var framme. Någon måste ha fixat felet från nedre planet.
”Åh!” hon reste sig upp med papprena i hand. Jag följde hennes exempel.
”Första timmen kan inte ha slutat än, jag måste skynda mig!” utbrast hon.
Jag stoppade händerna i jeansfickorna och nickade,
”Lycka till.”
Hon log och steg ur hissen, ”detsamma.”
Hon svängde av åt höger, medan rektorns kontor låg åt vänster. Utan att tänka ropade jag efter henne,
”Vänta!” Hon vände sig om och såg på mig, flera meter bort redan. Korridorerna var folktomma och mitt rop ekade mellan väggarna, ”vad heter du?”
”Chantelle.” ropade hon tillbaka innan hon vände om och halvsprang genom korridoren.


Chantelles perspektiv:

”Vad hände?” frågade Gavin så snart vi kom ut ur klassrummet. Mrs. Smith hade blivit väldigt sur över min försening, men hade tagit emot min uppsats i alla fall. Tur det, jag hade ingen lust att få underkänt. Hon hade även placerat mig längst bak i klassrummet, så jag och Gavin hade inte haft någon chans att tala tidigare.
”Jag fastnade i hissen.”
Han nickade,
”Ensam? Varför skulle du tvunget be mig gå tidigare i morse? Du vill väl inte dö ensam, Tellie? I en läskig hiss? Snacka om skäckfilm, jag hade-” Jag avbröt honom i hans svamlande,
”Jag bad dig gå i förväg för jag var inte klar med uppsatsen förrän typ fem minuter innan jag sprang till skolan. Jag ville inte att du skulle komma försent på grund av mig. Fast jag hade faktiskt hunnit om jag inte fastnat i hissen. Och jag var inte ensam. Konstigt nog kom Justin Bieber in i hissen i morse och-”
Gavin stannade till i korridoren vilket fick flera elever bakom oss att nästan krocka med hans ryggtavla. ”Du var fast i hissen… Med Justin Bieber?”
Jag ryckte på axlarna och försökte verka oberörd. ”Ja.”
Gavin placerade sina händer på mina axlar, ”är du skadad?”
Jag skrattade och föste bort hans händer. Istället fattade jag hans ena hand i min och började återigen vandra genom korridoren bort mot matsalen, mer eller mindre dragandes på min bästa vän.
”Varför skulle jag vara skadad?” Dum fråga.
”Men hallå, Chantelle. Du var fast i hissen med en ungdomsbrottsling. Oh my God.”
Ungdomsbrottsling? Det kanske stämde, men det lät som något taget ur en kriminalserie. Gavin såg för mycket på TV.
”Han var faktiskt ganska… Trevlig.”
Gavin stannade igen. Denna gång blev jag irriterad,
”Snälla Gavin vi kommer inte hinna äta om du stannar hela tiden. Kom igen-”
”Du tycker att Justin Bieber är trevlig? Vet du om allt han har gjort, Tellie?”
Jag nickade, ”Ja, han berättade-”
Gavin gjorde en rörelse med sin fria hand,
”Uh no girlfriend. Samtalade ni i hissen? Herregud, det här är värre än jag trodde.”
Jag drog iväg honom genom korridoren igen,
”Gavin. Sluta. Han var inte otrevlig i hissen, men jag vet att han kan vara otrevlig. Jag är bara glad över att jag slapp sitta där ensam. Okej?”
Gavin tänkte några sekunder innan han tycktes nöja med mitt svar. ”Okej.”
Vi var nästan framme vid matsalen när vi passerade rektorns kontor. Jag kunde inte undgå att kasta en blick dit, men gardinerna var fördragna för glasväggarna som vette ut mot korridoren.
”Så, hur snygg var han?”
Gavins fråga väckte mig ur mina tankar. ”Va?”
Han flinade,
”Det var evigheter sedan jag sist såg Justin Bieber. Och redan då var han drop dead gorgeous. Så, hur snygg var han?”
Jag flinade, ”på en skala från ett till tio? Tio.” Gavin skrattade när vi steg in i matsalen.

 

Justins perspektiv:

”Så du är villig att ge det här ett försök, Mr. Bieber?”
Rektorn såg på mig med en blick jag kände igen alltför väl. En blick som utstrålade hopp, den där blicken som sade att detta var det sista hoppet, den sista chansen. Jag suckade,
”Ehum.” Hon räckte mig mitt schema,
”Jag har lagt in en timme i veckan då du skall tala med vår kurator.”
Jag skakade på huvudet,
”jag vill inte prata med någon.”
Hon lade huvudet på sned. ”Snälla, Justin. Jag tror du behöver det.”
Du vet ingenting om vad jag behöver, subba.
”Jag vill inte prata med någon.” upprepade jag.
”Har du någon du kan tala med om saker som händer i ditt liv, Justin?”
Jag nickade, ”självklart.”
Hon såg misstänksamt på mig. ”Jag skulle verkligen vilja att du kom och talade med vår kurator varje torsdagseftermiddag, enligt schemat. I alla fall såhär i början. Vad jag förstår har du inga vänner på skolan heller, och du skall inte-”
”Jag har visst vänner på skolan.” sade jag och log.
Hon placerade sin tumme och sitt pekfinger på näsryggen och grimaserade som om hon hade huvudvärk. ”Jaså? Vilka då?”
Hon var en sådan rektor som säkerligen hade koll på allas namn.
”Tristan, Brian och…” jag sökte i minnet efter det sista namnet, ”Beath.”
Hon fnös,
”Det är killarna du hamnade i slagsmål med på skolans parkering efter den där baseball-matchen förra läsåret. Jag är inte dum, Justin.”
”Vi blev vänner igen.”
”Var det därför de anmälde dig? Du behöver tala med kuratorn, Justin.”
Jag var precis på väg att erkänna mig besegrad när jag insåg att jag hade ett ess i rockärmen.
”Jag har faktiskt en vän på skolan. Chantelle.” det var ett så pass ovanligt namn att det säkerligen bara fanns en tjej vid namn Chantelle på skolan, så jag skulle inte behöva känna till hennes efternamn för att rektorn skulle förstå vem jag menade.
Förvåningen i hennes ögon blandades med misstro. ”Du och Chantelle är vänner?”
Jag nickade, ”Ja. Jag kan tala med henne, jag behöver inte besöka kuratorn.”
Hon rynkade på pannan, ”verkligen?”
”Ja.” Den här kärringen var nästan lika jobbig som snuten.
”Då har du inget emot att jag talar med Chantelle och ser till att det stämmer?” stryk det, hon är värre än snuten.
”Visst, gör det.” svarade jag säkert och log. Hon log och reste sig upp. Jag följde hennes exempel.
”Så, du har ditt schema och dina böcker. Jag talar med Chantelle och meddelar dig sedan om jag tycker att samtalet med kuratorn är nödvändigt. I och för sig tycker jag det är nödvändigt även om du nu har någon att tala med men-”
Jag avbröt henne innan hon hann ändra sig,
”Tack. Borde jag inte gå till någon lektion nu eller så?”
Hon log och räckte fram sin hand. Jag himlade med ögonen inombords innan jag skakade den.
”Jag tror på dig nu, Justin.” Hm, du är den enda.
Jag mumlade ett hejdå innan jag stegade ut från hennes kontor och ut i korridoren. Så snart jag kom ut stannade folk upp vid sina skåp och stirrade på mig. Rektorn kom ut efter mig, och alla elever återgick genast till vad de gjort innan de häpet hade flyttat sina nyfikna naiva blickar mot mig.
”Skynda dig iväg nu, Justin. Jag skall leta upp Chantelle.” Fan. Jag nickade kort och tog av genom korridoren. Jag mindes vart klassrummen låg och vilket skåpsnummer jag hade. Jag kände blickarna i nacken när jag nådde mitt skåp och började håva in böckerna jag fått. Plötsligt hörde jag en röst jag kände igen.
”Du kan inte spela både Romeo och Julia, Gavin.” sade hon med ett skratt.
”Men vad är det roliga med att delta i teater om man har gränser? Är det inte meningen att man inte ska vara begränsad inom skådespeleri?”
Jag snodde runt och hann precis se Chantelle och en kille gå förbi mig. Jag greppade tag i hennes arm,
”Du!” väste jag. Hon vred på huvudet och såg förvånat på mig.

”Vi måste prata.” mimade jag.
Hon rynkade pannan. Sedan harklade hon sig, så hennes vän stannade till.
Jag vände mig snabbt om och låtsades plocka med böckerna i mitt skåp för att han inte skulle se mitt ansikte.
”Jag insåg just att jag glömde en sak i skåpet. Det tar bara några sekunder, gå i förväg du.”
Hennes kompis muttrade något om att hon inte skulle komma sent till ännu en lektion idag innan han gick iväg. När jag vände mig om möttes jag av hennes förvånade ögon. Jag tog tag i hennes handled och började dra iväg med henne genom korridoren.
”Vad håller du på med? Släpp mig.” hon stretade emot, men jag brydde mig inte. Jag svängde av in i ett tomt klassrum och stängde dörren om oss. Sedan vände jag mig mot henne. Hon såg ned på sin handled jag höll i ett järngrepp.
”Vi måste prata.”
”Släpp mig först.” sade hon irriterat.
Jag nickade, ”så fort jag fått prata med dig.”
Hon fnös, ”vad tror du att jag skall göra? Springa iväg skrikandes? Släpp mig.”
Jag drog henne närmare mig och morrade, ”lyssna bara på mig. Rekorsfittan ville tvinga mig att snacka med kuratorn varje vecka, för att jag inte har några vänner på skolan att tala med-”
”Jag undrar varför.” mumlade hon sarkastiskt. Jag drog henne hotfullt ännu närmare mig så våra näsor snuddade vid varandra,
”Lyssna på mig.” morrade jag igen. ”Jag sade därför att jag visst har en vän att prata med. Dig.” hon öppnade munnen men jag tillät henne inte att avbryta,
”Så rektorn kommer kolla upp med dig att det stämmer. Håll bara med om allt hon säger. Säg att vi känt varandra i flera år och att jag alltid pratar med dig om saker. Fattar du?”
Hon skakade på huvudet, ”varför skulle jag göra det?”
Jag log,
”För att jag kommer skada dig annars.” svarade jag enkelt.
Hon fnös, ”Jag tror inte att du skulle skada mig. Då hade du gjort det i hissen redan.”
”I hissen hade jag ingen anledning att skada dig. Så snälla, ge mig inte en anledning.”
Chantelle mötte min blick i några sekunder medan hon såg ut att överlägga med sig själv. Sedan suckade hon,
”Okej, okej. Jag säger att vi är vänner. Kan jag få gå nu?” trots hennes giftiga ton trodde jag henne. Hon skulle inte våga göra något annat än att agera precis som jag sade.
Jag släppte hennes handled och hon greppade den med sin andra hand. Den hade börjat bli blå efter mitt hårda grepp.
”Aj. Jösses, du hade inte behövt hålla så hårt.”
”Du hade aldrig följt med annars.”
Hon fnös igen. Något hon gjorde ofta, hade jag märkt.
”Om jag inte hade tänkt följa med dig, hade jag gå bett Gavin gå i förväg och frivilligt gått med på att tala med dig?” Hon hade en poäng där.
”Du är en idiot.” fortsatte hon ilsket, ”hade du någonsin tänkt tanken att du inte hade behövt hota mig för att få mig att gå med på att ljuga för dig? Du hade faktiskt bara kunnat be snällt.”
Hon vände på klacken och stegade ut ur klassrummet. Jag stod kvar i några sekunder och stirrade efter henne innan jag gick bort till dörren hon just gått ut genom för att gå ut i korridoren, när jag hörde rektorns röst utanför.
”Chantelle! Precis den jag letar efter, jag måste prata med dig. Angående Mr. Bieber.”
”Om Justin? Vadårå?” sade Chantelle förvånat. Jag bet ihop och hoppades på att hon inte hade ändrat sig och bestämt sig för att inte hjälpa mig efter hennes lilla vredesutbrott.
”Stämmer det att ni känner varandra?”
”Ja, vi har känt varandra länge. Hurså?”
Jag andades ut.
”Åh…” inte svaret rektorn förväntat sig, uppenbarligen, ”så du och Justin… Ni talar med varandra och sådär?”
Chantelle skrattade till,
”Såklart vi gör. Vi står varandra ganska nära, men jag förstår inte vad det har med något att göra?”
”Åh, det var inget,” svarade rektorn med ett leende i rösten, ”jag skall låta dig återgå till din lektion. Vi ses.”
”Åh, okej… Vi ses.” svarade Chantelle, och spelade ovetande. När jag var säker på att rektorn inte längre var i närheten steg jag ut ur klassrummet och sprang ifatt Chantelle.
”Hey.” sade jag när jag kommit ikapp henne.
”Jag tror ordet du letar efter är tack.” svarade hon barskt utan att se på mig. Jag var inte van vid att tjejer talade i sådan ton till mig. Att någon talade i sådan ton till mig.
”Uhm, tack.” mumlade jag och rynkade pannan.
Hon stannade upp och såg på mig,
”Nu när jag ljugit för dig och du vet att du inte behöver misshandla mig eller vad det nu var du hade tänkt göra om jag inte lydigt dig, kan du snälla bara låta mig vara?”
”Jag hade inte tänkt-”
Hon avbröt mig,
”Hej då, Justin.” sedan stegade hon iväg genom korridoren.


Skall bara klargöra en sak. Jag har aldrig lovat att det kommer ett kapitel varje söndag. Jag har sagt att jag skall försöka publicera ett i veckan. Men det fungerar inte alltid.
Och jag är inte skyldig er att publicera något alls, även fast ni uppenbarligen ser det så. Vilket även gör att jag tidvis känner att jag är skyldig er något. Att jag skriver för att det är en skyldighet. Men så är det inte. Jag är ingen maskin, jag har ett liv och tonvis med problem precis som alla andra. Jag hinner inte alltid publicera ett kapitel i veckan, tyvärr. Men jag försöker.
Kommentera.

Kapitel 4 - Elevator

Previous: Han avbröt mig snabbt, ”Nej, men ändå ger du Beath falska förhoppningar. Ni är inte gjorda för varandra, Tellie. Du vill inte ha en baseball spelare som endast bryr sig om spelet och att imponera på sina svettiga lagkamrater med skolans snyggaste tjej på sin höft.”
Jag brast ut i skratt, ”om han hade velat ha skolans snyggaste tjej på sin höft hade han inte valt mig, Gavin.” Gavin lutade sin panna mot min, ”Jag tycker i alla fall du är den snyggaste tjejen på skolan. Och jag är gay, vännen.”
Jag flinade, ”Det kanske är just därför. Ser jag väldigt manlig ut, kanske?”
Gavin suckade, ”Du är omöjlig.”
Han greppade min hand samtidigt som klockan ringde för andra gången, ett tydligt och bestämt ljud som underströk att vi var tvungna att skynda oss till rummet längst bort i korridoren där vår kemilektion hölls.
”Vi måste gå. Men Chantelle, snälla. Slösa ingen tid på Beath?”
Jag suckade, inte redo att avlägga något löfte. ”Kom igen så går vi på vår lektion, kärleksdoktorn.”



Justins perspektiv:

Mina ögonlock fladdrade till innan jag öppnade ögonen. Stilla tog jag in omgivningen, och upptäckte snabbt att jag måste ha somnat här. Fan. Jag drog mig försiktigt ur hennes omfamning och reste mig upp. Mina jeans låg bredvid sägen, och någon meter bort låg min t-shirt och min jacka. Jag hoppade i byxorna och tog de andra plaggen i handen - och gick utan att blicka bakåt ut ur huset som tillhörde tjejen jag spenderat natten med, vars namn jag inte brytt mig om att ta reda på. Kanske hade hon sagt det, men det var en sådan banal sak jag inte fäste någon större vikt vid. Det var väldigt sällan jag faktiskt bad om en tjejs namn för att jag brydde mig om att veta det – jag var inte ute efter att lära känna någon.
När jag kom ut ur huset var det fortfarande ganska kyligt och mörkt ute, klockan kan inte ha varit mer än fem på morgonen. Jag såg mig om och insåg att bilen jag tagit till klubben inte var här. Hade vi tagit hennes bil hit? Jag mindes inte. Hur som helst var jag tvungen att gå hem. Som tur var, var det bara något kvarter bort. Jag drog tröjan över huvudet och stoppade sedan armarna i jackan innan jag började vandra mot platsen som ansågs vara mitt hem.


Så snart jag stigit in genom ytterdörren gick jag fram till dörren till mammas rum och kollade in genom springan. Hon sov. Hon hade inte märkt att jag var borta, som vanligt. Med en suck gick jag in i rummet och lade den extra filten som låg i fotändan på sängen över henne. Värmen här inne var bara några grader högre än utomhus, och jag ville inte att hon skulle frysa. En ringsignal fick mig att hoppa till. Ännu en gäll signal hördes. Jag såg snabbt på mamma, som fortfarande sov utan att märka oväsendet. Snabbt gick jag ut till köket där den gamla telefonen stod. Jag påminde mig själv att se till att koppla bort telefonen, och därmed få en räkning mindre att betala. Jag lyfte luren,
”Hallå?” Det ringde aldrig någon hit förutom när det var något jag gjort fel, något som någon auktoritär person behövde tala med min mor om.
”Är detta Justin Bieber?”
”Det beror på vem som frågar.” svarade jag spydigt.
”Detta är din rektor på Stratford High, Mrs. Wilkins. Jag har försökt ringa ett flertal gånger. Vi har saknat din närvaro på skolan de senaste veckorna, Mr. Bieber.”
Jag lutade pannan mot väggen och knöt min fria näve. Fan.
”Jag har inte mått så bra.” mumlade jag. Jag hade haft det här samtalet tusen gånger förut.
”Inte? Mr. Bieber, du har redan fått gå om ett år. Så länge din förmyndare har dig inskriven på skolan är din närvaro obligatorisk. Jag skulle därför behöva tala med din mor.”
”Hon är inte hemma.”
”Vet du när hon kommer hem?”
”Nej, hon är… Bortrest.”
”Ehum, verkligen?” hon suckade, ”Justin… Jag försöker bara hjälpa dig.” jag avskydde när folk gjorde sådär, när de talade med mig som om de kände mig.
”Skulle du kunna komma förbi mitt kontor idag vid åttatiden så vi kan tala om det här? Det här är din sista chans, Justin. Och om en relegering skulle behövas tas vid, skulle jag även behöva kontakta socialen, då jag ännu inte fått tala med din mamma.”
”Det behövs inte.” morrade jag snabbt. Hur mycket kunde den här jävla fittan förstöra mitt liv?
”Så du kommer in vid åtta?”
”Ja.”
”Bra. Vi ses då, Justin.” Jag bet ihop tänderna och slängde på luren. Sedan gick jag skyndsamt in på mitt rum och slog mig ned på min obäddade säng med ansiktet lutat i händerna. Jag var alltså tvungen att gå till skolan för att slippa ha socialen springandes här. Skolan var enbart totalt slöseri med tid. Människor som jag behövde inte utbildning, vi skulle ändå aldrig bli något. Men jag var tvungen, för om socialen kollade över vår situation, skulle de dela på mig och mamma. De skulle se till så att jag inte fick se henne mer. De skulle kolla i mina register och snoka kring mig och mina vänner, och finna saker jag skulle behöva sitta inne i åratal för. Att gå till skolan och uthärda den misären varje dag var ett litet pris att betala för att slippa det. Mitt liv var redan ren misär, varför inte addera lite?


Efter en dusch och ett byte av kläder hoppade jag in i den svarta BMW:n som stod parkerad utanför vårt ruckel. Jag var framme vid skolan på några minuter, trots det var jag sen. Jag gick in genom entré dörren till skolbyggnaden och såg precis hur dörrarna till hissen började gå igen. Jag tog några snabba steg fram och hann precis stoppa dörrarna från att glida igen. Jag steg in och möttes av en tjej jag inte sett tidigare. Eller kanske hade jag det, de var svåra att hålla reda på. Tjejen var mörkhårig och rosig om kinderna. Hon var snygg, helt klart - jag skulle sätta på henne. Hon gav mig en blick jag inte kunde tyda precis innan hissen gav ifrån sig ett trött ljud och började åka. Hissen åkte långsamt, och jag kom på mig själv med att börja stampa med min högerfot. Rektorn skulle säkert göra en stor grej av att jag var sen, och jag orkade inte höra mer skit från henne. Jag sneglade på tjejen som såg ned i marken. I ena handen höll hon några pappersark och trummade stressat på sitt ben med den andra.
Ett gnisslande läte skar genom öronen, innan hissen stannade. Tjejen såg upp från golvet,
”Det här händer inte.” mumlade hon medan hon frustrerat pressade in knapp nummer fem ett antal gånger. ”Det här händer inte.” upprepade hon och tryckte ned nödsignalsknappen. Hon suckade med ryggen vänd mot mig och viskade,
”Snälla, vilken annan dag som helst, men inte idag.”
Jag fnös, ”föredrar du att fastna i hissen någon dag när jag inte är i den, kanske?”
Hon visste helt klart vem jag var. Alla visste vem jag var, speciellt om hon gick på skolan. Även om jag aldrig lagt märke till henne tidigare, måste hon ha lagt märke till mig. Och jag var inte direkt populär.
Hon vände sig om och rynkade pannan, ”va?”
Jag log hånfullt och förklarade, ”jag förstår dig, det kan inte vara kul att vara fast i hissen med mig.”
Hon fnös,
”ledsen att göra dig besviken, men jag har en uppgift som måste in under första lektionen, annars får jag inte godkänt.” hon viftade med papprena i sin hand, ”därför är det inte direkt läge att fastna i hissen, med dig eller någon annan.” hon slog sig ned på hissgolvet och lutade huvudet mot väggen.
Några sekunder tickade förbi i tystnad. Jag kliade mig i nacken,
”så…Händer det här ofta eller?”
Hon såg på mig med misstro.
Jag flinade, ”jag är inte här så ofta.”
Jag slog mig ned på golvet mitt emot henne.
Hon nickade, ”det händer hela tiden. Men dum som jag är tänkte jag att det skulle gå fortare att ta hissen än att springa i trapporna.”
”Och hur lång tid brukar det ta innan man är ute igen?”
”En halvtimme minst. Högst två timmar, typ.”
Jag nickade. Hon tog upp sin mobil och knappade runt lite innan hon förde den mot örat.
”Hallå? Hej, jag är fast i hissen och… Hör du mig? Hallå?” hon lade på med en suck. Täckningen måste vara usel. Jag granskade henne uppifrån och ned. Hon var verkligen snygg, trots att hon såg uppgiven ut.
”Ringde du din pojkvän?”
Hon lade huvudet på sned, ”hur berör det dig?”
Jag log mitt charmigaste leende, ”nja, jag undrar bara vad som stoppar oss från att ha sex direkt här på hissgolvet. Det är inte direkt som om vi har något annat att göra i alla fall.”
Hon skrattade högt,
”Är det sådär du flirtar?”
Jag ryckte på axlarna, ”oftast.”
”Och det fungerar?”
Jag flinade, ”oftast.”
Hon log och skakade på huvudet. ”Vad gör du här förresten?”
Jag såg förvånat på henne, ”Jag går i skola här?”
”Ja, fast du sa det själv. Du är inte här så ofta, eller hur? Så, vad gör du här?”
Återigen log jag mitt charmiga leende, ”stör det dig att jag är här?”
Hon log, ”jag frågade dig först.”
”För att rektorn tänker dra in socialen om jag inte börjar närvara på mina lektioner.” svarade jag enkelt. Jag förstod inte varför jag berättade det för henne, jag hade aldrig träffat henne förr.
Hon nickade och godtog mitt svar utan följdfrågor.
”Så, din tur att besvara min fråga.” envisades jag.
”Varför skulle det störa mig att du är här? Jag hade inte direkt föredragit att sitta fast i hissen själv.”
Inte svaret jag förväntat mig, men något sa mig att det var svaret jag hoppats på.
”De flesta hade nog tyckt att det var ett bättre alternativ.”
En rynka bildades i hennes panna, ”vadårå?”
Den här tjejen jävlades med mig. Det måste hon göra. Antingen det, eller så var hon stendum.
”Vet du inte vem jag är?” varför ville en del av mig att hon skulle säga nej?
”Jo.”
”Då borde du förstå varför de flesta hellre skulle suttit fast här ensamma.” mumlade jag, besviken över hennes svar.
”Men… Det gör jag inte. Jag vet vem du är och jag har hört om vad du gjort. Men jag känner dig inte, så jag kan inte döma dig.”
Jag brast ut i skratt, ”Vad är du, något jävla helgon?”
Hon himlade med ögonen, ”snarare någon som väljer att inte tro på alla rykten.”
”Ledsen att göra dig besviken, men de flesta är nog sanna.”
”Verkligen?” hon såg inte övertygad ut.
”Try me.” sade jag självsäkert. Hon tänkte efter en stund,
”Du slog ned fem baseball killar samma kväll?”
”Sant.” De förtjänade det.
”Du har snott en bil?”
Jag flinade, ”falskt. Jag har snott två.”
Hon himlade med ögonen,
”Drogerna?”
”Sant.”
”Du tände eld på din förra skola?”
”Det var faktiskt inte helt och hållet med flit, men sant.”
Hon skrattade ett klingande skratt.
Jag kom på mig själv med att le, men harklade mig snabbt och ryckte på axlarna,
”Så, nu när du vet att ryktena stämmer, hade du hellre suttit här ensam?”
Hon log, ”Kanske.”
Jag flinade och skulle precis svara när hissen gav ifrån sig sitt trötta ljud och dörrarna öppnades. Vi såg förvånat ut genom dem. Vi var på våning fem, hissen hade alltså fått stopp mer eller mindre precis när den var framme. Någon måste ha fixat felet från nedre planet.
”Åh!” hon reste sig upp med papprena i hand. Jag följde hennes exempel.
”Första timmen kan inte ha slutat än, jag måste skynda mig!” utbrast hon.
Jag stoppade händerna i jeansfickorna och nickade,
”Lycka till.”
Hon log och steg ur hissen, ”detsamma.”
Hon svängde av åt höger, medan rektorns kontor låg åt vänster. Utan att tänka ropade jag efter henne,
”Vänta!” Hon vände sig om och såg på mig, flera meter bort redan. Korridorerna var folktomma och mitt rop ekade mellan väggarna, ”vad heter du?”
”Chantelle.” ropade hon tillbaka innan hon vände om och halvsprang genom korridoren.


Nu kommer ni bomba mig med "ÅÅH DET GÅR FÖR FORT FRAM CASSIE VAD HÅLLER DU PÅ MED?" men guys, jag har en plan! Chillaxa. Det kommer många långa kapitel innan det börjar hända grejer for real, så oroa er inte. Trust me, alright? :)
Hoppas ni gillar det lite längre kapitlet, var väl mest det jag fått kritik över - att de första kapitlen har varit så korta. Detta var typ dubbelt så långt, så hoppas ni är nöjda!
Kommentera.

 

Kapitel 3 - We'll Find You a Boyfriend, Girlfriend

Previous: ”Justin? Snälla kom tillbaka.” det sista ordet kom ut som en snyftning, och precis innan jag vände om och började springa kastade jag en sista blick tillbaka på henne och hennes ansikte, nu förvridet av sorg. Jag lämnade huset i vetskapen om att jag inte skulle kunna komma tillbaka dit något mer. Jag skulle inte förpesta mina morföräldrars liv, jag kunde inte. Jag älskade dem, och de förtjänade inte att behöva utstå besvikelsen av att ha mig i sina liv. Jag hade inte varit hemma hos min mormor i mer än en kvart, och jag hade på bara den korta tiden orsakat smärta och sorg i hennes ansikte.
Jag sänkte farten och sparkade ilsket omkull en soptunna, innan jag kände de förrädiska tårarna börja rinna igen. Jag var svag, och de skulle ha det bättre utan mig. Jag skulle aldrig åsamka dem smärta igen. Det var ett löfte.


Vi steg tillsammans med vår biologilärare in i hissen. Mr. Hawkens flinade när Gavin tryckte in våning fem, planet där vi hade de flesta lektioner på.
”Varje gång jag går in i den här hissen undrar jag om det blir min sista.” skojade han.
Jag skrattade,
”Jag förstår vad du menar. Gavin och jag fastnade här senast förra veckan.”
Mr. Hawkens rättade till sina glasögon. Han var en 56-årig ogift, kort och knubbig man. ”Hissen skall faktiskt klara hela tretton personer, men istället har vi nyligen fått införa ’åk aldrig ensam, men aldrig fler än fyra personer i heller’” sade han med ett skratt samtidigt som han grimaserade. Hissen gav ifrån sig ett trött ljud innan den stannade till och vi klev ur.
”Idag är visst en bra dag.” sade Gavin glatt. Man kom ofta försent när man tog hissen, just för att den abrupt stannade och man fick invänta assistans. Ofta tog det bara tjugo minuter eller så innan man var ute igen, men i vissa olyckliga fall kunde man vara fast i flera timmar. Lärarna hade därför ombett oss alla att ta trapporna istället, men hur roligt var det? Jag och Gavin tyckte vi var riktiga rebeller då vi trotsade lärarnas vilja och tog hissen istället. Och Mr. Hawkens hade nog inte kondition nog att gå uppför fem våningar.
”Vi ses senare.” vinkade Mr. Hawkens och gick åt ena hållet i korridoren, medan jag och Gavin svängde åt andra. Vi vandrade igenom den långa korridoren fylld till bredden med elever fram till våra skåp.
”Hej Gavin. Chantelle.” hälsade en förbigående tjej vid namn Neomi. Vi hälsade innan vi återgick till att få ut våra böcker och pennor ur skåpet. Trots att vår skola utseendemässigt såg ut som vilken high school skola som helst, var den på sätt och vis annorlunda. Faktum var, att Gavin var en av de populäraste personerna på skolan, något jag inte sett i någon dålig high school film förut. Att den homosexuella killen var vän med mer eller mindre alla, men så var det. Gavin hade aldrig stött på någon mobbing i skolan eller liknande, alls. Tjejerna avgudade honom och hans fashionabla stil, och killarna tycktes inte ha något emot honom heller. Han var respekterad för den han var innanför dessa väggar, även om det kanske inte gällde överallt i den lilla staden. Och att jag var Gavins närmsta vän i hans vimmel av vänner, gjorde mig ganska populär på skolan också. Inget jag hade något emot, men inte heller något jag hungrade efter.
Gavin slog igen sin skåpsdörr, ”Vi har kemi, va?” han grimaserade. Det gjorde jag också inombords.
”Ja. Och vi har den där uppsats inlämningen i övermorgon. Som jag inte ens har börjat på. Den här lektionen kommer bli ett helvete.” Jag slog igen min skåpsdörr med en smäll innan vi började gå genom korridoren medan den första ringningen ljöd i högtalarna.
”Chantelle!” Jag vände om och möttes av Beath. Ett leende fann sig snabbt på mina läppar. Beath och jag var inte tillsammans, men han gillade mig. Och jag gillade honom också. Tror jag. Jag har aldrig varit kär, men vem vet? Kanske är jag det nu.
”Hej.” hälsade jag när han slöt upp med oss. Gavin log ett halvhjärtat leende åt honom. Åh just det, Gavin vet. Och Gavin gillade inte Beath speciellt mycket. Han ansåg mig vara korkad som inte förstod att kemin mellan oss inte var ömsesidig. Min bästa vän var som skolans Cupido, utan pilar. Han kunde gå fram till en av cheerleader-tjejerna och tala om för henne att någon av baseball-killarna gillade henne, och det var något han bara sett. En blick kunde räcka för att Gavin skulle förstå hur det låg till, och sedan var han inte sen med att hjälpa de lyckliga tu finna varandra.
”Vad har ni för lektion?”
Gavin himlade med ögonen och viftade med sin kemi bok framför Beaths ögon. ”Kemi, kanske?” sade han irriterat. Jag armbågade honom i sidan och gav honom en blick som sade att han skulle uppföra sig.
”Åh, ” Beath log, ”jag också. Jag har knappt hunnit lära mig det nya schemat ännu.” sade han med ett skratt. Gavin log ett leende ingen kunde missta för något annat än falskt, ”vi märker det.”
Jag stannade till och log ursäktande åt Beath,
”Jag kom just på att jag glömde en sak i skåpet. Gavin, följer du med?” Gavin nickade och såg sedan glatt på Beath,
"Åh, men vad synd att vi inte kunde gå till lektionen tillsammans." inombords fnös jag åt Gavins spelade ledsamhet.
”Åh… Okej… Vi ses senare.” mumlade Beath, uppenbarligen besviken över det faktum att han fick vandra iväg ensam till lektionen. ”Eller inte.” mumlade Gavin så lågt att endast jag hörde.
Beath hann knappt vända om och gå innan Gavin brast ut i skratt. Jag smällde till honom på axeln,
”Vad håller du på med?!”
Han hämtade sig och låtsades torka tårar ur ögonen,
”Tellie, den där killen är urblåst.”
Jag snörpte på munnen, ”det är han inte.”
Gavin höjde på ögonbrynen, ”Verkligen? Så han fick gå om ett år för att han är så smart?"
”Han fick gå om för att han lade mer tid på baseballen än skolan. Jag tycker det är ganska ambitiöst på sitt eget vis.” sade jag envist.

Gavin skakade på huvudet och lade sina händer på mina axlar,
”Chantelle von Claire. Vi kommer hitta en kille åt dig, okej? Men det är inte Beath. Ta det bara lugnt, girlfriend.” Jag himlade med ögonen, ”Jag har aldrig sagt att-”
Han avbröt mig snabbt, ”Nej, men ändå ger du Beath falska förhoppningar. Ni är inte gjorda för varandra, Tellie. Du vill inte ha en baseball spelare som endast bryr sig om spelet och att imponera på sina svettiga lagkamrater med skolans snyggaste tjej på sin höft.”
Jag brast ut i skratt, ”om han hade velat ha skolans snyggaste tjej på sin höft hade han inte valt mig, Gavin.” Gavin lutade sin panna mot min, ”Jag tycker i alla fall du är den snyggaste tjejen på skolan. Och jag är gay, vännen.”
Jag flinade, ”Det kanske är just därför. Ser jag väldigt manlig ut, kanske?”
Gavin suckade, ”Du är omöjlig.”
Han greppade min hand samtidigt som klockan ringde för andra gången, ett tydligt och bestämt ljud som underströk att vi var tvungna att skynda oss till rummet längst bort i korridoren där vår kemilektion hölls.
”Vi måste gå. Men Chantelle, snälla. Slösa ingen tid på Beath?”
Jag suckade, inte redo att avlägga något löfte. ”Kom igen så går vi på vår lektion, kärleksdoktorn.”


Yeah...De första delarna ur Chantelles perspektiv kommer vara lite halvtrista, men nästa kapitel är skrivet ur Justins perspektiv och då händer något...Finally ;) Det kommer antagligen ut nästa söndag.
Kommentera.

Kapitel 2 - I Am an Abomination

Previous: ”Jag tror polisen är efter oss.” Originellt.
”För vad?” Jag frågade inte för att jag var förvånad, utan för att listan med olagliga saker jag och mina vänner hade utfört, endast denna månad, kunde skrivas lång.
”Drogerna.”
”Så vad föreslår du?”
Han skrattade, ”Du, Smith och Keytes får komma hit så röker vi på. Allting.”
”Varenda joint?” ett leende formades på mina läppar. Lagret var tillräckligt för över en månad.
”Vi har inget val.” sade han nöjt. Självklart hade vi andra val, men inga vi tyckte lät mer lockande än att bli så höga att ingen av oss mindes all skit i våra liv, om så endast för en natt.
”Jag är där om tio.”


Röken ringlade ur min väns mun för att sedan med vindens hjälp separera och försvinna. Jag låg på rygg och såg upp i himlen medan de pratade, men jag hade lagt dövörat till för länge sedan.
”Ey, Justin! Bieber? Jävla fitta, lyssna då.” Jag svär, fitta var det enda skälsordet Levi fått lära sig. Jag ansåg inte mig själv vara smart, men Levi var… Fan, han var den dummaste människa jag någonsin träffat.
”Vad?” morrade jag så gott jag kunde med jointen i munnen.
”Vi sa bara hur länge sedan det var du låg med någon. Är det därför du är så irriterad?”
Blaise och Levi brast ut i skratt.
”Jag låg med din flickvän igår.” svarade jag Levi och vred på huvudet för att se hans reaktion.
Han skrattade högt. ”Det gjorde du säkert.” hans sarkastiska ton och leende tydde på att han inte trodde mig. Jag satte mig upp och tog ett sista bloss av jointen innan jag slängde in den i skogen. Jag vände sedan blicken mot Levi och ryckte på axlarna med ett leende. Leendet på hans läppar försvann genast,
”lägg av, Bieber.”
Jag reste mig upp och bugade, ”det var inte vad din flickvän sade.” Levi reste sig upp,
”Jag skall döda dig.”
Jag såg förvånat på honom, ”Döda mig, Levi? Borde du inte tacka mig? Jag är säker på att jag gjorde saker med din lilla tjej hon aldrig skulle drömma om att du gjorde med henne.” jag log hånfullt innan jag vände om för att gå. Levi tog våldsamt tag i min arm endast sekunder senare,
”Vart fan ska du? Vi är inte klara här”, skrek han ilsket. Blaise och Vance stirrade uttryckslöst på oss, för höga för att bry sig.
Jag slet loss min arm och lade huvudet på sned,
”Slå mig då, Levi. Kom igen, var inte en sådan jävla liten fitta. Slå mig.”
Levi tvekade, det syntes i hans ögon. Men sedan slog han till mig med knytnäven i ansiktet, tillräckligt hårt för att jag skulle tappa fotfästet och stappla bakåt.
Jag torkade bort det varma, röda, klibbiga som rann från läppen med tröjarmen och reste mig sedan och ställde mig näsa mot näsa med Levi.
”Känns det bättre nu, gubben? Känns det som att du hämnats orgasmen jag gav din flickvän?”
Än en gång träffade hans knytnäve mitt ansikte, fast denna gång fick det mig inte att stappla, istället stod jag kvar. Levi yttrade ännu ett slag. Och sedan ännu ett. Jag skrattade högt,
”Är det allt du har? Kom igen, Levi,” jag lutade mig närmare honom, ”tror du det här är första gången jag knullar henne?” Levi smällde till mig igen, i magen denna gång. Jag hostade till, spottade lite blod, och väntade tills han tröttnade. Sedan klappade jag till honom på kinden, en aning för hårt för att vara en vänskaplig gest. ”Vi ses imorgon.”

Därefter vände jag, stegade iväg och lämnade dem bakom mig.



”Hallå?”
Inget svar. De sov säkert. Jag skulle inte ha kommit hit, men det här var enda stället där jag någonsin kunde känna mig trygg, där jag någonsin lyckades sluta ögonen utan mardrömslika syner. Jag steg in, tog av mig  skorna och hängde av mig den tunna höstjackan, noga med att hänga den prydligt på en av krokarna i hallen.
”Justin?” sade en sömndrucken röst samtidigt som hallampan tändes. Jag möttes sedan av hennes nyvakna blick.
”Förlåt, jag menade inte att väcka dig.” sade jag ångerfullt, och menade det.
”Det är okej, gubben.” hon tog ett steg närmare mig och granskade mig från topp till tå. ”Vad har hänt?” hon var van vid att jag var blodig och illa tilltyglad, men var ändå alltid lika orolig för mig. Hon var en av de få som faktiskt brydde sig om mig. Och en av de få jag brydde mig om.
”Det är inget.” mitt vanliga svar.
Hon skakade på huvudet och tog min hand i sin innan vi började gå mot badrummet där hon nickade åt mig att slå mig ned på den lilla toastolen. Sedan öppnade hon badrumsskåpet och tog ut bomullstussar, plåster och någon vätska jag av egen erfarenhet visste sved mer än de flesta sår gjorde när man fick dem. Hon drog fram en stol och slog sig ned mittemot mig, sedan började hon rengöra såren jag hade i ansiktet.
”Jag antar att du inte tänker berätta vad som hände?” sade hon med ett halvt leende, medan smärtan i mitt ansikte fördubblades av vätskan som baddades i såren. Jag grimaserade innan jag kunde svara,
”Det är inget, jag lovar. Ett slagsmål. Inget att oroa sig för.” i jämförelse med annat jag varit med om, var det verkligen ingenting. Levi kunde slåss, visst. Men jag var så van att hans knogar var vardagsmat.
Hon suckade. ”Det är aldrig något att oroa sig för enligt dig. Ändå oroar jag mig hela tiden.”
Det var inte rätt. Hon skulle inte behöva oroa sig för mig. Jag var inte värd det.
Jag såg på henne med ledsnad i blicken. Hon smekte mig på kinden,
”Hur är det med din mor?” Jag ryckte på axlarna. Det räckte som svar.
Min mormor nickade, ”Jag har sagt det många gånger Justin, men… Ge henne tid bara. Jag vet att det är svårt, det är det för oss alla. Jag har inte träffat min dotter på flera år, min riktiga dotter. Inte det där skalet av hennes forna jag. Men vi måste tro, gubben. Och tveka aldrig på att komma hit om det är något, eller bara för att prata.”
Jag nickade innan hon lade armarna om mig och jag lät mig omslutas av hennes tröstande famn. Hon sade alltid att jag aldrig skulle tveka på att kunna komma hit, men trots att jag sällan faktiskt besökte henne och min morfar, var det för ofta. För de förtjänade inte att ha mig här, jag var som en pestspridare. Och jag älskade dem alltför mycket för att vilja vara en börda för dem. För att orsaka dem någon som helst smärta. Dessutom, om hon och Bruce hade vetat allt om mig, om de vetat allt om vad jag gjorde, skulle de aldrig vara så välkomnade. Det visste jag. Villkorslös kärlek existerade inte. Och det var själviskt av mig att komma hit, att låta dem utstå smärta och oro bara för att jag skulle få känna kärlek och trygghet. Det var inte rätt. Jag kände hur tårarna började rinna nedför mina kinder, och drog mig snabbt ur hennes omfamning. Jag sänkte huvudet så hon inte kunde se tårarna innan jag snabbt mumlade,
”Tack... Jag… Jag måste gå.” sedan gick jag snabbt ut ur rummet och greppade min jacka och mina skor i farten på väg ut.
”Justin! Vänta, var inte dum. Du kan sova här, du behöver inte gå, jag kan-” mer hörde jag inte innan jag slog igen dörren och började halvspringa ut på gatan där jag drog på mig skorna och jackan.
Jag såg tillbaka mot huset där min mormor nu öppnat dörren och stirrade ut i den bäcksvarta natten. Hennes ansikte lystes upp av hallampan, och jag visste att trots att jag kunde se henne kunde hon inte se mig.
”Justin? Snälla kom tillbaka.” det sista ordet kom ut som en snyftning, och precis innan jag vände om och började springa kastade jag en sista blick tillbaka på henne och hennes ansikte, nu förvridet av sorg. Jag lämnade huset i vetskapen om att jag inte skulle kunna komma tillbaka dit något mer. Jag skulle inte förpesta mina morföräldrars liv, jag kunde inte. Jag älskade dem, och de förtjänade inte att behöva utstå besvikelsen av att ha mig i sina liv. Jag hade inte varit hemma hos min mormor i mer än en kvart, och jag hade på bara den korta tiden orsakat smärta och sorg i hennes ansikte.
Jag sänkte farten och sparkade ilsket omkull en soptunna, innan jag kände de förrädiska tårarna börja rinna igen. Jag var svag, och de skulle ha det bättre utan mig. Jag skulle aldrig åsamka dem smärta igen. Det var ett löfte.

Jag kommer att försöka publicera kapitel varje söndag, för er som undrar. Skriver mer om det på BT's fb sida senare. Kommentera.

Tack för alla fina kommentarer - ville dock även ta upp detta:


Tycker denna kommentar ganska bra beskriver lite vad jag vill säga just nu! Förutom alla fina komplimanger såklart, tack så jättemycket Mikaela! ♥
Och vad jag vill ha sagt är - Ni får självklart ha en uppfattning om den nya novellen, ni får tycka att den andra är bättre, ni får ogilla den. Det är era åsikter! Och det är helt okej att ni kommenterar och låter mig veta det! Helt okej. Men innan ni lämnar novellen bör ni ha i åtanke att detta var kanske...De första två sidorna av en bok. Brukar de första två sidorna vara livsviktiga för berättelsen? Visst, man dömmer boken på dessa första sidor - men vad som kommer sedan är vad som spelar roll. Jag har precis börjat, och har mycket kvar!
Har även sett namnet Danger i några kommentarer. Jag har hört talas om denna engelska novell, men har dock inte läst den. Jag har därför svårt att tänka mig att min novell kan likna den, då jag inte har en aning om vad som sker i den. :)
Det här är min novell och jag skriver mitt egna. Att skriva något som redan finns finner jag totalt onödigt, inte endast för er men för mig. Jag skriver för att låta fantasin löpa fritt, inte för att låna någon annans. 
Och för er som säger att ni hellre hade sett Justin som sitt kända själv - jag har precis skrivit en etthundra kapitel lång novell om det. Jag har inget mer jag vill skriva om just det. Det här å andra sidan, är något nytt. Något jag kan skapa och pilla med.
Så ge novellen en chans, gillar ni den sedan inte efter några kapitel - sluta läs den! Jag kan inte skriva något som alla gillar, det är omöjligt. Jag kan ta kritik och jag lägger på minnet vad ni anser vara sämre gällande denna novell, men som sagt - att skriva så det passar alla är omöjligt. Jag tänker endast göra min egen grej, och gillar ni det inte är det inget som stoppar er från att lämna Biebertime. Tack!

Kapitel 1 - Pilot

Förord: Föreställ er att ni öppnar en helt ny bok. Ni vet doften av en bok? Antingen en ny, som är orörd, eller en gammal genombläddrad? En sådan man lånar på biblioteket vars pärmar nästan faller sönder i händerna på en? Ni väljer vilken sorts bok det är ni öppnar - för här börjar en helt ny novell. En ny novell om allas vår Justin Drew Bieber, dock en lite annorlunda version av honom. Visst, han ser ut som Justin. Han har ungefär samma familj. Bor i Stratford. Men han är inte känd. Folk känner till honom, men inte tack vare en fantastisk sångröst. Nej, det är på grund av något helt annat.
Det är nya karaktärer, ny design, ny tidpunkt – nytt allt. Det enda som tycks vara detsamma är jag. Jag som skriver, och förhoppningsvis ni som läser. Men nu ska jag inte babbla mer, utan istället komma igång med själva novellen. Så here we go.


Justins perspektiv:
Jag smällde igen dörren hårdare än nödvändigt och stegade irriterat genom huset. Och att stega igenom huset var ungefär som att ta tio steg – förbi soffan, köksbänken, toaletten och de två sovrummen, som faktiskt mer eller mindre var två något större garderober – innan jag var framme vid bakdörren som vette ut mot skogen där jag spenderat alltför många timmar med att avreagera mig genom att massakrera något oskyldigt träd eller liknande. Jag pressade ned handtaget och skulle precis skjuta upp den rangliga dörren när jag hörde min mor med sin hesa stämma ropa,
”Justin? Är det du?” Vem annars skulle förpesta sin tid med att vara här? Det fanns inget att stjäla, ingen som ville träffa någon av oss. Vem fan skulle det annars vara, mamma? ”Ja, det är jag.”
”Kom hit, gubben.” med en suck släppte jag handtaget och vandrade tillbaka in, steg in i hennes kolsvarta sovrum där hon låg med ryggen mot mig och stirrade in i väggen, bokstavligen.
”Vad är det?” min röst lät barskare än jag avsett. Den lät som när jag talade med andra, men så kunde jag inte tala med min mor.
”Hur var det i skolan?” Hon lät hoppfull. Jag suckade inombords och skrattade nästan åt hur jag skulle ha besvarat frågan om jag hade velat göra henne besviken genom att tala sanning. Jag sket i att åka till skolan, mamma. ”Bra.” svarade jag istället.
”Är du förväntansfull inför ditt sista år?” Jag har fått gå om, mamma. Det är inte mitt sista år.
”Visst.”
”Har du och dina vänner valt kurser än?” Nej, mamma. Mina vänner, de få jag har, bryr sig precis lika lite om skolan som jag, om inte mindre. ”Mm.”
”Bra. Jag är stolt över dig.”
Jag knöt en näve och bet ihop hårt. Du har absolut inget alls att vara stolt över, mamma. Ingenting alls.
”Jag måste gå, läxor.” mumlade jag innan jag klev ut genom dörren, drog igen den efter mig och fortsatte ut i skogen – dit jag varit på väg från första början.

När jag vandrat en bra bit in i skogen, långt ifrån huset, slog jag mig ned på ett nedfallet träd och lutade ansiktet i händerna. Men jag stängde inte ögonen. För varje gång jag gjorde det, spelades samma scen upp i huvudet. Det var som att se en film på snabbspolning. Först såg jag min far som kom in genom dörren, som kysste min mor på kinden. I nästa sekund fann jag mig själv ligga på golvet under köksbordet och hålla för munnen, medan en man hånfullt sade, ”det är en skam att jag slösar så mycket som ett pistolskott på dig. Du är inte ens värd de pengarna. Du är värdelös.” innan en kula avfyrades. I nästa sekund ser jag mig själv sitta med tårar rinnandes nedför kinderna då jag försöker skaka liv i min lealösa far. Sedan ser jag min mor som kommer inspringandes genom ytterdörren, som spärrar upp ögonen och sedan faller ned på golvet med ett skri av smärta och lidande. I nästa sekund ser jag min mor liggandes på sin säng i ett kolsvart rum, utan att säga något alls. Efter att depressionen sugit ut vartenda uns av livskraft ur henne. Detta såg jag varje gång jag slöt ögonen, och gjorde därför allt i min makt för att sällan stänga dem. Jag såg allting lika klart som om mordet på min far skett igår, trots att det var sju år sedan. ”Det är en skam att jag slösar så mycket som ett pistolskott på dig. Du är inte ens värd de pengarna. Du är värdelös. Det är en skam att jag slösar så mycket som ett pistolskott på dig. Du är inte ens värd de pengarna. Du är värdelös.” orden ekade i mitt huvud och jag pressade förtvivlat handflatorna mot öronen. Den där mannen, mannen som riktat pistolen mot min far och tryckt ned avlösaren, han hade inte endast dödat min far. Han hade på sätt och vis även dödat min mor. Dödat mig. Och någon gång i mitt liv skulle jag finna honom, och jag skulle inte tveka en sekund. Det var det ända som gjorde mitt liv meningsfullt. Det enda som ibland kunde ge mig någon som helst tröst. Att jag en dag skulle få tillfredställelsen av att döda honom. Jag hade inget att förlora ändå.
Min mobiltelefon vibrerade till i fickan, det sista jag behövde just nu. Jag tog upp den och såg på displayen. Det var kanske inte det sista jag behövde just nu, trots allt.
”Hallå?”
”Jag tror polisen är efter oss.” Originellt.
”För vad?” Jag frågade inte för att jag var förvånad, utan för att listan med olagliga saker jag och mina vänner hade utfört, endast denna månad, kunde skrivas lång.
”Drogerna.”
”Så vad föreslår du?”
Han skrattade, ”Du, Smith och Keytes får komma hit så röker vi på. Allting.”
”Varenda joint?” ett leende formades på mina läppar. Lagret var tillräckligt för över en månad.
”Vi har inget val.” sade han nöjt. Självklart hade vi andra val, men inga vi tyckte lät mer lockande än att bli så höga att ingen av oss mindes all skit i våra liv, om så endast för en natt.
”Jag är där om tio.”

Chantelles perspektiv:

”Gavin, stanna!” Min bästa vän frös till i sina italienska designerskor och såg frågande på mig. Jag rotade upp min kamera ur väskan. ”Ljuset ligger helt perfekt. Stå bara helt still, inga miner.”
Han putade en aning med läpparna,
”Tellie, du kan inte förvänta dig att jag skall kunna se fantastisk ut, utan att posera alls?”
Jag skrattade och tog snabbt fotot innan han beslöt sig för att göra någon av sina typiska poser. Vi började gå igen medan jag stoppade ned kameran i väskan.
”Du vet att jag föredrar naturliga bilder. Och du är mitt favoritmotiv även när du inte poserar.”
Han flinade, ”Tack, hjärtat.”
Vi nådde korsningen där vi skiljdes åt varje dag efter vår promenad hem från skolan, korsningen där vi även möttes varje morgon för att promenera till skolan. Han lade armarna om mig,
”Vi ses imorgon, Miss von Claire.”
Jag log, ”Det gör vi, Mr. Archard.”
Sedan började han gå åt ett håll, och jag åt ett annat, vår dagliga rutin. Tidigare hade Gavin ofta följt med mig hem efter skolan, men min far hade väldigt starka åsikter om min homosexuella bästa vän, och hade förbjudit detta så snart han hörde Gavin ge mig en komplimang för min klädsel genom att säga att ”blått helt klart är min färg.” Till en början hade jag varit obstinat. Jag hade inte förstått hur min far kunde vara så orättvis, Gavin var min bästa vän. Jag kunde inte bry mig mindre om ifall han hellre ville kyssa en kille än en tjej, men tillslut hade jag insett att det inte var någon idé att försöka argumentera med min far. Faktum var att han ofta skrämde mig. Missförstå mig inte. Min far har aldrig skadat mig, och jag älskar honom. Men ibland… Han behöver aldrig höja rösten, han har bara en speciell ton. En ton som kan framkalla kalla kårar.  
Jag såg upp mot himlen medan jag gick, och fingrade med berlockhalsbandet som hängde om min hals, en vana jag hade. En gång hade Gavin sagt att jag borde ta av mig halsbandet då det inte matchade kläderna jag bar. Hade han vetat historian bakom berlockhalsbandet då, hade han aldrig sagt något. Halsbandet hade varit min mors, innan hon lämnat mig och min far när jag fortfarande var ett spädbarn. Halsbandet var allt jag hade kvar av henne, och inuti fanns en bild av mig som nyfödd i hennes armar. Jag hade frågat min far när jag var yngre varför inte han var med på fotot, och han hade svarat att det var för att det var han som hade tagit det. När jag frågade om de inte hade kunnat be någon annan ta fotot så vi alla tre hade kunnat vara med, hade han sagt,
”Tänk inte på det, Chantelle. Jag måste gå till mitt kontor och ta hand om en del viktigt arbete nu. Var en duktig flicka och spring iväg och lek lite, okej?”
Och jag hade släppt det. Som barn alltid gjorde. Jag hade sprungit iväg och lekt i min barnkammare och inte tänkt mer på saken.  
Jag stannade till vid de höga smidesgrindarna och knappade in portkoden för att de skulle öppnas. Sedan gick jag långsamt längs infarten som kantades av enorma rabatter och förbi min fars bil innan jag var framme vid dörren. Jag steg in i den enorma hallen,
”Pappa?” ropade jag medan jag hängde upp min tunna jacka och tog av mig mina skor.
Han kom gåendes ur matrummet med sin telefon i handen,
”Hej gumman. Hur var din dag?” Han var kraftigt byggd med mörkt hår och mörkblåa ögon.
Jag log, ”Bra. Din då?”
Han steg fram och kysste mig på kinden, ”Mycket arbete. Jag skall just ge mig av, men jag försöker vara hemma till middagen. Okej?”
Jag skulle precis till att svara när hans mobil ringde och han förde den mot örat.
”Giovanni von Claire. Ja. Ehum. Jag är på väg. Vi diskuterar det senare. Det har du absolut ingenting med att göra, och det vet du. Jag kommer.” Han stegade uppför trappan, uppenbarligen för tankspridd för att minnas att jag inte hade besvarat hans fråga.
Jag suckade och gick igenom huset till mitt mörker rum, där jag spenderade större delen av min tid. Så snart min far upptäckt att jag gillade att fotografera för några år sedan, hade han köpt en dyr proffskamera åt mig. Han hade inte förstått hur jag sedan, efter att ha fått en sådan dyr kamera, ändå kunde föredra de gamla polaroidkamerorna och de andra äldre kamerorna jag hade funnit i en låda på vinden bland min mammas gamla saker. Kamerorna hade varit min morfars, men fungerade perfekt trots dess ålder. Så när min far märkt att jag föredrog dem framför den dyra kameran han gett mig, hade han istället låtit bygga ett mörkerrum i ett av husets rum vi ändå inte använde. De flesta höjer säkert på ögonbrynen åt detta, och jag förstår dem. Min far ger mig mer eller mindre allt jag pekar på, utan tvekan. Allt, utom sin tid. Hans arbete, som jag inte är tillåten att fråga om, tar upp mer eller mindre all hans tid. När jag var liten frågade jag vår hushållerska om jag inte kunde sälja lite av mina leksaker, så pappa inte behövde arbeta lika mycket och jag kunde spendera mer tid med honom. Denna tanke inföll fortfarande ibland. Vi hade pengar så det räckte och blev över, vi behövde inte mer. Men att säga det till min far, var något jag aldrig skulle göra.
Jag klev in i mörkerrummet, noga med att stänga dörren ordentligt om mig så att inget ljus skulle sippra in, innan jag tände lampan som fick rummet att lysa i en irriterande orange färg som jag vant mig vid. Sedan började jag hänga upp bilderna jag lagt i vätska igår för att framkalla, förväntansfull inför resultatet. 
Första kapitlet! Kommer ta ett tag att lära känna de nya karaktärerna, men jag hoppas verkligen att ni kommer gilla novellen när jag skrivit några kapitel. Låt mig veta vad ni tycker redan nu dock! Vad tycker ni om Chantelle? Bad boy Justin? Tror ni historian i sig kan bli bra? Låt mig veta precis vad ni tycker! Kritik också, självklart. 
Kommentera.

Tack,

Jag vill sända er ett stort, massivt, enormt tack för tiden ni varit med mig och gjort denna novell speciell. Aldrig någonsin hade jag trott att den skulle pågå så länge och få såpass många läsare som den faktiskt har fått.
Så ett stort tack till er alla för era fina ord som har fått mig att vilja fortsätta.

Jag vill även skicka ett speciellt tack till min pre-reader Cassandra - för all din hjälp novellen igenom, du är bäst. Jag vill också tacka min kompanjon Nicolina, för början av Biebertime. Vi klarar det mesta tillsammans, watermelon sis. Sist men inte minst ett tack till min bästavän Ida, för att du läser igenom alla kapitel innan jag publicerar dem och trycker in i min skalle att de är bra - trots att jag tvivlar.
Och, ännu en gång, tack till er alla som har läst den här. Trots att vissa sämre saker har hänt sedan novellen startade, har även tusentals bra skett. Tjejen som aldrig vågade klicka på publicera har nu skrivit 100 långa kapitel, och fått finare respons än hon någonsin kunnat drömma om. Tack, love you. ♥

Och vad som händer nu...Tja, den här novellen kommer självklart finnas kvar här på bloggen för er att läsa - men jag kommer även redan nästa vecka publicera det första kapitlet i den nya Justin Bieber novellen som kommer starta här, som jag valt att kalla Feared By Many, Loved By Few, som jag verkligen hoppas att ni kommer att gilla lika mycket som denna!

Alltså, redan nästa vecka kommer kapitel ett av den helt nya novellen, tillsammans med en ny fin design - uppdaterar på twitter eller facebook när det börjar närma sig!
 
Nu sticker jag till Paris, men vi hörs då!

Kapitel 100 - First Step To Forever

Previous: Jag såg på honom medan han sov och bad en tyst bön till Gud eller vem som än tog emot bönerna, att se till så alla jordens goda människor skulle få känna av samma lycka som jag gjorde just nu. Att alla goda människor som vandrade på denna planet skulle få chansen att, precis som jag, finna den rätta och få spendera sina liv med denna.
Jag hade aldrig gjort något speciellt för att förtjäna denna lycka, och det skulle alltid vara ett mysterium för mig hur någon som Justin skulle vara ämnad för någon som mig. Men det var han, och jag var ämnad för honom. Til my dying day.

Jag mötte min egen blick i spegeln. Det här kändes inte rätt. Jag placerade min hand på håruppsättningen som stramade åt ordentligt i nacken, och undrade hur jag någonsin kunde velat göra det här. Jag ville inte det här. Jag ville inte ha den här klänningen som fick mig att se ut som en tårta. Jag ville inte ha den här strama håruppsättningen. Jag ville inte gå ut ur det här rummet, nedför trappan och mötas av alla nedanför. Jag var inte redo. Jag hade trott att jag var det, men det var jag inte. Det är jag inte. Jag stirrade på min spegelbild,
”Joss. Du måste gå ner dit och säga att du inte är redo. Du klarar inte det här. Men det är okej, han kommer förstå. Han förstår alltid.” sade jag till mig själv och nickade sakta, som för att understryka hur mycket jag menade det jag försökte intala mig själv. Jag kände längsmed håruppsättningen och fann hårnålen som höll samman allt – och drog långsamt ut den. Mitt hår föll ned, de böljande lockarna lade sig tillrätta.
Jag gick tvärs över rummet och försökte undvika att snubbla på klänningen genom att hålla uppe dess släpp och tog upp min mobiltelefon. Snabbt knappade jag in numret jag kände till alltför väl, och väntade fem signaler. Sedan tio. Sedan femton. Inget svar. Han stod säkerligen redan där nere och hade lagt ifrån sig telefonen. Jag skulle precis till att slå nästa nummer, när kyrkklockorna började slå. Jag placerade en hand för hjärtat och kände hur tårarna steg i ögonen medan jag slog in Prims nummer så fort att jag trodde jag slagit fel i all hast – när hon svarade.
”Joselyn? Klockorna ringer, du borde vara här nere nu. Alla väntar.” viskade hon.
”Prim, jag kan inte göra det här.”
”Vadå inte göra det här? Du har den perfekta klänningen, det perfekta håret. Vi har planerat det här i evigheter, allt är perfekt! Vad väntar du på?”
”Jag kan inte göra det här. Det är för perfekt, det är inte jag. Kan du… Kan du snälla komma upp?”
Luren lades på i örat på mig, och inte ens en minut senare stormade en festsminkad och galet vacker men rasande Prim in i rummet.
”Ditt hår! Joss, vad håller du på med?” utbrast hon förfärat.
”Kan du hjälpa mig av med klänningen?”
Prim stirrade på mig, ”Joss, alla där nere väntar på dig. Justin väntar på dig. Vad håller du på med?”
Jag drog in ett djupt andetag, ”Jag kan inte göra det här, Prim. Jag är inte… Jag är inte redo.”
”Vadå inte redo? Det är Justin vi talar om, du har alltid varit redo.”
”Jag vet. Men… Snälla, jag kan inte.” snyftade jag. Hur kunde jag låta detta gå så långt?
”Du begår ett enormt misstag, Joss.” sade hon lugnt.
Jag skakade på huvudet, ”Det tror jag inte.”
Hon slog ut med armarna, ”Du måste i alla fall ned dit och tala om att du inte är redo, det räcker inte att berätta det bara för mig!” hon talade i alltför ljus ton, nästan hysteriskt. Jag förstod henne. Vi hade planerat det här bröllopet i en evighet, vilket kanske var problemet. Det var för planerat, och till stor del planerat av andra.
Jag nickade och andades långsamt ut. Prim steg fram och fattade mina händer,
”Du kommer ångra det här, Joss.”
Jag suckade, ”Jag måste ned dit och tala med Justin.”
Jag steg förbi henne och lyckades med nöd och näppe ta mig nedför trätrappan i den lilla kyrkan med klänningens långa släp och mina stilettklackar. När jag kom ned på bottenvåningen kunde jag se bänkraderna fyllda med människor. Det var ett litet bröllop, bara våra närmaste vänner var bjudna, trots det kände jag den där välbekanta känslan av scenskräck i magen vid tanken på att stå inför alla dessa människor. Jag hade inte velat ha det enormt och påkostat, och jag hade delvis fått min vilja igenom. Det var inte speciellt stort, hur mycket pengar däremot som hade spenderats ville jag inte ens tänka på. Men det var vackert, med vita och ljusrosa blomsterarrangemang som dekorerade kyrkan, ljus i varenda vrå och altaret som speciellt dekorerats med mina favoritblommor – liljekonvaljer.
Min far stod precis vid trappans slut – finklädd från topp till tå - och mötte mig med en orolig blick,
”Vad är det vännen?”
”Pappa, jag kan inte göra det här.” En rynka bildades i hans panna,
”Vad talar du om?”
Jag såg in i kyrkan igen. Fullt med människor överallt, men jag stod inte tillräckligt långt fram för att se altaret och Justin. Han var allt jag ville se just nu, den enda jag ville tala med.
Prim kom ned precis efter mig,
”Hon tror att hon inte är redo.” svarade hon på min fars fråga. Han skrattade förvånat till och lade handen på min kind,
”Är du säker? Jag menar, du har alltid varit redo för Justin och-”
”Jag vet” avbröt jag, ”Men plötsligt är jag inte det.”
Han nickade. ”Okej… Men du måste gå in dit, Joss. Det förtjänar han, att det är du som berättar.”
Jag nickade och tog ett steg närmare dörren, och kunde för första gången på över ett dygn skymta Justin - då reglerna löd att brudgummen inte fick se bruden på bröllopsdagen, hade jag spenderat natten hemma hos Prim - han stod och pillade med sin kostymjacka, och nervositeten i hans ögon gick inte att ta miste på. Bredvid honom stod Ryan Good, Ryan Butler och Chaz.
Mitt hjärta började dunka fortare när jag såg Justin, och det stannade nästan när han såg upp och mötte min blick. Ett litet leende formades på hans läppar medan hans ögon utstålade oro, kärlek och nervositet. Han undrade precis som alla andra varför jag inte kommit ned på min signal och vandrat fram till altaret som jag skulle. För stunden, gjorde jag det också. Det var Justin jag skulle gifta mig med. Jag skulle äntligen bli Mrs. Bieber som jag velat i så många år. Han skulle bli min och jag hans, föralltid. Vad var jag så rädd för egentligen? Prim såg på mig medan alla dessa tankar for genom mitt huvud och kysste mig sedan på kinden. ”Jag visste att du skulle ändra dig. Jösses, jag visste att du bara behövde se honom för att ändra dig, Joss. Försök att inte vara för uppenbar. Gå och gift dig nu, herregud.” sade hon skämtsamt.
Jag slet blicken från Justins och såg på Prim medan jag insåg att hon hade rätt,
”Du vet att jag älskar dig, va?”
Hon nickade, ”Jag vet. Jag älskar dig med. Men se så, skutta iväg nu. Vi har inte hela dagen på oss.”
Jag såg på min far som flinade, ”Är du redo?”
Orden Justin uttalat för så många år sedan ekade i mitt huvud, ”Glöm allt hat, det finns bara du och jag. Glöm allt annat bara. Bara du och jag, okej? Alltid.”
Jag log, ”Jag antar det.” sedan krokade jag ihop min arm med hans. Prim gick in i kyrkan, nickade till prästen som i sin tur nickade till en man vid ett piano, som började spela. Prim kom sedan tillbaka med Jazmyn och Jaxon i vardera hand.
”De har redan gått en vända och släppt blommor, men då du var sen får de göra det igen. Är det okej?” hon såg ned på de små medan hon talade med dem. Jaxon var iförd den minsta smokingen jag någonsin sett och Jazmyn bar en babyrosa klänning som liknande Prims. De skrattade och nickade. Prim gav dem en varsin miniatyr korg med vita rosenblad och såg sedan på mig,
”Så, alla redo?”
Jag nickade. Prim log och såg på Justins syskon igen,
”Nu är det dags, på riktigt denna gång! Ni var grymma förra gången, gör det bara precis likadant igen.” Jazmyn och Jaxon tog varandra i hand, klev in genom kyrkans dörrar och gick långsamt fram mot altaret medan de släppte blombladen om sig. Jag log åt synen, och såg hur Justin gjorde samma sak. Prim flinade åt mig innan hon gick in efter Jazmyn och Jaxon i kyrkans gång.


(Lyssna medan nedanstående läses.)
 
Jag tog ett djupt andetag som jag sedan långsamt andades ut. Min far kysste mig på kinden innan vi följde deras exempel och till musiken vandrade in längsmed altargången, min blick fäst vid Justin - som bar smoking och om möjligt såg vackrare ut än någonsin tidigare i ljuset som sipprade in genom kyrkans fönster.
Prim, Jazmyn och Jaxon var framme och ställde sig på vänster sida om prästen. Prim log och blinkade åt Chaz som flinade tillbaka och inombords överväldigades jag av lycka över det faktum att mina vänner hittat tillbaka till varandra, och nu återigen var ett par. Det hade tagit ett bra tag, men de hade funnit varandra igen. Prim och Jordan hade inte hållit ihop alltför länge, och de var nu enbart vänner. Till och med Chaz och Jordan hade lyckats lägga sina oskiljaktigheter åt sidan efter ett tag. Jag sneglade en aning åt höger och såg Jordan där han satt bredvid Dylan, Zach, Cole, Chad och några killar från det gamla hockeylaget. Jordan log och nickade åt mig.
Jag var nästan framme vid Justin när jag passerade min mor, Emma, Pattie, Jeremy, Scooter och Carin på ena bänkraden och Allison, Dan, Kenny och några andra i teamet på andra. När vi var framme vid de två trappstegen för att komma upp till altaret stannade jag och min far till och han omfamnade mig. Musiken tystnade.
”Jag älskar dig, kompis.” viskade han i mitt öra.
”Jag älskar dig med.” svarade jag innan han tog min hand och vi steg uppför trappan där han sed-enligt placerade min hand i Justins. Min far log mot Justin och klappade honom på axeln innan han steg ned från altaret och slog sig ned bredvid min mor.
Sedan tog jag ingen notis om något alls längre, för allt jag kunde tänka på var Justins blick fäst vid min och min hand i hans.
Prästen harklade sig, ”Vi har samlats här för att viga Joselyn och Justin i evig trohet.”
Jag var tvungen att anstränga mig till mitt yttersta för att lyssna på vad han sade. Justins breda leende gjorde mig knäsvag och allt runt oss verkade plötsligt väldigt avlägset.
”Inför Guds ögon, skall kärleken här taga fäste. Inför himmel och jord skall kärleken mellan dessa två förevigas och aldrig ifrågasättas.”
Justin smekte min hand med sin tumme och jag log åt honom. För några minuter sedan hade jag velat ställa in det här – nu kunde jag inte ha varit lyckligare. Jag var redan Justins och han var redan min, detta var bara ett sätt att få det på papper. Oron hade helt och hållet byggts på hur obekväm jag känt mig tidigare, och då jag inte fått träffa honom på vad som kändes som en evighet. Nu var allt solklart. Det fanns ingen annanstans jag hellre ville vara än här. Det var här jag hörde hemma, med Justin. Gift eller ogift spelade egentligen ingen roll, så länge jag var med honom.
”Tager du, Justin Drew Bieber denna Joselyn Eileen Chandler att älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt?”
Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet när Justin öppnade munnen och med sin sammetslena röst sade, ”Ja.”
”Och tager du, Joselyn Eileen Chandler denna Justin Drew Bieber, att älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt?” Tystnaden i rummet var obeskrivlig. Jag hade kunnat släppa en knappnål här framme och det hade hörts ända dit bak. De var nog alla oroliga över mitt svar då jag kommit sent till ceremonin. Justin log, men hans ögon såg även dem oroliga ut. Han undrade säkert precis som alla andra varför jag inte kommit på första signalen. Men jag svarade, utan att tveka, ”Ja.”
Oron i Justins ögon byttes ut av eufori, innan han tog emot en ring av Ry Good, och log medan han trädde den vackra ringen med våra namn ingraverade i på min vänstra hands ringringer. Jag vände om och tog emot en ring från Prim, och trädde denna på Justins finger.
”Jag älskar dig.” viskade han och tog ett steg mot mig.
”Jag älskar dig mer.” svarade jag med gråten i halsen.
”Som om det ens vore möjligt.” mumlade han innan han pressade sina läppar mot mina och jag slängde mig i hans famn. Någonstans i bakgrunden kunde jag höra prästen med ett skratt säga ”Jag förklarar er härmed man och hustru”, och hur alla i kyrkan brast ut i låga skratt. Kyssen utvecklades och jag tog ingen notis om tid och rum men drogs snabbt tillbaka till verkligheten när Chaz - med spelad irritation - sade,
”Det här är så typiskt dem, eller hur? De kan inte ens vänta tills de är vigda innan de vill påbörja smekmånaden! Försök hålla händerna borta från varandra i några sekunder, va?”
Hela kyrkan bröt ut i skratt och jag och Justin avslutade motvilligt kyssen. Justin flinade mot Chaz, ”Dude!”
Chaz ryckte på axlarna, ”Vadå? Det stämmer ju!”
Skratten klingade innanför kyrkans väggar medan jag lutade mitt huvud mot Justins axel. Jag log åt alla våra vänner som just bevittnat vårt giftermål. De reste sig upp och applåderade medan jag och Justin började gå längs altargången - i takt med musiken som åter börjat spela - följda av Jazmyn, Ryan Good och Jaxon, Ryan, Chaz och Prim. När vi gick förbi de olika bänkraderna stannade jag upp emellanåt för att omfamna någon av mina vänner eller familjemedlemmar, men min hand släppte aldrig Justins. Och det skulle den aldrig göra. Så snart bänkraderna var slut och vi nästan var framme vid kyrkdörrarna placerade Justin sina händer på min midja,
”Du är så obeskrivligt vacker, Mrs. Bieber.” Jag skulle precis till att svara honom när han pressade läpparna mot mina. När kyssen avslutats suckade jag av lycka,
”Smekmånad?”
Han nickade instämmande, ”Smekmånad.” 
Han kysste mig igen innan vi stegade ut ur kyrkan, och tog de första stegen mot evigheten, mot vår evighet.

Jag är fullt medveten om att många kommer ogilla det här slutet, men jag ville faktiskt ha det såhär. Dessutom lade jag inte in något bestämt datum eller någon viss tid - det kan ni själva få avgöra med er egen fantasi, om det har gått ett, tre eller fler år sedan jag lämnade nutid.

Se nästa inlägg för mer info samt lite snack om den nya novellen! Puss mina finaste. ♥

Kapitel 99 - Til My Dying Day

Previous: Det hade inte alltid varit lätt, och det skulle inte alltid vara lätt, men vi skulle alltid klara oss igenom det. Det var med henne jag hörde hemma och jag tackade Gud för att jag funnit henne. Hon var inte perfekt, men det var det som gjorde henne perfekt i mina ögon. Hennes defekter gjorde henne lika intressant som hennes styrkor och hon var stark nog för oss båda ibland. Hon fanns alltid där för att hålla mig över ytan.

Inte ens efter all den här tiden hade jag lyckats finna ord för att beskriva mina känslor för henne. Inget kunde få mig att reagera eller känna som hon gjorde. Det fanns inga ord för att beskriva hur tacksam jag var över att hon är min, över att hon fanns och alltid skulle finnas vid min sida.

De säger att kärlek är en svaghet, men det stämmer inte. Jag må vara svag för henne, men hon gör mig stark. Kärlek är ingen svaghet, det är en styrka. Om man finner rätt person det vill säga. Och det har jag gjort.

 

Bild, bild
 

(Lyssna medan nedanstående läses.)
 
 
 Jag vred och vände i lakanen. Min arm föll ut och jag sökte nästan automatiskt över den tomma sängplatsen bredvid mig efter honom, men upphörde snabbt besviket då jag inte fann något. Platsen bredvid mig var tom - för Justin var inte hemma.
Med en suck satte jag mig upp i sängen för att sedan dra täcket tätare om kroppen och resa mig ur sängen.
Jag stegade över golvet fram till balkongdörren och tryckte försiktigt ned handtaget. En sval vind slog emot mig när jag trippade ut på balkongen och slog mig ned i en av stolarna. Det var en kylig kväll och himlen var stjärnklar. Jag lutade mig bakåt i stolen och huttrade till. Justin skulle varit här.
Han hade rest i förrgår för att medverka i någon liveshow, och skulle varit hemma idag men då planet varit försenat hade han fortfarande inte kommit hem ännu. Detta resulterade i att jag omöjligt kunde sova. Jag hade vridit och vänt på mig, men att slappna av och somna tycktes vara en omöjlighet.

Jag blickade upp mot stjärnorna och drog täcket tätare om mig. Jag och Justin spenderade för mycket tid isär, trots att det var så mycket mindre tid än för något år sedan. Jag längtade tills jag var färdigutbildad och kunde följa med honom överallt, utan restriktioner.  nte för att det fanns mycket att gnälla på över hur det var eller hade varit tidigare, egentligen.
Jag slöt ögonen, lutade mig tillbaka i stolen och funderade tillbaka på mina år med Justin.

 

*

Han lutade sig bort en aning efter kyssen med blicken fäst vid min.
”Je t'aime.” viskade han och log. Vad var detta, femte gången han sade att han älskade mig? Det kunde lika gärna varit första, att döma av hur min kropp reagerade. Hjärtat dunkade fortare, andningen blev orytmisk och eufori spred sig i varenda nerv.
”Jag älskar dig mer.”
”Som om det ens vore möjligt.”

 

*

Min mor mötte mig med ett leende när jag kom nedför trappen.
”Sovit gott?”
”Ja.” sade jag och sträckte på armarna för att förtydliga hur gott jag sovit. Faktum var att Justin hade smygit ut endast någon timme innan min mor kommit hem efter sitt nattskrift imorse - hans sällskap var den mest bidragande faktorn till min goda sömn. 
Jag steg fram till kylen och tog ut en kanna juice och ett glas innan jag slog mig ned vid köksön. Denna morgon hade inte kunnat börja bättre, funderade jag medan jag placerade håret bakom örat och mindes hur jag vaknat redan vid fyra på morgonen av att Justin kysste mig på kinden och mumlade att han var tvungen att gå, men att han skulle höra av sig under dagen.
”Joselyn… Vad är det där?” frågade min mamma och nickade mot min hals. Jag såg förvånat på henne och lade automatiskt handen för halsen, sedan mindes jag gårdagskvällen. Fan.
”Är det där ett sugmärke?” hon höjde på ögonbrynen.
”Va? Nej då. Jag brände mig bara på locktången.” Åh, så originellt.
”Du använder inte locktång?”
”Nej, och det är väl lika bra det, jag skadar mig ju bara!” sade jag med alltför ljus röst och skrattade nervöst.
Min mor skrattade,
”Joselyn, jag är inte dum. Hur dags åkte han imorse?”
Jag hällde upp juicen i glaset, ”Jag har ingen aning om vad du talar om.”
”Jaså? Så Justin sov inte här i natt men smög ut precis innan jag kom hem?”
Jag drack långsamt ur juicen medan jag funderade på ett svar.
”Ni behöver inte smyga runt. Så länge ni sover om nätterna, får han gärna tillbringa dem här.”
Detta var pinsamt.
”Ok-ej.” svarade jag försiktigt. Min mor brast åter ut i skratt, reste sig med sin kaffekopp i ena handen och smekte min kind med sin andra,
”Jag har också varit ung, en gång när dinosaurier vandrade på jorden. Jag vet hur det går till, men ni har härmed mitt tillstånd att Justin får sova här när han vill. Sova.” förtydligade hon och gick sedan, fortfarande skrattandes, iväg uppför trappan för att göra sig i ordning.
”Jag är glad att jag roar dig!” ropade jag efter henne och brast sedan ut i skratt jag också.

 

*

Jag smällde igen dörren till mitt rum och gick direkt fram till skivspelaren och slog på en gammal Bowie LP.
Den här dagen hade inte kunnat vara värre. Allt hade irriterat mig, min fars hemresa hade blivit uppskjuten, Marcus hade varit mer arrogant än vanligt, Prim hade endast haft tid för Chaz och Justin var inte hemma. Mitt humör var dessutom ordentligt påverkat av PMS och hela dagen hade jag antingen velat gråta eller slå på något. Jag avskydde sådana här dagar.
Min mobil vibrerade i väskan jag lämnat på golvet, men jag brydde mig inte om den. Istället slängde jag mig på sängen och slöt ögonen. Mobilen vibrerade ännu en gång, och efter några låtar spelats, ännu en. Det var säkert Prim som bad om ursäkt för att hon inte haft tid för mig de senaste dagarna, och jag orkade inte diskutera det just nu. Någonstans innerst inne visste jag att jag aldrig skulle ha reagerat såhär i vanliga fall, men den senaste tiden hade verkligen allt bara gått emot mig. Igår hade någon ringt och velat ha en intervju med ’Justin Biebers flickvän’, och när jag sedan avvisat genom att artigt men bestämt säga nej, hade personen i fråga ringt ett flertal gånger under dagen.
 Idag när jag - arg efter att ha fått det sämsta betyget jag någonsin fått - stannat till vid mitt skåp för att slänga in mina böcker, hade Marcus kommit och börjat tala om något för stunden helt ointressant. När jag givit honom ett leende, ursäktat mig själv och börjat bana väg genom korridoren hade han placerat sin arm om min midja och gett min parfym en komplimang, lite högre än nödvändigt. Jag hade sedan fått ta emot x antal blickar från folk i skolan som undrade varför Marcus hade sagt ”jävlar vad gott du luktar, älskling.” och ryktena hade sedan spridits om hur vida Justin var min pojkvän eller inte.
Samtalet jag sedan fått från min far när jag var på väg hem om att han inte skulle hinna hem till helgen hade inte gjort mitt humör bättre. Denna helg skulle bli som ett svart hål. Prim var upptagen, hockey killarna skulle bort och spela, mina föräldrar skulle arbeta och Justin var inte hemma. Inte ens något skolarbete kunde jag underhålla mig med.
Jag stönade och vred om så jag låg på mage och pressade ansiktet ned i kudden. Inte långt därpå hörde jag ytterdörren smälla igen, men jag orkade inte gå ned och tala med min mor. Hon fick komma upp och tala med mig om hon ville något, jag planerade att ligga här och tycka synd om mig själv hela fredagskvällen.
Jag hörde dörren till mitt rum öppnas och stängas, då skivan för länge sedan spelat slut. Jag brydde mig inte om tårarna som börjat rinna utan anledning,
”Jag vet vad du tänker säga mamma.” snyftade jag utan att lyfta huvudet från kudden, ”’Joselyn, varför slösar du bort en fredagskväll med ansiktet nedborrat i kudden?’ och mitt svar är att jag haft en kass dag och saknar min pappa och pojkvän, så jag har all rätt att ligga här och tycka synd om mig själv idag. PMS:en har vunnit över mig.” tillade jag dramatiskt.
Ett klingande skratt hördes och jag lyfte snabbt huvudet från kudden.
”PMS:en har vunnit över dig?” frågade han med ett leende medan han kom gåendes mot sängen. Jag reste mig upp och slängde mig i hans famn,
”Vad gör du här?”
Han skrattade igen, ”Jag messade ju och sade att jag skulle komma hem tidigare för att det blev uppskjutet. Och, jag hade en känsla av att PMS:en hade vunnit över dig.”
Han backade tills vi var framme vid sängkanten och slog sig sedan ned med ryggen lutad mot kuddarna och öppnade sin famn. Jag följde hans exempel och omfamnades snabbt av hans värme.
”Varför gråter du?” frågade han försiktigt och torkade bort mina salta tårar med sin tumme.
”Jag vet inte.” stönade jag mellan tårarna.
Han skrattade till, ”Hur kan man gråta utan att vet varför?”
”Jag vet inte.” upprepade jag. Han placerade sin hand på min kind och kysste mig mjukt,
”Du är för vacker för att gråta.” Detta fick mig inte direkt att sluta gråta, snarare tvärtom.
”Förlåt. Jag,” snyft, ”vet inte varför jag gråter,” snyft, ”jag har bara haft en hemsk dag,” snyft, ”du var inte här och jag-”
Justin pressade mitt huvud mot sin axel. ”Joselyn, lugna dig. Ta det lugnt, jag är här. Andas älskling. Jag ska ingenstans.”

*

Vi möttes av hjärtballonger och serpentiner när vi steg in genom sjukhusdörrarna. De hade funnits överallt idag, på restaurangen vi ätit på innan vi kom hit, i vartenda skyltfönster och nu här.
Justin gick vant fram till receptionen, han hade varit här flera gånger förut.
”Hej.” hälsade han på damen bakom receptionsdisken som såg upp på honom med ett igenkännande leende.
”Åh hej! Vad kul att se dig igen.”
Justin log, ”Detsamma. Jag tänkte göra det till en tradition att komma hit varje år på alla hjärtans dag.”
Kvinnan log om möjligt större än tidigare, ”Åh, de kommer bli så glada. Och i år tog du med dig en dam också, ser jag?”
Justin nickade,
”Det är vår årsdag idag, faktiskt.” han kramade min hand.
Kvinnan såg på mig, ”Åh, grattis!”
Jag tackade innan kvinnan talade om vilken våning vi skulle till, och jag och Justin tog sedan trapporna upp till våning fem.
”Jag minns den här tjejen…” funderade Justin högt innan vi svängde av in på första rummet på våningen, nummer 501, som enligt skylten bredvid sifforna tillhörde en Angela Baker.
Justin knackade på dörrkarmen innan vi steg in till en blond flicka i kanske sju-årsåldern som låg i en av sjukhussängarna med slangar i näsan. Flickan vände blicken mot oss och spärrade upp ögonen när hon såg Justin.
”Hey, Angela.” han steg fram till sängen och tog hennes hand medan jag stannade kvar i dörröppningen, besluten om att hålla mig undan lite.
Angelas röst var hes och skrovlig men fylld av glädje,
”Justin?” frågade hon som om hon inte riktigt vågade lita på sin egen syn.
”Japp. Det är ju alla hjärtans dag idag, jag var tvungen att komma och hälsa på dig.” förklarade Justin enkelt och slog sig ned på sängkanten. Den lilla flickan log,
”Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen.”
Justin lutade sig närmare henne, ”Jag var rädd att jag inte skulle få se dig heller. Men vet du vad?”
Hon skakade på huvudet och Justin lutade sig ännu närmare och viskade i hennes öra,
”Du är min favorittjej, jag kommer alltid och hälsar på dig på alla hjärtans dag. Men det är vår hemlighet, vi vill inte göra någon svartsjuk, eller hur?”
Angela skrattade och visade upp en tandrad utan framtänder. Hon var så liten att hon inte ens tappat alla sina mjölktänder än, men låg redan i en sjukhussäng. Det gjorde ont i hjärtat att se, samtidigt som synen av hur glad Justin kunde göra den lilla tjejen gav mitt hjärta en helt annan sorts värk, hur lycka nu kan smärta.

När vi steg ut genom sjukhus entrén var det mörkt och kyligt. Jag hann knappt huttra till innan Justin tog av sig sin jacka och lade den om mina axlar. Han lade sedan armarna om mig bakifrån medan vi gick över parkeringen.
”Förlåt för att vi fick spendera alla hjärtans dag och vår årsdag här, jag lovar att gottgöra det. Det är bara, jag var här innan jag kom hem till dig förra året och vi kysstes för första gången. Jag lovade dem och mig själv att komma tillbaka, så jag var tvungen-”
”Den här dagen kunde inte ha varit bättre, vad snackar du om?” frågade jag förvånat.
”Tycker du det?” han lät lika förvånad som jag.
”Ibland klarar jag verkligen inte av dig Justin. Du har just fått hur många sjuka barn som helst att le och vara hur lyckliga som helst, en lycka som säkerligen kommer hålla i sig ett tag, och bara att se dig med dem gjorde mig hur lycklig som helst. Vi hade inte kunnat spendera vår alla hjärtans dag på ett bättre sätt.”
Han skrattade till, ”Jag var orolig över att du tyckte det var trist.”
Vi stannade upp framme vid bilen. Jag såg på honom, ”Jag längtar redan till nästa alla hjärtans dag. Fast…”
”Vad?” frågade han oroligt.
Jag flinade, ”Hur många tjejer har du kallat för dina favoittjejer eller liknande idag egentligen? Jag tror du och jag har ett och annat att tala om.”
Justin brast ut i skratt innan vi hoppade in i bilen.
 

*

Justin stannade upp och pekade på skylten vi just passerade.  Paparazzi fotograferna på andra sidan gatan krockade nästan då detta hastigt fick dem att stanna. Jag skrattade åt synen.
”Hm, ska vi?”
Jag vände huvudet tillbaka till vår sida av vägen och såg på affären vi stod utanför.
”Tatueringar?”
”Varför inte?” flinade han. När jag inte svarade skrattade han,
”Följer du med in om jag gör en då?”
”Det beror på, vad skall du tatuera in?”
Han placerade händerna på min midja, ”Ditt namn.”
Jag skrattade, ”Haha, du ska inte tatuera in mitt namn.” 
Han kysste mig i mungipan, ”Varför inte?”
”För att det är permanent!”
”Och det är inte ringen du har på ringfingret?” sade han lågt och flinade.
”Jag vet, men... Måste du verkligen ha en tatuering av mitt namn?”
Jag tyckte det var gulligt att han ville göra det, men ville inte ha mitt namn permanent ditsatt någonstans på hans kropp. När han inte svarade fortsatte jag,
”Taturera in våra barns namn om några år istället.”
Detta fick honom att skratta. ”Så, du är okej med att jag tatuerar in något, bara inte just ditt namn?”
Jag nickade.
”Okej,” han fattade min hand och steg fram till tatuerings-shoppens dörr, ”kom igen.”
Väggarna var täckta av bilder och målningar, och ljusslingor lyste upp hela det enorma rummet. Längst bak i rummet stod vad som liknade fyra sängar, och på två av dem låg människor redo för att bli tatuerade av männen som satt bredvid dem.
”Justin! Tjenare mannen.” hälsade en man i trettio-årsåldern med armarna fulla av tatueringar när vi steg in i butiken.
”Hey Butch!” Justin steg fram och gjorde ett handslag med honom. Jag förstod att det måste varit här Justin gjort sina andra tatueringar också.
”Butch, möt soon to be Mrs. Bieber.” sade han stolt och jag steg fram och skakade hand med Butch.
”Trevligt att råkas.”
Butch flinade,
”Minst sagt.” han såg sedan på Justin igen, ”Vad vill ni ha inkat idag?”
Justin såg på mig, ”Joss vill inte att jag tatuerar in hennes namn, men jag vill ändå vara töntig och göra något. Några förslag?”
Butch skrattade, ”Självklart.” han gick bort till ett soffbord där en massa pärmar låg, valde en, och gick tillbaka till oss. ”Här borde ni hitta något.”
Justin öppnade pärmen och vi slogs genast av bilder på enorma ryggtatueringar föreställande rosor, hjärtan och evighetssymboler.
”Snälla… Du ska väl inte göra en så stor?” frågade jag medan vi såg på bilderna. ”Tatueringar, visst. Men det där är en kroppsmålning.”
Justin flinade, ”Jag håller med.”
Han bytte sida och möttes av en massa tatueringar skrivna på fingrarna. Justin slog igen pärmen,
”Butch, jag vet vad jag vill ha.”

Justin lade sig ned, redo att bli tatuerad.
”Är du säker på att du inte vill ha en likadan?”
Jag såg på skissen av tatueringen han skulle göra. Den skulle sitta på sidan av hans ena finger och löd, ”Til my dying day.”
Butch såg på mig med ett flin,
”Eller så skriver vi bara ’Back of bitches, Bieber is mine!’ i pannan på dig eller något.”
Justin brast ut i skratt och jag flinade,
”Nja. Til my dying day blir perfekt.”
Jag slog mig ned bredvid Justin på skinnsängen.
”Verkligen?” frågade han och log, ”Ska du gadda dig?”
Jag nickade, ”Kör igång bara, Butch.”



*

Justin ställde sig bakom mig och kysste mig på min bara axel, ”Vad vill du göra idag?”
Jag såg ut genom det enorma fönstret i vårt sovrum. Höstlöven låg färggranna på marken och träden svajjade nakna i vinden.
”Kan vi inte ta en skogspromenad?”
Han såg förvånat på mig, ”En skogspromenad?”
Jag nickade, ”Ja. Vi sätter på oss vantar och halsdukar och struntar i kylan och bara tar en långpromenad i skogen?”


Justin fattade min hand när vi vek av in på stigen. Vi båda hade tumvantar, halsdukar, mössor och jackor på oss. Till Justins förtret bar jag även uggs, de mysigaste skor jag visste var även de fulaste han kände till.
Vi svingade obekymrat armarna mellan oss, ”Vi borde göra det här oftare.” sade jag när vi vandrat en bit.
Justin stannade. ”Det finns annat vi borde göra oftare också.” Han omfamnade mig och pressade sina aningen kyliga läppar mot mina, tills de snart inte var kyliga alls längre.
Jag tog tag i hans halsduk och drog honom närmare mig innan våra läppar åter förenades i en kyss.
Jag öppnade ögonen och såg på honom, hans ögon var slutna i endast några sekunder. Det var som om han kände att jag tittade på honom när även han öppnade ögonen. Hans ögon log kärleksfullt mot mig och när kyssen avslutats sade han,
”Bruno Mars skulle inte gillat våra ’öppna ögon kyssar’” skojade han. Jag skrattade,
”Ibland måste jag bara se på dig.”
”Varför då?”
”För att det känns overkligt alltihop ibland, du vet.”
Han nickade och kysste mig igen. Vi började sedan åter vandra framåt.
”Justin, du växte ju upp väldigt fort under rampljuset… Och jag har alltid varit väldigt ansvarsfull, alltid pluggat och sådär du vet?”
Han nickade.
”Och nu är vi myndiga och förlovade… Får det dig någonsin att vilja vara lite barnslig?”
Han höjde ögonbrynen, ”Hur menar du?”
Jag släppte hans hand och ryckte på axlarna. ”Nej men… Blir du aldrig sugen på att bara ha lite lövkrig?” Han hann inte ens öppna munnen innan jag hade kastat en hel hop löv på honom. Han skrattade,
”Hey! Du fuskar!”
”Babe, lövkrig har inga regler.” sade jag och log stort.
”Inte?”
Jag skakade på huvudet, ”Nej.”
Jag hann knappt blinka innan jag låg på rygg i en lövhög, med Justin över som gränslade mig.
”Dåså.” flinade han och kysste mig lätt innan han fyllde famnen med löv och hällde över mig.
Jag skrattade medan jag försökte komma l oss, men insåg snabbt att detta var omöjligt. Dock hade han inte pinnat fast mina armar ännu… Snabbt tog jag en massa löv i händerna och slängde dessa på honom.
”Hm, okej.” flinade han innan han började kittla mig. Att kittlas är den värsta tortyren som finns, och samtidigt tvingas man skratta.
”Ger du dig?” frågade han busigt medan jag vred och vände mig omgiven av skrattsalvor.
”Aldrig!” utbrast jag, vilket endast fick honom att kittla mera, ”Inte?” flinade han.
”Okej okej, jag ger mig!” sade jag sedan och erkände mig besegrad.
Han slutade genast kittla mig och böjde sig istället framåt för att kyssa mig. Vilket han inte skulle gjort, då jag var snabb med att fylla nacken och luvan av hans jacka med kalla, fuktiga löv. Han grymtade till, reste sig upp och försökte skaka ur dem ur jackan – jag var fri.
”Åh, det där ska du få för.”
Jag reste mig snabbt upp,
”Du måste fånga mig först!” skrattade jag och började springa djupare in i skogen. Han var ifatt mig på sekunder, lade armarna om min midja och snurrade runt. Våra klingande skratt ekade mellan träden när han sedan ställde ned mig på marken. Jag ställde mig på tå, lade armarna om hans nacke och pressade skrattande läpparna mot hans.

 

*

Balkongdörren öppnades bakom mig och jag såg mig förvånat om.
”Babe, vad gör du här ute? Det är ju svinkallt.” han satte sig på huk bredvid stolen jag satt i och smekte min kind.
”Jag kunde inte sova när du inte var hemma.”
Han tog min hand, ”Men nu är jag hemma. Kom igen, vi går in.”
Jag reste mig upp, fortfarande inlindad i täcket och steg in med Justins hand i min. Vi gick genast fram till sängen och lade oss ned. Klockan var närmare fyra på morgonen och han måste vara dödstrött, även om jag av någon anledning var klarvaken. Jag kröp in i hans famn och lutade huvudet mot hans axel.
”Justin, oroar du dig någonsin för framtiden?” frågade jag och såg på hans ansikte.
En rynka bildades i hans panna, ”Hur menar du?”
”Typ, om Bieber fevern lägger sig om några år och du inte har kvar kändisskapet på samma vis. Är du orolig för det?”
Han log lite, ”Jag är beredd på att det kommer hända någon gång, för det kommer det. Jag kommer inte ha utsålda världsturnéer hela livet. Men nej, jag är inte orolig alls över framtiden.”
”Varför inte? Är du inte oroad över vad du skall göra med ditt liv sedan? Att stå på scenen är ju du, det är ditt liv.”
”Att stå på scenen är delvis mitt liv och jag älskar det, men det finns någon jag älskar mer. Så nej, jag är inte orolig alls, för jag kommer spendera min framtid med dig. Med eller utan kändisskapet. Varför undrar du det? Är du orolig?”
Jag flinade,
”Jag undrar just för att jag insåg när jag satt där ute att de flesta antagligen oroar sig mycket inför framtiden just i den här åldern, men jag är inte orolig alls.”
Han log,
”Bra, för jag älskar dig.”
Jag lutade huvudet mot hans bröst, ”Jag älskar dig med.”
”God natt, Mrs. Bieber.” flinade han och kysste mig på pannan.
”God natt.”
Justin slöt snart ögonen, antagligen helt utmattad efter en lång flygtur och arbetet han utfört de senaste dagarna. Jag såg på honom medan han sov och bad en tyst bön till Gud eller vem som än tog emot bönerna, att se till så alla jordens goda människor skulle få känna av samma lycka som jag gjorde just nu. Att alla goda människor som vandrade på denna planet skulle få chansen att, precis som jag, finna den rätta och få spendera sina liv med denna.
Jag hade aldrig gjort något speciellt för att förtjäna denna lycka, och det skulle alltid vara ett mysterium för mig hur någon som Justin skulle vara ämnad för någon som mig. Men det var han, och jag var ämnad för honom. Til my dying day.


Även om detta kapitel kommer ut väldigt sent, så är det skrivet väldigt fort! Jag brukar vanligtvis skriva lite i taget och verkligen vara petnoga, men detta kapitel har faktiskt bara slagit ned som en bomb, så jag hoppas ni gillar det!
Nu är det bara ett enda kapitel kvar i den här novellen...Hur känns det? Är ni förväntansfulla inför den nya? Är det jobbigt att denna tar slut? Let me know!
Och, precis som förra gången hoppas jag verkligen att ni lyssnade på låten medan ni läste. Även denna är perfekt utvald för kapitlet.
Kommentera.
 

Kapitel 98 - You Are Perfect For Me

Previous:  ”Du vet, hur, när man är full att man alltid gör dumma saker? Som Prim och Jordan och att du ville att folk skulle dricka shots från din mage? Man säger alltid fel saker typ, som man måste fixa till dagen efter, och måste handskas med allt man sagt och gjort senare, du vet?” han talade lite otydligt, och musiken gjorde det ännu svårare för mig att uppfatta allt han sade men jag blev förvånad över hans val av samtalsämne. Trots att han var full verkade han förvånansvärt närvarande. ”Ja?”

Han skrattade till, ”men när jag är full, är det enda jag vill göra att skapa ett nytt avtryck på en vägg och det enda jag vill säga är hur mycket jag älskar dig, och jag har inget emot att handskas med det dagen efter.”

Jag mötte hans blick i några sekunder medan ett leende formades på mina läppar och mina ögon blev glansiga, innan jag pressade läpparna mot hans. 

Bild, bild
 

 

Känslan när flygplanet lättade från marken var en av de bästa känslorna jag visste. Jag älskade att veta att jag skulle befinna mig i luften ett tag, och sedan landa på ett ställe där människorna och kulturen var helt annorlunda. Jag var verkligen lyckligt lottad som fick uppleva allt det här.

Men, denna gång var inte känslan lika underbar som vanligtvis, för Joselyn var inte vid min sida. Det var inte bara psykiskt jag märkte av när vi var ifrån varandra, min kropp var slöare och allmänt trött så fort vi var separerade. Men det var vi tvungna att vara ibland, och trots att jag oftast gjorde något jag älskade under tiden vi var ifrån varandra, var det svårt att vara ifrån den man älskar.

 

Moshe hade redan lutat huvudet tillbaka mot nackstödet och slutit ögonen. Jag tog på mig mina hörlurar och satte på listan Joss skapat för ett bra tag sedan, listan hon döpt till ”We’ll never be far.” 

Jag slöt sedan ögonen, lutade huvudet mot fönstret och tänkte på de senaste åren. Åren tillsammans med Joselyn.

 

 

*

”Vad spelar vi om?” hon log och vickade på ögonbrynen.

”Vad vill du ha?”

”Minns du den där ubåten vi talade om? Den vi diskuterade när vi skulle ha Ryans och Chaz' överraskningsfest?”

Jag nickade.

”Jag vill ha den.” flinade hon.

”Du vill ha en ubåt?”

”Japp.” hon nickade glatt.

”O-kej. Vill du ha en ubåt, så…Men du måste vinna först. Vad får jag om jag vinner?”

”Vad vill du ha?” skrattade hon.

”Dig.”

Vi hade endast varit tillsammans i några veckor, men det kändes inte underligt att säga sådana saker. Det kändes naturligt med henne.

Hon rodnade, ”Okej. Vinner jag, får jag en ubåt. Vinner du-”

”Får jag dig.” avslutade jag.

 

”Du fuskade i början!” Utbrast hon när jag vunnit ännu ett parti.

”Hur menar du?” sade jag så oskuldsfullt jag kunde.

”Du verkade dålig i början för att jag skulle tro att jag hade en chans.” sade hon surt, men leendet lyste igenom. Det gjorde det alltid.

”Jag förstår inte vad du menar.” jag reste mig upp och tog hennes hand. Hon ställde sig upp framför mig och mötte min blick.

Jag hade aldrig känt såhär förr. Vi var unga och hade inte känt varandra länge, men något sade mig att detta var mer än bara en förälskelse. Något tveksamt lutade jag mig fram och kysste henne mjukt på läpparna. När jag lutade mig bort flinade hon,

”Så mycket bättre än en ubåt.”

 

*

 

Jag fattade försiktigt hennes hand, något nervös över gesten. Ett leende lekte på hennes läppar innan hon kramade min hand och flätade samman våra fingrar hårdare. Lugn for genast genom kroppen.

Jag hade aldrig varit nervös över sådant förr, men jag hade heller aldrig känt såhär förr. Det kändes naturligt och rätt, men jag blev nervös. Hmpf, så mycket för att vara en känd heartthrob.

 

Vi steg in på restaurangen vi bestämt oss för att äta på, jag hade bett en tyst bön på väg hit att inte alltför många nyfikna blickar skulle fastna på oss, hon var inte redo för det än.

”Hej och välkomna.” sade en tjej i tjugofem års åldern inne på restaurangen. Det var ett litet italienskt matställe där jag hade ätit flertal gånger förr.   

Vi hälsade artigt och tackade.

”Ett bord för två?” Det var uppenbarligen en retorisk fråga, för hon var redan på väg bort mot ett bord. Vi följde efter. Det låg i hörnet av rummet och syntes inte från ingången då en stor krukväxt stod i vägen. Perfekt.

Jag drog ut stolen åt Joss som med ett generat leende slog sig ned.

Servitrisen lämnade fram två menyer, ”Jag kommer tillbaka för att ta er beställning strax.” sade hon och gick sin väg.

”Jag har aldrig varit här förr.” sade Joss medan hon bläddrade genom menyerna.

”Inte? De har jättegod mat här, jag och Kenny äter ofta här när vi är i Stratford.”

Hon nickade och såg ned i menyn. Jag kunde inte slita blicken ifrån henne. Medan hon läste förde hon upp handen för att placera håret bakom örat, men lyckades missa en hårslinga som hängde fritt vid hennes ansikte. Jag lutade mig fram och strök den bakom hennes öra, och innan jag lutade mig tillbaka placerade jag en snabb kyss på hennes läppar.

Joselyn log och öppnade munnen för att säga något precis när servitrisen kom tillbaka.

”Är ni färdiga?”

 

När maten placerades på bordet slöt jag ögonen och mumlade en bön för mig själv. Jag bad inte alltid innan maten, men oftast. Om inte annat tyst i huvudet. När jag såg upp igen tittade Joselyn fascinerat och förvånat på mig.

”Vad?” frågade jag och flinade.

Hon log försiktigt, ”jag har inte sett dig be bordsbön förut.”

Jag ryckte på axlarna, ”Jag hade extra mycket att tacka för idag.”

”Jaså?”

”Ja, jag sitter ju till bords med dig.” Det lät kanske skämtsamt, men jag var fullt allvarlig.

Hon skrattade till. ”Okej, så hur gör man?”

Jag ryckte återigen på axlarna, ”Precis som man vill. Det finns inga regler för det direkt, jag vill bara uttrycka min uppskattning för allt det här.”

Hon nickade medhållande och fattade mina händer i sina på bordet med ett busigt leende innan hon slöt ögonen. Jag såg på hennes vackra ansikte medan hon talade,

”Jag vill tacka för maten på bordet och för min pojkvän,” töntigt nog for en stöt av välbehag genom kroppen när hon använde det ordet, ”som av någon anledning undsluppit de där reglerna om att ingen människa kan vara perfekt. Tack för det.” Hon öppnade ögonen, ”lyckades jag bra?”

Jag skrattade, ”Perfekt.”

*

 

Jag såg på klockan igen. Jag skulle inte gått med på att låta henne ta bussen hit, jag hade kunnat åka och hämta henne. Vad som helst var bättre än att bara sitta här och vänta på att få se henne igen.

”När kommer Joselyn?” frågade min mormor glatt. Hon älskade Joselyn, trots att de inte träffat varandra alltför många gånger. Ännu.

”Hon borde komma när som helst.”

”Okej.” min mormor började vissla. Ett tecken på att hon var på riktigt gott humör. ”Jag tycker verkligen om Joselyn.” fortsatte hon medan hon skurade köksgolvet, ”håll hårt i henne.”

Det kändes redan som om jag höll ett krampaktigt grepp om henne, ville jag säga. Jag var så lycklig just nu att jag undrade om det var något flyktigt, om det var möjligt för någon att ha sådan tur i livet, att jag hela tiden var orolig för att mista henne lika snabbt som hon kommit in i mitt liv.

”Det ska jag.” sade jag istället, ett löfte till både henne och mig själv. Precis då, tack och lov, knackade det på dörren. Jag reste mig upp så snabbt att jag nästan välte stolen i all hast för att komma fram till henne på de sekunder det tog att gå från köket till hallen. Jag öppnade dörren med ett leende på läpparna och möttes av – morfar. Jag såg besviket på honom i några sekunder medan han skrattade.

”Förväntade du dig att se någon annan?”

Jag suckade, ”Ja, faktiskt.”

”Ledsen att göra dig besviken.”

Jag mumlade något ohörbart och skulle precis till att vända om och gå tillbaka in i huset när morfar skrattade,

”Justin, varför i hela friden skulle jag knacka på till mitt eget hus?” Han steg åt sidan och nedanför på trappen bakom honom stod Joselyn och skrattade lågt för sig själv.

”Jag kom gåendes längs uppfarten samtidigt som hon och när hon knackade ville jag busa lite med dig.” förklarade morfar, men jag hörde honom knappt. Istället steg jag förbi honom ned på trappen.

”Hej.” mumlade jag samtidigt som jag lade armarna om henne. Jag hörde morfar skratta nöjt för sig själv innan han klev in i huset.

”Hej,” flinade hon, ”fortfarande besviken?”

Jag nickade, ”lite.” Sedan pressade jag läpparnas mot hennes. Det kan inte ha varit mer än 12 timmar sedan jag gjorde det senast, men det hade känts som en evighet. Att kyssa henne var som en drog jag inte klarade mig utan, men det gjorde mig inget. Jag var gärna en missbrukare för hennes skull.

”Men, inte nu längre.” sade jag när kyssen avslutats.

*

 

”Andas älskling.”

Joselyn stirrade ut genom fönstret som om hon inte trodde sina ögon. Utanför limousinen bredde en lång röd matta ut sig och runtom var kravallstaket utställda för att hålla hundratals fans på några meters avstånd, och innanför kravallerna stod fotografer uppradade, mer eller mindre längs med hela mattan.

Hon slet blicken från folkmassan och grimaserade.

”Är det för sent för mig att bara…Stanna här i bilen? Du kan gå in och ta emot lite priser medan jag sitter här och väntar på dig.”

Jag suckade, lutade mig framåt och lade handen på hennes kind medan jag talade.

”Nummer ett, så vore det egentligen bäst då du är så hjärtskärande vacker att jag inte kommer kunna agera normalt där ute med dig, men å andra sidan är du också så hjärtskärande vacker att det vore egoistiskt, nästan ondskefullt, att inte låta alla andra få se det. Nummet två, så är jag trött på att gömma dig, jag vill visa upp dig för hela världen. Och slutligen, så vill jag verkligen att du skall följa med. Snälla?”

Hon såg på mig i några sekunder och andades långsamt in och ut igen, ”Du vet att jag hatar sådant här.”

Jag suckade. Jag hade försökt, men jag tänkte inte tvinga henne att göra något hon inte ville. ”Jag vet. Du behöver inte-”

”Du vet att jag hatar sådant här, men jag älskar dig mer.” fortsatte hon, ”Nu får vi det här överstökat.” hon kysste mig på kinden och hoppade närmare bildörren. Jag såg förvånat på henne, men följde hennes exempel och hoppade ur bilen. Skrik hördes direkt och blixtar började direkt skjutas mot mig. Jag böjde mig in genom den öppna dörren och fattade Joss’ han för att hjälpa henne ut ur bilen. När hon steg ut, i sin böljande röda klänning, blev skriken öronbedövande och kamerablixtarna tycktes vara hejdlösa.

”Jag lämnar dig inte ens för en sekund, okej? Oroa dig inte. Jag älskar dig.” viskade jag i hennes öra innan hon tog tag om min arm och vi gick över den smala röda mattan framtill den bredare där män med videokameror och kvinnor med mikrofoner sprang runt.

”Hej och välkommen till detta års TCA!” sade en blond kvinna glatt när vi nådde henne. En kamera riktades mot mig och Joss och en mikrofon hölls under min mun.

”Tack, det är roligt att vara här.” sade jag och log.

”Så, Justin. Vem är detta?”

Du vet lika väl som alla andra vem det är. Alla vet hennes namn, alla känner igen hennes ansikte, tänkte jag men såg istället in i Joss’ bruna ögon som såg vilsna ut. Jag log lugnande åt henne medan jag talade, utan att släppa blicken från hennes,

”Det här är min flickvän Joselyn.”

Den där meningen kommer finnas på överallt över hela internet imorgon. Men vi är redo för det.

”Trevligt att råkas Joselyn. Så, tror du att Justin kammar hem några priser ikväll?”

Joselyn mötte den blonda kvinnans blick. ”Självklart.” sade hon med ett leende. Hennes röst var stadig och hennes leende självsäkert. Även om hon var nervös över att själv vara här, var hon inte ett dugg nervös över det faktum att jag var nominerad till fem kategorier. Hon var säker på att jag skulle vinna.

Kvinnan log, ”Vi håller tummarna!”

Jag tackade henne och började tillsammans med Joss gå vidare längs mattan. 

En man jag kände igen från någon tidigare gala eller intervju kom fram till oss,

”Justin, tjena!” Han räckte fram handen för att göra ett handslag. Jag log och skakade hand med honom medan en ny kamera riktades mot oss.

”Jag tror inte vi har mötts förut,” sade han med ett charmigt leende åt Joselyn, ”jag är Mark Zanga.” han räckte fram handen mot henne också.

Joselyn log, ”Trevligt att råkas.”
”Så, Joselyn var det va? Vad bär du denna afton? Det var en mycket fin klänning du har funnit må jag säga.” han såg in i kameran, ”Visst är hon ursnygg?”

Joselyn skrattade generat. På något vis lyckades hon till och med vara vackrare än innan,

”Jag har ärligt talat ingen aning.”

Jag skrattade och flätade samman våra fingrar.

”Wow, du vet inte?” sade Mark förvånat.

”Jag…” började hon och såg på mig. Jag nickade uppmuntrande, ”jag är inte typen som bryr mig mycket om designers och märken.” avslutade hon och bet sig i läppen.

Mark flinade, ”Justin, she’s a keeper.”

Jag mötte Joselyns blick när jag svarade, “Det är hon.”

”Åh, ni två är underbara. Lycka till, med allt!”

Vi tackade, sade hej då och fortsatte gå längs mattan.

En man med headset signalerade att vi kunde gå fram och låta oss fotograferas av alla fotografer nu. Bakom honom stod Scooter och Kenny som kommit några minuter innan mig och Joss. Scooter var inte helt nöjd med att visa upp Joss såhär, rakt ut i rampljuset direkt, men vi hade redan tagit de värsta smällarna. Alla hade redan sett alla paparazzibilder vid mina morföräldrars hus för en stund sedan. Världen visste redan att hon var min flickvän, det här var bara mitt sätt ett bekräfta det. Jag nickade åt Scooter innan jag och Joss steg fram mot kamera blixtarna - Det var nu man skulle posera och försöka se in i så många kameror som möjligt. Jag lade armen om Joselyns midja och hon sin om min.

”Här borta!”

”Här!”

”Titta hit, le!” ropade folk från alla håll. Jag kände hur Joss såg upp på mig för att se vart jag kollade, för att sedan även hon se åt samma håll med sitt skrattretande perfekta leende.

”Lite åt höger tack!”

”Jättefint.”

”Kan vi få se en kyss?” ropade en av fotograferna och fick många andra att instämma. Fansen skrek högt och medhållande.

Jag såg ned på Joss för att se om hon var okej. Hon log, tog tag i min skjorta för att jag skulle luta mig ned – och kysste mig.

Blixtar och skrik. Blixtar och skrik.

När kyssen avslutats tog hon tag i min arm igen och vi gick bort från röda mattan och bort till dörrarna i form av ett valv, där flera av mina vänner inom musikbranschen stod.

”Det var inte så farligt, va?” viskade jag i hennes öra.

”Kyssen gjorde det värt det.” skrattade hon. 

*

 

Hon lade sig tillrätta på min arm i sängen. I vår säng. I vårt hus.

”Justin?” Hon hävde sig upp på armbågen för att kunna möta min blick medan hon talade. Jag såg på henne att hon kämpade emot sömnen.

”Ja?”

”Har du tänkt på…Du vet, barn och sådär?”

Jag strök henne över håret. ”Såklart jag har.”

”Och vad har du tänkt då?” hon började pilla med min halskedja med ett litet leende på sina läppar.

”Tja…Jag har alltid velat vara ganska ung när jag får barn. Jag vill inte vara gammal och tråkig redan när min dotter fyller tio, liksom.”

”Så du vill ha en dotter?” hon log brett. Jag fattade handen hon fingrade på kedjan med och kysste den.

”Jag vill ha en dotter som är en kopia av dig. En mini-Joss.”

”Hur gör vi om jag vill ha en mini-Justin då?” Hon såg på mig med busig förväntan.

”Jag kan kompromissa.” skojade jag.

Hon lade sig ned på min arm igen och suckade, en suck av lycka.

”Så vi ska ha en mini-mig och en mini-dig. Minst.”

”Minst.” instämde jag. ”Fast vi får komma på bättre namn än mini-mig och mini-dig, även om det klingar ganska fint.”

”Ha-ha.” skrattade hon sarkastiskt, ”Mini-Mig Bieber.”

”Eller Eileen. Eileen Bieber.” föreslog jag.

”Eileen och Drew? Blir inte det lite tråkigt?”

”Jo, kanske.”

”Jag gillar Hazel, som din ögonfärg. Hazel Bieber.” Sade hon och gömde sitt ansikte i min hals.

”Hazel Eileen Bieber. Jag gillar det.”

Hon placerade några fjäderlätta kyssar på min hals, ”Mini-Justin kan få heta…”

”Nolan.” sade jag när tanken slog mig. ”Nolan Bieber...till minne av Nolan."

Hon såg upp på mig och nickade. ”Nolan Drew Bieber, det är perfekt.”

Jag lade armarna om henne och pressade henne hårt mot mitt bröst. 

”Jag har nämnt att jag typ, gillar dig, va?”

Hon gäspade och log sedan, ”Jag, typ, gillar dig också.”

”Sov nu, så vi kan sätta igång och tillverka bebisar när du vaknar.” viskade jag i hennes öra.

Hon skrattade och lutade huvudet mot min bröstkorg, ”det låter bra.”

Hennes andning blev lugn och rytmisk bara sekunder senare. Själv var jag mer eller mindre klarvaken. Jag såg hur Joselyns ögonlock fladdrade till medan hon sov och jag log åt det faktum att hon låg bredvid mig, med min ring på sitt finger, och älskade mig lika mycket som jag älskade henne.

Det hade inte alltid varit lätt, och det skulle inte alltid vara lätt, men vi skulle alltid klara oss igenom det. Det var med henne jag hörde hemma och jag tackade Gud för att jag funnit henne. Hon var inte perfekt, men det var det som gjorde henne perfekt i mina ögon. Hennes defekter gjorde henne lika intressant som hennes styrkor och hon var stark nog för oss båda ibland. Hon fanns alltid där för att hålla mig över ytan.

Inte ens efter all den här tiden hade jag lyckats finna ord för att beskriva mina känslor för henne. Inget kunde få mig att reagera eller känna som hon gjorde. Det fanns inga ord för att beskriva hur tacksam jag var över att hon är min, över att hon fanns och alltid skulle finnas vid min sida.

De säger att kärlek är en svaghet, men det stämmer inte. Jag må vara svag för henne, men hon gör mig stark. Kärlek är ingen svaghet, det är en styrka. Om man finner rätt person det vill säga. Och det har jag gjort. 

 


Bara två kapitel kvar. Jag hoppas verkligen ni lyssnade på låten, för den var verkligen perfekt till det här kapitlet. Låt mig veta vad ni tycker! Och för er modeintresserade...Det var en Donna Karan klänning Joss bar, hehe.

Kommentera.

 

Kapitel 97 - Till The Break Of Dawn, Party On My Lawn

 Previous: Jag styrde stegen mot toaletten till vänster om sovrummet, men stannar upp när jag går förbi det nymålade rummet. På ena väggen fanns ett kladdigt avtryck som skulle kunnat vara en perfekt avbild av en människa, utan ben. Jag stiger in i rummet och granskar avtrycket av Joss’ rygg, bakhuvud och rumpa. Någon konstnärlig person skulle säkerligen sagt att det fanns ett dolt budskap med avtrycket, att detta ”gav rummet känsla” eller något. Jag känner hur ett leende formas på mina läppar innan jag går ut ur rummet med tanken,

”Det spelar ingen roll vad Joss säger, det där avtrycket och den där hemska färgen skall vara kvar.”

 

 
Bild, bild, bild, bild
 
 ”Det är verkligen jättefint.” sade min mor när hon med sin arm ihopkrokad med min fars gick genom mitt och Justins hus. Pattie hade nyss åkt härifrån och precis hunnit träffa mina föräldrar.

I kväll skulle våra vänner komma för att se huset – Jag och Justin visade upp det som ett praktexemplar för alla vi fick chansen att bjuda in. 

Min far haltade en aning på sin högra fot när han gick, men hade redan, till min mors förtret, slutat använda sina kryckor.

”Det tycker vi också.” sade jag, glad åt att mina föräldrar tycktes gilla huset. Vi gick igenom den så kallade glaskorridoren när min pappa stannade upp och såg in i rummet där Justins instrument stod uppradade och mina skivor prydde väggarna samt stod välsorterade i kronologisk ordning i en enorm bokhylla.

”Vad…Vad är det där?” frågade han och såg på avtrycket som klädde den ena väggen. Jag kände rodnaden stiga, men mindes vad jag sagt till Pattie tidigare.

”När jag och Justin målade så snubblade jag och ramlade mot väggen. Justin tyckte så klart det var jätteroligt och insisterade på att ha kvar det sådär. Trots att färgen är hemsk.”

Jag avskydde färgen, och jag avskydde avtrycket. Någon gång skulle jag komma på ett sätt att övertala Justin om att måla om och därmed radera alla spår av min rumpa på väggen.

Pappa flinade, ”Jag håller med Justin. Det var ganska coolt.”

Jag himlade med ögonen innan vi gick ned till köket och slog oss ned.

”När kommer Justin hem?”

Jag såg på klockan. Han borde vara här när som helst nu - han hade åkt till affären för att köpa mat. Ja, vi var verkligen mogna och vuxna. Om, man inte räknade med att maten var till i kväll då alla våra vänner skulle komma över, och jag var även ganska säker på att en del alkohol var inhandlad. Man kan inte vara mogen och ansvarsfull jämt.

”Snart, förmodar jag.” svarade jag och hoppades att det stämde. Jag undrade om jag någonsin inte skulle sakna Justin när vi bara var ifrån varandra i några timmar. Min liknelse med respiratorn dök upp i huvudet, vilket var svar nog på frågan.

”Jag gillar verkligen huset. Det är annorlunda.” sade min arkitekt till far fascinerat, som vandrat runt och kollat på husets stomme mer eller mindre under hela sin vistelse här.

Jag log åt honom samtidigt som framdörren hördes smälla igen. Justin kom in med två kassar i vardera hand, hans armar spända av ansträngningen.

”Hej!” hälsade han glatt på mina föräldrar, ställde ned kassarna och steg fram och omfamnade dem en åt gången. Han steg sedan fram och kysste mig lätt, ”skvallerpressens nya stora nyhet idag var ’Mr och (Mrs.) Bieber köper ny  lyxvilla.” sade han roat.

Jag skrattade, mina föräldrar också. Justin tog upp kassarna igen och vandrade bort till kylen där han började ösa in förpackningar med kött, såser och grönsaker.

”Oj, vad mycket mat. Skall ni ha fest?” frågade pappa skämtsamt och såg på min pojkvän.

”En liten grillning med några vänner i kväll bara.” svarade Justin glatt.

”Några?” frågade min far med ett skratt.

”Det är ett gäng hockeykillar vi snackar om. De är ständigt hungriga.” förklarade Justin med ett snett leende. Snygg räddning, babe.

”Sant.” skrattade min far, och såg sedan på min mamma, ”skall vi börja dra oss hemåt? Jag antar att ni måste göra iordning lite saker, vi vill inte vara i vägen.” fortsatte han och såg på mig med ett litet leende.  

Min mor nickade medhållande,  ”Jag måste arbeta i kväll, så det är bra om vi kan åka hem och få oss lite sömn.”

 

Jag och mina föräldrar steg ut i hallen medan Justin plockade in de sista av varorna.

”Det var jättekul att få se huset. Ni har kommit långt med det, med tanke på att ni bara bott här i tre dagar.”

”Vi skulle kommit tidigare, det är bara…Benet, du vet.” förklarade min pappa och såg ned på sitt ben i avsky. Jag visste att det påminde honom om olyckan att ha ont, och han behövde inte bli mer påmind än han redan blev varje dag när han vaknade upp med Emma sovandes i rummet bredvid, eller varje gång han ville ringa och tala med sin bästa vän – vars abonnemanget hade stängts av.

Jag omfamnade dem båda, ”Det gör inget, det var kul att ni kunde komma. Ni anar inte hur konstigt det känns att ni skall åka och jag ska stanna här.”

”Det känns konstigt att inte ha dig hemma också. Om inte Emma hade bott i gästrummet hade det antagligen ekat mellan väggarna.” skojade min pappa samtidigt som min mamma pressade ned handtaget,

”Vi ses snart, då. Det är bara att ringa om ni behöver något eller så, det är bara femton, tjugo minuter att åka hit. Så ring om ni behöver mat eller hjälp med något elskåp eller om-”

”Vi klarar oss nog, mamma.” log jag.

Hon flinade, ”Ja, du är stor nu.”

”Men jag ringer ändå. Och vi ses, det är som sagt bara femton minuter.”

”Bra. Hej då Justin!” ropade hon och pappa i kör.

”Hej då! Vi ses snart.” hördes från köket innan mina föräldrar steg ut ur huset och stängde dörren bakom sig.

Jag vände om och steg in i köket där Justin precis stängde igen kylskåpsdörren.

”När kommer ’några hungriga hockeykillar’ över?” Jag gick fram och lade armarna om hans midja medan jag lutade pannan mot hans skulderblad.

Han skrattade, ”De skulle komma vid åtta. Jag tror vi kanske har bjudit in så många människor att vi knappt får plats på terrassen.”

”Känner vi så många människor?” frågade jag förvånat.

”Tydligen.” Han vände sig om och placerade armarna om min midja. ”Jag måste säga att vi är riktigt duktiga på det här livet.”

Jag nickade, ”Vem visste att du kunde laga mat, Mr. Bieber?”

Han ryckte på axlarna och log brett, ”Vem visste att du kunde snickra, Mrs. Bieber?”

”Verkar som om vi än har mycket kvar att lära om varandra.”

”Mm”, mumlade han och snuddade vid mina läppar med sina, ”har jag nämnt att jag älskar dig?”

”Det har du, men jag tröttnar aldrig på att höra det.”

Han pressade läpparna mot mina igen.

 ”Jag älskar dig också.” viskade jag.

”Jag älskar dig mer.”  log han.

”Som om det ens vore möjligt.” fnös jag och kysste honom.

(Lyssna medan nedanstående läses.)
 
”Woaaaaaah!” skrek Chaz och gjorde en kanonkula ned i poolen, vilket skvätte ner mer eller mindre alla runt om. Folk satt på terrassen och åt, andra stod med plastmuggar i händerna och gungade i takt till musiken vid poolen eller på gräset. Och sedan var det Chaz, som hoppat ned i poolen med kläder på och allt. Två ord: Typiskt Chaz. Han klättrade upp ur poolen och huttrade. Jag steg fram till honom,

”Jag antar att du inte har några andra kläder med dig?” Kvällen hade precis börjat, han skulle frysa ihjäl i de där kläderna hela kvällen.

”Det verkade som en bra idé innan jag hoppade.” sade han ursäktande med ett enormt Chaz-flin, hans kläder droppande på terrassen.

”Haha, häng med upp och låna några plagg av Justin, bara.” föreslog jag.

Chaz nickade tacksamt och följde efter mig genom folkmassan och in i huset. Vi steg in i tvättstugan där en korg med rena kläder stod bredvid torktumlaren.

”Det är bara att ta något där ur, Chazzy”

”Tack." log han.

Jag vände om för att lämna rummet så han kunde byta om ifred, när Prim steg in genom dörren.

”Joss, jag tyckte väl jag såg dig gå in här, vad-” hon tystnade när hon såg Chaz som stod bakom mig, liknande en våt katt., ”oj…Ehm, hej.” mumlade hon.

Jag skulle kunnat vinka med handen framför hennes ansikte, hon skulle ändå inte lyckats ta blicken från Chaz.

”Hej…Prim.” sade Chaz förvånat.

Jag lovar, man kunde skära i luften med en kökskniv. Så tjock var pinsamheten i luften mellan dem, och jag stod mitt emellan.

”Hm, jag skall gå ned igen. För…” Jag tog det första jag kom att tänka på, ”hör ni den här låten? Den är kass. Jag måste gå ned och se till att de byter. Vi ses!” jag trängde mig förbi Prim och steg ut ur tvättstugan, som mer eller mindre var lika stor som mitt sovrum hemma hos mamma och pappa, och gick med skyndsamma steg ned i köket där jag nästan krockade med Justin.

”Hm, hej.” mumlade han. Hans andedräkt stank alkohol. Detta var ombytta roller, det var alltid Justin som räddade mig på fester när jag druckit för mycket. Han var alltid mogen och duktig. Nu…Han var inte full, men han var inte nykter.

”Var har du varit?” frågade han och placerade omedelbart händerna på min midja. Jag flinade,

”I tvättstugan med Chaz.”

Justin skrattade, ”Bör jag vara orolig?”

”Kanske.”

Han lyfte upp mig på köksbänken och ställde sig mellan mina ben innan han började kyssa mig. Han smakade alkohol, och jag lutade mig bort nästan genast men placerade mina armar om hans nacke,

”Justin, vi borde gå ut till de andra. Hela trädgården är full med våra vänner, du vet.”

Prim kom in i köket och utbrast upphetsat, ”Joss, S.O.S. Vi måste snacka.”

Justin flinade och hjälpte mig ned från bänken. Han placerade en kyss i min panna innan han gick ut på terrassen igen.

Då hela väggen mer eller mindre var av glas såg man hela baksidan från köket. Alla dansade, skrattade och sjöng med i låten som spelades.

Prim öppnade munnen för att säga något, högt för att överrösta musiken, men jag hann före.

”Snälla säg att det hände något mellan dig och Chaz i tvättstugan?” Nepp, jag känner ingen skuld över att jag fortfarande är Team Chimrose.

”Joss, hur mycket har du druckit?” frågade hon skämtsamt. Ett glas, knappt det. Jag är bara team Chimrose ville jag säga - men det var uppenbarligen en retorisk fråga - för hon fortsatte, ”Inget hände i tvättstugan, förutom att jag bad om ursäkt igen, och han verkade faktiskt förlåta mig.”

Åh. Inget Chimrose. ”Det var ju underbart Prim!” sade jag glatt ändå. Att de var vänner igen var en början, antog jag. Jag hade oroat mig för att bjuda in både Prim, Jordan och Chaz tidigare, men de verkade kunna sköta saker bra. Men, det hade varit ännu bättre om Prim hade fått känslor för Chaz igen när hon såg hans vältränade bringa genom den genomskinliga genomvåta t-shirten och de hade haft ett romantiskt återförenande i tvättstugan. Nej jösses, jag har sett alldeles för många tjejfilmer. Och jag vill väl egentligen inte att Prim ska såra Jordan, han är fortfarande en av mina närmsta vänner. Men ändå, jag hejar på Prim och Chaz, och jag tänker fortsätta med det.

”Det är sååå skönt. Du anar inte hur dåligt jag har mått, och Jordan har också mått dåligt över allt…Det känns bra nu.”

Jag log, ”Jag förstår det. ”

”Woaaaaah!” hördes igen och ännu ett plask. Skrattande såg jag hur Zach hoppade ned i poolen. Jag tecknade med huvudet åt Prim att vi skulle gå ut, och hon följde efter med sin mugg i handen.

 

Baksidan var full av dansande, alkoholpåverkade tonåringar. Jag kände mer eller mindre alla, utom några Justin bjudit in som jag endast sett ett fåtal gånger. Chaz kom ut och ställde sig bredvid mig i några sekunder innan han sprang fram till Zach och hjälpte honom upp.

”Ganska grymt va?” skrek han för att överrösta musiken. Zach sade något instämmande jag inte kunde höra. En bit bort stod Ryan och dansade med en blond tjej vid namn Sarah. Prim gick bort och dansade med några hockeykillar, en bit ifrån dem stod Dylan och körde någon slags kycklingdans med sina vänner. Prim kastade blickar på honom ibland som sade, ”han skämmer ut mig totalt, men jag kan inte låta bli att tycka han är underhållande.” Längst ute vid lusthuset i smidesjärn stod Leopold och Carly och diskuterade något, antagligen något vetenskapligt fenomen. Jag log när jag såg på dem, de var fortfarande tillsammans. Jag visste att sådana här tillställningar egentligen inte var deras grej, men jag hade bjudit in dem ändå. Mer eller mindre alla från vår förra skola var här, och de var mina vänner. De hade förvånat mig när de gled in genom dörren tidigare idag, men jag var glad att de kom. En bit ifrån dem stod Cole och kysste en tjej vars ansikte jag inte kunde se härifrån, och runt på resten av hela tomten dansade alla. Aaron, Kim, Liam, Andrew och James som jag hade träffat under mitt besök i Omaha för evigheter sedan hade kommit tillsammans med Jordan, och verkade alla ha bekantat sig ganska bra med de resterande av gästerna.

Justin kom fram till mig med en blå mugg i vardera hand. Han räckte mig den ena,

”Vill du dansa?”

Jag tog emot muggen och tömde den snabbt, det brann i halsen när drycken slank ned. 

Jag tog ifrån honom hans mugg och ställde dem båda på bänken bredvid grillen,

”Kom igen.”

Han fattade min hand och vi steg ned från altanen, ut bland våra dansande, svettiga vänner. Det var en fin sensommarkväll och det hade antagligen varit lite för kyligt för att endast ha klänning om det inte vore för att vi var så pass många på så liten yta.

Justin lade armarna om min midja och lutade sitt huvud mot min axel,

”Jag har druckit lite för mycket.” han sluddrade nästan.

”Haha, ja det har du.” mumlade jag i hans öra.

Han lutade sig någon decimeter bort för att kunna se på mig.

”Du får se till så jag inte ber någon dricka shots från min mage.” flinade han och jag mindes hur Justin hade fått stå ut med att jag ville ha shots druckna från min mage under hans födelsedagsfest.

”Jag kan inte lova något.” skrattade jag.

Han log och suckade, ”det här är vårt liv nu.”

Det var precis så jag hörde honom över musiken.

”Som fyllon?”  

Han skrattade sitt klingande skratt, ”Nej”, han slog ut med armarna och stapplade till lite vilket fick oss båda att tappa takten helt och endast stå stilla på dansgolvet när vi fann balansen igen, ”det här. Huset och vi och du vet. Allt.” han placerade sina händer på min midja igen.

”Det låter bra.” jag lutade huvudet mot hans bröst.

Hans händer gled ned från min midja och stannade på min rumpa. 

”Du vet, hur, när man är full att man alltid gör dumma saker? Som Prim och Jordan och att du ville att folk skulle dricka shots från din mage? Man säger alltid fel saker typ, som man måste fixa till dagen efter, och måste handskas med allt man sagt och gjort senare, du vet?” han talade lite otydligt, och musiken gjorde det ännu svårare för mig att uppfatta allt han sade men jag blev förvånad över hans val av samtalsämne. Trots att han var full verkade han förvånansvärt närvarande. ”Ja?”

Han skrattade till, ”men när jag är full, är det enda jag vill göra att skapa ett nytt avtryck på en vägg och det enda jag vill säga är hur mycket jag älskar dig, och jag har inget emot att handskas med det dagen efter.”

Jag mötte hans blick i några sekunder medan ett leende formades på mina läppar och mina ögon blev glansiga, innan jag pressade läpparna mot hans.  


Det här, mina fina, är det sista kapitlet i nutid. Nästa kapitel kommer vara dåtid, faktiskt. Men nu skall jag inte avslöja mer, det kommer snart helt enkelt.

Låt mig veta vad ni tycker, babes.

Kommentera.

Kapitel 96 - Make Love To Me

Previous: ”Du är en sådan typisk tonårspojke.” mumlade jag och snuddade retsamt vid hans läppar.

Han log och visade upp en perfekt tandrad,

”Japp. Bara en normal tonårspojke som äter pizza med sina vänner, har heta make-out sessions i bilen med sin flickvän och spelar hockey.”

Jag kysste honom i mungipan,

”När han inte turnerar världen, uppfyller folks drömmar, köper hus eller förlovar sig.”

Han nickade och fattade tag om min nacke. Därefter pressade han hungrigt läpparna mot mina, och vi tog vid där vi avslutat tidigare.

 



(Lyssna medan nedanstående läses.)

 

Jag gick igenom huset och lade handen på väggen i det stora rummet vars väggar var målade i en ljus violett färg. Jag hade gått en runda i huset - medan Justin stod ute på uppfarten och talade i telefon med vem jag antog var Scooter eller hans mor - och föreställt mig hur jag och Justin satt och åt middag vid det stora middagsbordet, hur vi firade jul tillsammans med släkt och vänner i det stora varma vardagsrummet eller hur jag kom Justin till mötes i hallen när han kom hem efter en lång dag. Det var vad jag oroade mig över mest med flytten, att vara ensam när Justin reste iväg, de dagar han reste. Just nu, såhär efter turnén var han ledig ett tag, men sedan? Jag skulle inte klara av att vara ensam i det stora huset. Men, Prim kunde alltid komma över. Jag kunde alltid sova hos mina föräldrar och Emma. Det var ingen fara, egentligen. Trots det kunde jag inte låta bli att tänka på det, men det var självklart inget jag sade till Justin.

Jag drog med fingrarna över den violetta väggen igen, samtidigt som jag hörde steg bakom mig.

"Gillar du den där färgen?" frågade Justin och ställde sig bredvid mig. Jag såg på honom med ett flin, "faktiskt, så avskyr jag den."

Justin skrattade, "Då är vi två. Vi borde få rummet ommålat innan vi börjar flytta en massa saker in hit."

"Få det om-målat? Kan vi inte måla det själva?" frågade jag och såg mig om i rummet. Vad skulle vi med det här rummet till, egentligen? Justin kunde ha sina instrument här. Eller så skulle jag kunna ha mina LP skivor uppradade längs väggarna. Vi kunde utnyttja rummet till vad vi än ville. Efter, så klart, det var ommålat.

 

 

 

Jag stirrade på vad som skulle vara ett turkost rum. Det gamla violetta och den fina turkosa färgen, hade på något sätt lyckas skära sig och blivit någon konstig gråaktig färg. Fult plus fint blev alltså fult, något att lägga på minnet.

"Tja...Det har väl sin charm." sade Justin och torkade sina händer på sin färgfläckiga t-shirt.

"Jag har aldrig sett något värre. Gråspräckliga väggar är inte charmigt. Alls." sade jag och skrattade. Situationen var komisk. Vi hade ägnat hela dagen åt att måla rummet och var båda fläckiga i ansiktena och trötta i armarna efter arbetet. Och resultatet? Hemskt.

"Du valde färgen." sade han och flinade.

"Åh, nej. Skyll inte det här på mig." sade jag varnande.

Justin ryckte på axlarna och såg ned på sina händer, där han höll en bred pensel.

"Jag borde få hämnas för att ditt hemska färgval har förstört rummet." sade han och nickade för sig själv, som om detta lät som en mycket bra idé i hans huvud. Jag såg misstänksamt på honom i några ovetande sekunder, innan han var framme och lämnade ett brett penselstreck i mitt ansikte. Jag kände den kladdiga färgen när den rann längs kinderna.

"Verkligen, Justin? I hur många filmer har man inte sett den här scenen?"

Han ryckte på axlarna, "färgen kanske inte klär väggarna, men den klär helt klart dig."

Jag log sockersött och steg fram till honom med färghinken jag höll i handen. Det var endast lite färg kvar, bara någon enstaka deciliter. Var, rättade jag mig själv i tankarna. Nu, var färgen i hans ansikte.

"Hmpf," morrade han och drog med armen över ansiktet och öppnade ögonen. Hans bruna ögon stod ut ännu mer när allt det turkosa omringade dem. Jag flinade, och kände mig som en treåring. Jag hade färgkrig med min fästman i vår villa. Som taget ur en dålig, romantisk kliché film, men jag gillade det.

Justin tog ett steg framåt och minskade mellanrummet mellan oss. Han placerade sin hand på min kind,

"Du har lite färg där." sade han retsamt och strök bort vad som endast kan ha varit en tiondel av all färg jag hade i ansiktet, med sin tumme. Jag flinade,

"Åh, jag vet precis vad som händer härnäst i den här dåliga, romantiska, totalt överskattade filmen."

Han flinade, "Vad?"

"Det är nu du förföriskt säger att jag även har lite färg på läpparna, och sedan kysser du bort det."

"I vilken film har du sett det?" log han.

"Ingen," erkänner jag, "men håll med om att det vore typiskt. Det är vad publiken skulle vilja ha."

"Vad publiken vill ha, eller vad du vill ha?" han vickade på ögonbrynen och log snett.

Jag skrattade till och blinkar med ögonfransarna, "Justin?"

"Ehum?"

"Du har något...Där."

Jag såg på hans läppar i bråkdelen av en sekund innan jag kysste dem.

Han placerade sedan händerna på min midja och vi backade automatiskt bakåt - Tills min rygg mötte den klibbiga väggen. Jag kände hur färgen fastnade i mitt hår och hur t-shirten jag hade på mig blev fuktig. Jag avbryt kyssen,

"Fan." mumlade jag och skulle precis snegla bakåt på väggen när Justin fattar mitt ansikte i sina händer,

"Vi måste ändå måla om, eller hur? Struntsamma." sedan pressde han läpparna mot mina igen. Jag brydde mig inte längre om att jag kommer behöva duscha och gnugga hur länge som helst för att få ur färgen ur håret, eller att väggen antagligen såg värre ut än tidigare.

Justins händer söker sig vidare ned och tar ett fast tag om mina lår. Därefter lyfter han upp mig så mina ben krokar fast runt hans midja, allt utan att avbryta våra hungriga kyssar.

Vi börjar backa ut ur rummet. De säger att endast tjejer har simultankapacitet, men även killar får uppenbarligen detta i sådana här situationer.

Vi kom ut i korridoren, våra kroppar mer eller mindre dunkade, redan, av lust.

En lätt smäll hörs när vi stöter emot något. Jag avbryter kyssen med ett flin för att se vad vi gått in i, och ser en stor brun flyttkartong på golvet. Justin stirrar även han på kartongen en stund och skall sedan precis till att kyssa mig igen när jag lutar mig bort. Han ser förvånat på mig och jag tecknar att han skall släppa ned mig på golvet, vilket han gör.

”Du har målarfärg i hela ansiktet. Ska vi verkligen förstöra sängen också med den där groteska färgen?”

Han log sitt sneda leende, ”Hur kan du vara så säker på att jag var på väg till sängen?”

Jag lade armarna i kors över bröstet, ”Vart var du på väg då?”

Han flinade, ”Matrumsbordet.”

Jag lutade huvudet bakåt och skrattade.

”Jag är allvarlig.” log han, ”jag var på väg till matbordet. Eller till vardagsrummet.”

”Varför just där?”

”Varför inte just där?” flinade han, ”varför inte göra det på varenda möbel vi kan hitta i vårt hus?”

Något i mitt huvud säger mig att jag borde bli generad, men istället infinner sig endast bultande lust. 

Jag sträckte ut min hand och fattade hans, och leder sedan med honom in i badrummet där jag fuktar en handduk och torkar rent hans ansikte från målarfärg. Han upprepar sedan proceduren i mitt ansikte.

Jag kysste honom sedan innan jag tog tag i hans tröja och drar den över hans huvud, även denna full med färg. Han avbryter sedan motvilligt kyssen för att krångla mig ur min blåfläckiga tröja.  

Våra plagg landar på golvet vid våra fötter innan jag skämtsamt frågar, ”Matbordet?”

 

Justins perspektiv:

Vi tar oss inte nedför trapporna till matbordet. Vi hinner inte ens till sängen. Som tur är, ligger en fårskinnsmatta utbredd bredvid den öppna spisen i sovrummet. Jag lägger försiktigt ned henne, och lutar mig över med handflatorna på vardera sida om hennes huvud.

Hon häver sig upp på sin ena armbåge för att nå mina läppar, vilket även visar sig vara ett perfekt tillfälle för mig att knäppa av henne behån, som jag snabbt slänger bort. Det känns som jag skall sprängas inombords, och jag ger ifrån mig ett kvavt stön innan våra läppar möts.

Jag placerar min hand på hennes högra bröst, och hör hur hennes andhämtning bli snabb och orytmisk. Jag rycker till när hennes svala händer långsamt smeker mitt bröst för att sedan nå min byxlinning. Värmen dunkar mellan oss, faktiskt, dunkar det i hela kroppen. Hon knäpper upp knappen på mina jeans och hasar ned dem en bit, och tar tag om min midja för att pressa mig nedåt, närmare henne. Underlivet bokstavligen bultar när jag, helt fri från tålamod nu, börjar knäppa upp hennes byxor. Joselyn skjuter upp höften för att göra det möjligt för mig att dra av henne jeansen. Hon ler precis innan våra kroppar möts igen.

Jag kysser henne hårt och ivrigt, medan hennes händer rör sig mellan mitt bröst, min hals och min nacke. Jag kan inte vänta längre, och hon bekräftar att detta även gäller henne när hon stönar lågt – en inbjudan.

Jag tar tag om hennes midja och ryser sedan till av välbehag när jag tränger in i henne, kyssarna fortfarande i full färd med att placeras överallt där vi når. Det blir som ett mönster, jag kysser hennes nyckelben, hon kysser min hals. Jag kysser hennes axel, vi kysser varandras läppar och låter våra tungor frenetiskt och lystet mötas.

Jag stöter djupt in i henne och hör ett stön av bekräftelse från hennes läppar. Jag kysser hennes stängda ögonlock medan våra höfter rör sig mot varandras. Rör sig med varandra.

Allt jag kan tänka på för stunden är våra kroppar i mörkret och hur mycket jag älskar den här tjejen. Jag tar ett stadigt grepp om hennes höfter och rullar runt, så hon inte längre ligger underst.

 

Den överväldigande känslan når först Joss. Hennes kropp skakar och ett skri undslipper hennes läppar , och jag kan inte hålla mig längre. Den kraftiga, nästan surrande och öronbedövande känslan når mig med några sista stötar - innan vi båda tillfredsställda faller ihop. Joselyn, stilla med huvudet på min axel, vi båda utmattade. Andningen går långsamt tillbaka till det normala innan hon kysser mig lätt på munnen och låter huvudet vila mot mitt bröst.

 

 

Jag vaknar sent morgonen efter i den stora dubbelsängen, med de tunna lakanen fastklibbade mot kroppen på grund av värmen i rummet. Det glöder svagt i den öppna spisen bredvid sängen och klockan på nattduksbordet visar 09.34. Trots det har vi inte sovit länge.

Jag ser på Joselyn, vars ansikte ligger pressat mot kudden. Hon sover, liksom jag, oftast på mage. Jag kysser henne på kinden och reser mig sedan ur sängen och går och öppnar balkongdörren för att släppa in lite luft och morgonens sista solstrålar. Jag vänder därefter och går tvärs över sovrummet och ut i korridoren där jag styr stegen mot toaletten till vänster om sovrummet, men stannar upp när jag går förbi det nymålade rummet. På ena väggen fanns ett kladdigt avtryck som skulle kunnat vara en perfekt avbild av en människa, utan ben. Jag stiger in i rummet och granskar avtrycket av Joss’ rygg, bakhuvud och rumpa. Någon konstnärlig person skulle säkerligen sagt att det fanns ett dolt budskap med avtrycket, att detta ”gav rummet känsla” eller något. Jag känner hur ett leende formas på mina läppar innan jag går ut ur rummet med tanken,

”Det spelar ingen roll vad Joss säger, det där avtrycket och den där hemska färgen skall vara kvar.”


Som jag avskyr sådana här kapitel. Vet inte hur jag lyckas göra sex-scener stela, men somehow lyckas jag varje gång...Jaja, hoppas ni tycker det var okej. Ni har bett mig om detaljerat, och trots att jag sitter här och vill radera halva det här kapitlet, gör jag det för er. Haha. Som sagt, hoppas verkligen det duger.

Kommentera.

 

Polisanmälan

 
 
Detta är skälet till varför kapitlet är så försenat. För några veckor sedan fick jag en anklagelse, en anklagelse som sade att jag skulle ha snott ett kapitel från en annan novellblogg. Förvirrad gick jag gick in på bloggen personen sade att jag stulit ifrån - Och finner ett av mina kapitel. Först blev jag jätteledsen då jag fann i kommentarer att denna tjej fick beröm för något jag skrivit, medan jag fick kommentarer med skit och anklagelser från den bloggens läsare. Men sedan blev jag arg. 
Så jag började googla lite, och fick fram ännu fler novellbloggar som snott kapitel rakt av från mig och bara ändrat namn. Jag fann folk som snott hela stycken och påstår att det är de som har skrivit dem. Ni anar inte hur arg jag blev. Så jag bad folk i min närhet om råd, och de sade att detta inte fungerade längre. Jag kunde inte sitta och lägga ner tid på att skriva en novell folk bara stal och fick beröm för.  Så jag gjorde precis vad de sade åt mig. Jag anmälde det. Jag ringde polisen och hade alla bloggar jag funnit som stal uppskrivna, och anmälde dessa för brott mot upphovsrättslagen. Bevisen var solklara, alla mina kapitel eller stycken var upplagda flera veckor eller rentav månader tidigare än på de andra bloggarna.

Det är därför jag inte lagt upp något kapitel. Jag har skyllt på att jag inte kunnat skriva det p.g.a tidsbrist, men sanningen är att jag inte har haft någon lust. Jag tycker inte det här är roligt längre, när det jag skriver påstås vara skrivet av någon annan.
 
Så till er som har kopierat, jag hoppas ni är nöjda med att ni fick en skrivglad tjej att tappa intresset. Och, ni tjänade väl inte direkt på det såhär i slutändan. Ni är polisanmälda.
Jag hoppas ni tycker det var värt det.

Kapitel 95 - Typical Teenage Boy

Previous: "Jag kan bo i en bunker med dig, och det är ändå perfekt." sade jag och smekte honom över bröstet.

"Hm, bunker hade jag inte tänkt på, men allt för dig." skojade han med kärlek i rösten.

Jag skrattade, men blev sedan allvarlig. "Jag är säker på att jag kommer älska huset. Men att jag skall få gå och lägga mig varje kväll med dig vid min sida, och vakna varje morgon med dig vid min sida är allt jag behöver." förklarade jag, "Precis som jag fått göra den här sommaren. Allt omkring är bara bonus."

Han lade sitt pekfinger under min haka och förde mitt ansikte uppåt så våra blickar möttes. "Den här sommaren var bara början." mumlade han och kysste mig.


Bild, bild, bild, bild, bild
 

”Och som ni kan se är utsikten fantastisk.”, log kvinnan och slog ut med sin ena arm mot fönstret ”det är vad jag gillar bäst med huset.” 

Hon rättade till sin kjol och trippade med nätta klackar över parkett golvet. ”Skall vi fortsätta upp på övervåningen?” 

Justin och jag nickade och följde efter henne uppför trappan i det enorma huset. 

”Det här är sovrummet.” sade hon när vi svängt höger från trappan och gått igenom en korridor, den ena väggen enbart fönster. Även här såg såg man den vackra utsikten över Stratford Hill klippan. 

”Som ni ser var de förra ägarna mycket förtjusta i vintage-stilen. Det är väldigt modernt nu faktiskt.” förklarade hon medan vi steg in i rummet. Jag såg på den enorma dubbelsängen och den öppna spisen bredvid. På vardera sida om sängen stod ett lågt nattduksbord i mörkt trä med en lampa på, och vid fotändan av sängen stod en låg träkista. Huset var nytt och påminde om Justins hus i LA, men inredningen var gammalmodig och charmig - jag älskade det. 

”Vidare ditåt ligger badrummet.” fortsatte kvinnan som tidigare introducerat sig som Barbara. ”Jag skall visa er-” en genomträngande signal hördes från hennes mobiltelefon. Hon fiskade upp den ur kavajfickan och log ursäktande mot oss, 

”Jag måste ta det här. Jag är strax tillbaka.” Hon lämnade mig och Justin ensamma i det stora sovrummet. Jag steg fram till balkongdörren i glas på vänster sida om sängen. Balkongen påminde om ett lusthus med smidesmöbler och murgröna hängandes nedför balkongräcket.

”Vad tycker du?” frågade Justin bakom mig. 

Jag snodde runt,

”Jag tycker allt det här är surrealistiskt. Jag älskar stället.” sade jag och såg mig runt i rummet med ett leende på läpparna. 

Justin skrattade, ”Jag trodde du skulle gilla det.” 

”Och vad tycker du?” frågade jag, orolig över att han enbart gillade huset på grund av mina åsikter.

Han flinade, ”Jag tycker det passar oss.” 

Jag steg fram och lade armarna om hans midja.

”Du och jag står faktiskt här och kollar på hus...Ett hus där vi kanske skall bo, och etablera oss och...Bo. Tillsammans” mumlade jag och mötte hans blick.

”Jag älskar dig.” svarade han enkelt och flinade. 

Jag öppnade munnen för att säga detsamma när Barbara kom in igen, hennes röda hår stod ut i den mjuka, varma inredningen som en ilsken eld.

”Ursäkta, det var brådskande. Så, var tycker ni om huset?” sade hon med sin mäklarstämma. 

Justin vände om mot henne, inte ett uns av tvekan i hans röst. ”Vi tar det.” 

 

 

Att köpa hus var ingen stor grej för Justin. Att flytta var ingen stor grej för mig. Men att köpa hus och flytta in i det tillsammans var en stor grej för oss båda. Dessutom hade mäklarkvinnan talat om för oss att det bara var endel pappersarbete att fixa innan vi kunde flytta in. Detta var mycket snart. Jag satt i bilen på hemväg från huset och trummade med fingrarna på knät och hummade med i låten som spelades på radion. 

Justin skrattade till och vred ned den höga volymen på Beatles låten,

”Någon är glad.” 

Jag såg på honom, ”Justin, vi köpte just ett hus.” 

Han log medan han rattade runt, ”Tekniskt sett har vi inte köpt det ännu...” 

Jag smällde till honom på armen, ”Du vet vad jag menar.” 

Han stannade till vid ett rödljus. ”Det gör jag. Men det känns helt rätt, du vet. Bara tänk på allt vi kommer kunna göra i det där huset. Ensamma.” 

Han log sitt sneda flin och blinkade. Jag himlade med ögonen men lutade mig framåt för att placera en kyss på hans läppar, och kunde nästan höra haleluja kören. Han särade på läpparna och jag kände hans smak på tungan. Hungrigt placerade jag händerna på vardera sida om hans ansikte och utvecklade kyssen. 

Vi avbröts tvärt av ett signalhorn. Jag flög tillbaka ner i mitt säte. Justin förflyttade blicken framåt och insåg att det nu var grönt, och trampade hårt på gaspedalen. 

”Pjuh. Du är dyr i drift, babe.” sade han när vi åter flög fram över vägarna.

Jag rynkade pannan. ”Va?” 

Han flinade, ”Jag hade kunnat få böter för det där. Du distraherar mig i mitt körande, Joss. Vilket, i sin tur, faktiskt kan kopplas ihop med huset jag just köpt. Vilket jag var tvungen att köpa, för vår hälsa. Du vet, så vi kan ha ett tillhåll där du kan distrahera mig utan att det får oss båda dödade i den hektiska trafiken.” 

Jag nickade förstående, ”Ja. Det har varit mitt fel alla gånger du kört för fort eller liknande och fått böter med din Fisker.” 

”Du har sådan tur att vi sitter i bilen just nu, annars hade du fått betala för det där.” sade han hotfullt och skakade långsamt på huvudet. 

Jag fnös, ”Hur då?” 

Justin såg snabbt på mig innan han åter förflyttade blicken till vägen framför oss. ”Underskatta mig inte, babe.” 

Jag skrattade precis innan han svängde in på infarten till Ryans hus. Jag och Justin skulle komma över till Ryan och Chaz för att äta lunch och antagligen spela TV spel. En grabb-eftermiddag plus mig, typ. Det var länge sedan vi träffat dem, och det enda som skulle saknas i vårt sällskap var Prim. Jag förmodade att hon och Chaz fortfarande inte blivit vänner, och jag klandrade honom inte. Hur illa det än lät, var jag mer eller mindre team Chaz i denna fråga. 

Justin vred om nyckeln och drog ur den. Han lutade dig sedan fram och pressade sina varma, mjuka läppar mot min kind, 

”Äsch, du vet att jag bara är butter för att vi var tvungna att avsluta vår kyss så plötsligt.” mumlade han i mitt öra medan han sakta strök med ömma fingrar längs min hals. Hans nästipp nuddade först min hals, därefter hans läppar. Jag drog ett skälvande andetag innan jag kupade mina händer om hans ansikte och förde det upp till samma nivå som mitt innan jag kysste honom. Hans tunga hann precis nudda vid min underläpp när vi hörde Chaz’ röst, 

”Hörrni, har inte ni fått nog av det där under sommaren? Jag menar, ni är redan sena, hur länge tänkte ni låta oss vänta? Kom igen nu!” 

Jag släppte Justin och såg bort mot husets dörr några ynka meter från bilen, där Chaz och Ryan stod och log. Jag brast ut i skratt och skakade på huvudet medan jag öppnade dörren och klev ur. Justin mumlade ”inte igen” åt hur vi behövt avbryta även denna kyss, innan han klev ur bilen och krokade fast sitt pekfinger i en hälla på jeansen för att hålla dem uppe och sprang sedan fram till trappen där Ry och Chaz stod. Han omfamnade dem båda samtidigt. ”Jag har saknat er.” sade han och log hjärtligt mot dem. 

Jag gick leende fram till dem. Chaz släppte Justins omfamning och lade sina armar om mig, 

”Vi har saknat er med. Eller inte, ’er’ som ni två och ert ständiga hånglande. Jag menar, vad är felet på er två egentligen? Hela ’vi kan inte ta händerna eller blickarna från varandra’ är ganska jobbigt, faktiskt. Det har gått ett bra tag nu, kommer ni aldrig över det?” han lät ingen av oss andra så mycket som öppna munnen för att besvara hans fråga innan han fortsatte, ”men vi har saknat er. Som individer. Som en och en, vet ni.” förklarade han med sitt typiska leende. Jag skrattade och gled ur hans omfamning för att krama Ryan. 

”Förresten skojar jag bara. Ni får aldrig komma över eran kärlekskranka grej, okej? Någonsin?” fortsatte Chaz och klev in hallen. 

”Ingen risk.” svarade jag glatt och följde efter honom. 

”Jag är utsvulten.” sade Ryan som steg in tillsammans med Justin. Jag drog av mig mina skor och gick in i vardagsrummet där grabbarna hade laddat med cola, pizza och chips. Som jag trott stod playstationet på och konsolerna låg redo på bordet. 

Jag damp ned i soffan med Chaz bredvid mig. På andra sidan satte sig Justin och Ryan tog plats i fåtöljen där han genast började skära upp bitar av pizzan. 

 

”Hur har ni haft det i sommar, guys?” frågade Justin och stoppade en bit pizza i munnen. 

”Bra. Vi har gjort det vanliga. Hockey, fotboll, lite basket...” 

”Plus att jag har spelat in en massa nytt material och börjat klippa. Förhoppningsvis får jag ihop något jag faktiskt kan använda.” tillade Ryan glatt. Ryan var inte lika duktig med kameran som Fredo, men Ryan utklassade Alfredo när det gällde klippning och redigering av videos. Ryan var grym. 

”Det ser jag fram emot att få se.” sade jag och drack ur min cola. Ryan log stort. 

”Och, jag måste fråga. Har du pratat något alls med Prim?” frågade jag och riktade blicken åt Chaz. Han suckade, 

”Jag stötte på henne för ett tag sedan. Det var...Stelt. Hon verkar glad, jag orkar inte vara sur längre. Det är inte min grej. Men vi är väl inte vänner, direkt.” 

Jag nickade och tog in informationen. Det - i brist på bättre ord - sög att alla inte bara kunde komma överens som förr. Men som sagt, team Chaz. 

”Det kanske förändras. Minns ni när jag och Justin var osams?” frågade Ryan med ett skratt. 

Jag slog handen för pannan, ”Åh nej, ta inte upp det.” Jag tänkte tillbaka på när jag och Justin varit tvungna att hålla vårt förhållande hemligt för Ryan, och hur han reagerat när han fick reda på vad som försiggick.

Justin skrattade. ”Ryan, din högerkrok...Jag minns den fortfarande.” 

Ryan flinade och skakade generat på huvudet, uppenbarligen ångerfull över att ha tagit upp ämnet, ”Joss har rätt, nu släpper vi den diskussionen.” 

Alla brast ut i skratt och fortsatte äta. 

”Så...Idag har jag och Joss varit och tittat på ett hus.” 

”Ett hus? Var?” Chaz hade knappt tuggat ur munnen innan han började tala.

”Bara en kvart härifrån. Vi har redan bestämt oss för att ta det, nu är det bara endel pappersarbete kvar.” Justin lade sin hand på mitt ben och log åt mig medan han talade. 

”På riktigt? När skall ni ha inflyttningsfesten?” utbrast Ryan förhoppningsfullt. 

Jag skrattade, ”Frågan löd inte när vi skulle flytta in, utan när vi skall ha fest?” 

Chaz nickade som om detta var självklart, ”Ryan har rätt. Ni måste ha en inflyttningsfest.” 

”Vi får fixa något.” sade Justin och ställde ifrån sig sin tomma tallrik på bordet och lade armen om mina axlar. 

 

När ett flertal spelomgångar var avklarade och jag hade förlorat mot dem alla plus suttit och kollat på deras omgångar mot varandra, vilket antagligen skulle varit urtrist om det inte vore för att de tog allt på fullaste allvar och alla var hemskt dåliga förlorare, lade Justin ifrån sig spelkonsolen på bordet och sträckte på sig. 

”Vet ni vad jag känner för?” Det gjorde vi inte. 

”För att åka och spela hockey. Den här dagen har varit så underbart normal att jag vill vara en normal tonårspojke en liten stund till.” sade han glatt. 

”Justin, jag vet inte om du slagit i huvudet eller något, men din dag började med att du köpte hus med din blivande, gud så konstigt det låter, fru. Det är knappast normalt för en tonårspojke på någon nivå. Överhuvudtaget. Alls.” flinade Chaz. 

Jag och Ryan skrattade. Justin bara stirrade på Chaz,

”Jaja, bro...Jag vill spela hockey. Kom igen?” bönade han. 

Ryan reste sig ur soffan, 

”Vi åker.” 

Justin såg på mig - granskade vore en bättre formulering - från topp till tå. ”Hm, ni får åka i förväg så kommer vi sedan.” 

Chaz bara såg på honom och väntade på en förklaring. Han var inte ensam. 

”Vi måste hem till Joss och hämta hennes nya hockeyutrustning.” förklarade Justin och fattade min hand. 

”Ahaaaaaaa,” sade Chaz förstående, ”sant där. Vår lilla Joselyn skall med ut på isen idag, minsann.” nästan sjöng han med ett flin.

”Åh, jag vet inte-” började jag men avbröts tvärt av Chaz,

”Ta det lugnt, hjärtat. Vi skall inte skada dig.” försäkrade han sockersött. 

”-Om ni kan hantera mig på isen.” avslutade jag min mening och log självsäkert mot honom medan vi steg ut i hallen. Justin och Ryan skrattade medan Chaz allvarligt svarade, 

”It’s on.” 

Jag flinade och pussade honom på kinden, ”Jag skall inte skada dig, hjärtat.” 

Han fnös medan Ryan öppnade dörren under trappan i hallen och drog ut sin hockey trunk. 

 

Vi klev ut på uppfarten. Ryan och Chaz steg fram till Chaz’ bil medan jag och Justin gick till varsin sida om Justins. 

”Vi möts där då.” sade Justin och nickade mot sina vänner. 

”Vi ses.” 

Jag knäppte fast bilbältet när jag slagit mig ned i skinnsätet. Justin lutade sig framåt, 

”Okej, det där med hockeyutrustningen var lite av en avledande manöver. Så, vart var vi?” 

Jag skrattade förvånat. ”Vart var vi med vad?” 

Han lade sin högra hand på min kind och pressade sina läppar mot mina. 

”Med det här. Innan vi avbröts tidigare. Två gånger.” mumlade han och mötte min blick. Jag flinade och knäppte loss mitt bälte för att kunna komma närmare honom.

”Du är en sådan typisk tonårspojke.” mumlade jag och snuddade retsamt vid hans läppar. 

Han log och visade upp en perfekt tandrad, 

”Japp. Bara en normal tonårspojke som äter pizza med sina vänner, har heta make-out sessions i bilen med sin flickvän och spelar hockey.” 

Jag kysste honom i mungipan, 

”När han inte turnerar världen, uppfyller folks drömmar, köper hus eller förlovar sig.” 

Han nickade och fattade tag om min nacke. Därefter pressade han hungrigt läpparna mot mina, och vi tog vid där vi avslutat tidigare.


Sådär. Svaret på varför kapitlet var så sent står i inlägget ovan. 

Kommentera.

Kapitel 94 - We Go Hard But It's Time To Go Home

Previous: Jag visste att det inte var över ännu. Jeremiahs begravning väntade, och sorgen när man mist någon kan slå till när som helst. Tiden läker kanske alla sår, men stygnen finns ändå alltid kvar och kan rivas upp när man som minst anar det.

Men med Justin vid min sida, skulle jag klara av det.

Jag lade mina händer på hans kinder, som hettat mot mitt ansikte. Jag såg djupt in i hans ögon innan jag placerade en mjuk kyss på hans läppar.

Med Justin vid min sida, skulle jag klara allt.

Bild


Jag knep fast mobiltelefonen mellan axeln och örat medan den unga mannen i kassan räckte mig pappbrickan med kaffemuggarna.

”Tack,” log jag innan jag steg ut från det lilla café, ut i solen.

”Så, vad sa du Prim?” frågade jag medan jag började gå tillbaka mot arenan. Detta var den sista konserten för sommaren, och jag visste redan att det även skulle bli den galnaste. Fansen hade köat utanför portarna till den enorma Time Warner Cable Arena i flera dygn, och jag var nästan inte tillåten att gå någonstans utan vakter. Jag tyckte det var ganska korkat, de flesta fans jag stött på hade varit jättetrevliga och jag hade inget emot att stanna och säga hej och så. De andra höll inte med, men efter mycket om och men hade jag i alla fall lyckats övertala Scooter och Allison om att det inte var någon fara för mig att vandra ut från arenan och köpa kaffe till teamet.

”Jag sade att du skulle imitera en trumvirvel.”

Jag såg mig om efter bilar innan jag sprang över övergångstället, nu med mobilen i ena handen och kaffet i den andra.

”Jag kan inte imitera en trumvirvel, Prim.” skrattade jag.

”Äsch då. Aja, Joss...Jag kom in!”

Jag skrattade till i förvånad och lycka, ”Du kom in?!”

”Ja! Du vet hur jag var reserv och så? Tja, de meddelade mig igår att jag kom in! Vi skall gå på samma collage”

Jag gav ifrån mig ett litet lyckotjut, ”Ja!” Jag var nu så nära arenan att jag såg kön som slingrade sig runt huset. Bakvägen var precis runt hörnet.

”Jag vet. Det är underbart, eller hur?”

Jag var van vid att flytta, byta klasser och så vidare och hade aldrig haft problem med att skaffa mig nya vänner i de nya skolorna, men vetskapen om att jag och Prim skulle få utbilda oss tillsammans de närmsta fyra åren förbättrade genast mitt humör. Att gå tillbaka till skolan igen efter den bästa sommaren någonsin, och då inte längre kunna spendera all min tid med Justin var inte det roligaste, men denna nyhet gjorde genast att återvändandet till skolbänken kändes bättre.

”Ja! Jag skulle tynat bort utan dig.”

När jag svängde runt hörnet, utan att ha blivit upptäckt av fansen, såg jag tre killar, ungefär i samma ålder som jag, stå en bit från dörren jag skulle in genom. Det var nästan folktomt här, endast några bilar åkte förbi på gatan bredvid och en bra bit framåt stod en vakt, redo att släppa in behöriga genom dörren.

Prim började tala om hur våra scheman måste matcha varandras, men jag fäste ingen större uppmärksamhet vid vad hon sa när jag hörde vad killarna snackade om.

”-Och det är fullt med småtjejer på andra sidan som köar för att se honom.”

”Fula som stryk hela bunten, såklart?”

”Japp. Det är inte direkt som att bögen drar till sig några snygga tjejer.” hånskrattade en av dem. Jag suckade inombords och närmade mig dem. De tog ingen notis om mig ännu, utan stod där fullt upptagna med att lägga tid på att tala illa om Justin istället för att faktiskt göra något nyttigt med sina liv.

”Joss, hör du ens vad jag säger? Hallå?”

”Va?” frågade jag och drogs tillbaka till telefonsamtalet med min bästa vän.

”Jag sade att det verkligen gäller att inte ge upp. Vi vet båda två att mina betyg inte riktigt höll-” Dylans röst hördes i bakgrunden, innan Prim stressat sade, ”helvete, jag ska vara på träningen om tio minuter! Vi får höras senare!” Jag hann inte ens uttala ett avsked innan hon slängde på luren. Jag suckade, lirkade ned mobilen i jeansfickan och gick förbi killarna. Jag kände deras blickar på mig när jag passerade.

”Hey!” ropade någon följt av en vissling. ”Du, vänta!”

Jag vände om och såg på dem. Två av killarna såg ut att vara syd-europeér, och den andre var blond och blåögd. De verkade ha svårighet med att möta min blick utan stirrade istället på min urringning. Jag harklade mig och de klistrade på - vad de trodde var - charmiga leenden.

Den blonde svalde, ”Hm, hej. Jag är Sebastian. Och du är...?”

Snart Justin Biebers fru, ville jag säga, men lade band på mig själv och spelade trevlig.

”Joselyn.” log jag.

Han såg nöjd ut.

”Det är är Joshua och Dixon.”

Jag klistrade på ett leende och log åt dem. ”Trevligt att råkas, men jag måste gå.” sade jag, vände om, och gick. Det tog endast sekunder innan de var ikapp mig, en på vardera sida och en framför vilket tvingade mig att stanna.

”Varför sådan brådska? Vill du inte hänga med oss lite? Hur gammal är du? Vi vet en klubb-”

”Tack, men nej tack.” svarade jag artigt men bestämt.

”Woah, vad är det med dig, tjejen? Vart är du påväg, egentligen?” frågade han som blivit presenterad som Joshua.

Jag nickade mot arenan.

Dixon gapade, ”Är du ett Beaver fan?”

Jag skakade på huvudet och bet mig i läppen, ”Inte riktigt.”

De skrattade. ”Tänkte väl det.”

”Du är förjävla snygg för att vara ett fan av den transan.” flinade Sebastian överlägset. Jag log åt dem som tack för vad de menat som en komplimang, men bet ihop tänderna hårt. Inombords fnös jag, och kunde inte längre spela med.

Jag ryckte därför på axlarna och höll fram min hand som visade den överdrivet dyra, galet vackra, diamant beklädda ringen. ”Faktum är att jag är förlovad med honom.”

De stirrade storögt på ringen.

”Vad säger ni, 'bögen kanske visst drar till sig några snygga tjejer'?” frågade jag med ett sockersött leende samtidigt som jag använde mig av deras tidigare ord. ”Nu, om ni ursäktar mig, så måste jag gå. Det var trevligt att träffa er, killar.”

Jag steg förbi dem och fortsatte gå tills jag var framme vid dörren. Vakten var samma som jag stött på ett flertal gånger tidigare, och jag behövde inte ens visa ”Bieber crew” kortet som låg i min ficka.

Han log åt mig innan han öppnade dörren. Jag var precis på väg in när jag vände om och såg bort mot killarna. De stod på exakt samma ställe och stirrade hitåt. Jag skrattade till innan jag klev in genom dörren.

 

 

 

Justin trummade med fingrarna i takt till mitt och Dans gitarr spelande. Vi hade suttit och jammat oavbrutet de senaste timmarna efter deras repetition för ikväll, jag och Dan med en varsin gitarr, medan Justin satt framför datan och sjöng med då och då.

Vi kom till delen av låten då jag började slå snabbare på strängarna, samtidigt som Dan fingerspels kompade.

”Jag borde ta med dig ut på scenen.” sade Justin när vi spelat klart.

”Haha, verkligen.” sade jag och himlade med ögonen. Justin flinade,

”Jag menar det. Vi vet båda två att du spelar mycket bättre än jag, till och med Dan ligger risigt till med gitarren när du är i rummet.”

Jag log åt honom. ”Tyvärr älskling, men du har inte råd. Jag spelar inte gratis vet du.”

Dan brast ut i ett högt klingande skratt medan Justin skakade ledsamt på huvudet,

”Det har du rätt i.” Sedan gick han fram och slog sig ned bredvid mig. Jag ställde ifrån mig gitarren och han lade armen om mina axlar,

”Säkert att du inte vill följa med ut på scen? Du kan alla låtar i sömnen och det är sista showen för den här turnén, vet du.”

”Jag kan alla låtar baklänges i sömnen”, rättade jag, ”men nej. Jag...Du vet-”

”Du behöver inte förklara.” avbröt han och gav mig en snabb kyss på läpparna. Han visste redan att jag inte ville, men hade frågat ändå i fall att. Jag log tacksamt åt honom.

Dörren öppnades och Alfredo kom in skuttandes. 'Skutta' var verkligen rätt ord för att beskriva hur han förde sig.

”Woah! Som det är fans där ute. Det här kommer bli galnaste showen hittills, jag lovar! Fansen utanför är galnaaaaaaa!” han drog ut på ordet. Han gick fram och satte sig på soffbordet mitt emot mig, Justin och Dan.

Justin log brett, ”Jaså? Det blir nog svårt att slå MSG. Tror du denna blir galnare?”

Alfredo fnös, ”Justin...Fansen där ute...Det här kommer bli det galnaste någonsin. Det är flera timmar kvar innan showen, och de står och sjunger och dansar. Inte endast några, utan varenda fan utanför!” talade han uppspelt.

Justin log om möjligt ännu större, ”Verkligen?” han såg på mig, ”skall vi gå och kolla?”

Jag nickade, men Alfredo skakade på huvudet,

”Justin...Du kan inte gå ut dit. Hela kön är som insidan av en nattklubb. De skulle sluka dig levande.” Alfredo och hans dramatiska ådra hade jag tidigt fått vetskap om. Det förvånade mig att snubben inte spelade på teater eller liknande, det skulle passa honom.

”Jag ska inte gå ut. Jag ska bara kolla ut genom dörren typ.” förklarade Justin som om detta vore självklart.

Alfredo flinade, ”Okej. Jag följer med.”

Justin reste sig och tog min hand för att dra mig upp. Dan reste sig också, och tillsammans började vi gå igenom arenan, som liknade alla andra mer eller mindre exakt. Stressade människor överallt, korridorer och sladdar. Speciellt sladdar. Överallt.

När vi började närma oss glas-entrédörrarna hördes sången. De sjöng alla på Beauty And A Beat, men förutom fansens sång spelades även orginallåten. När vi kom fram till dörren såg vi hur någon ställt en enorm bergsprängare längst fram i kön. Fansen dansade, sjöng och skrek till musiken. Alfredo hade rätt, de var galna.

Justin skrattade till och såg på dem. Han stod bakom mig med händerna på min midja och hakan lutad mot min hjässa och vi stod placerade så vi kunde se ut, men ingen kunde se in - som tur var.

”Jösses.” sade Dan och log stort, ”Du överdrev faktiskt inte Fredo.”

”Jag sa ju det.” sade Alfredo bakom mig. Jag såg ut på de dansande, sjungande fansen.

Justin tog upp sin mobil och tog en bild av fansen innan han gick in på twitter. Då jag stod med ryggen lutad mot hans bröst såg jag precis vad han skrev tillsammans med bilden,

”Creepin’. We will rock it tonight, love u #beastmode” innan han lade upp den. Sedan såg han åter ut på fansen med ett leende.

Min telefon jag höll i handen gav ifrån sig min favoritlåt med Fall Out Boy, och på displayen visades en bild av Allison.

”Hej Allison.” svarade jag och klev ur Justins famn och tog några steg bort från allt ljud samtidigt som jag placerade ena handen för örat.

”Hej! Är du och Justin med Fredo?”

”Japp. Och Dan.” svarade jag.

”Okej. Vi hade ju tänkt att gå ut och äta efter sista konserten för touren och sådär, men jag har en känsla av att det kan bli ett flertal förseningar med showen ikväll, och dessutom skall du och Justin sitta på ett flygplan redan inatt. Scooter och Carin har förflyttat middagsreservationen till om tjugo minuter. Är det okej för er?”

Jag vände mig mot Justin, Dan och Alfredo som börjat komma gåendes mot mig,

”Visst är det lugnt för oss om vi åker och äter nu istället för efter konserten?” frågade jag dem när de nådde mig.

De nickade,

”Jag är svinhungrig.” sade Alfredo och klappade sig på magen.

Jag log och svarade Allison, ”Vart skall vi mötas?”

 

”Okej, jag vill utbringa en skål för Justin-”, Scooter stod upp vid bordet med sitt glas i handen. Vi befann oss på den flottaste restaurangen jag någonsin satt fot på. Det var stora blomsterarrangemang placerade vid varje bord och allt var lila och vinrött. Kyparna och servitriserna var alla klädda i kläder som matchade inredningen och stället var enormt. När vi gått in hade vi sagt namnet bordet var reserverat i och sedan blivit visade till ett bord stort nog för hela crewet. Vi var alla där, Scooter, Carin, Allison, Kenny, Moshe, Scrappy, Alfredo, Dan, Ryan, Marvin & Michael och de andra dansarna, Dominic och de andra bakgrundssångarna, Micah, Mama Jan, Ludacris, Big Sean, Usher, Justin och jag. Alla utom Pattie, som inte varit med på hela turnén utan åkt hem för några veckor sedan.

”-För hans hårda arbete. Jag är så himla stolt över dig.” fortsatte han. Justin log åt sin manager. Hans arm vilade på min stolsrygg, min hand vilade på hans ben.

Alla satt med sina glas i luften, redo att skåla. ”Det här är bara början!” utbrast Scooter innan det klingade då alla försökte nå över bordet för att stöta ihop sitt eget med så många glas som möjligt.

Allison harklade sig och reste sig upp, ”Jag vill också utbringa en skål, för Justin självklart, men även för Justin och Joss,” min kinder hettade genast, ”vi har inte gratulerat er ordentligt för förlovningen.” Hon höll upp sitt glas och mötte min blick, ”Du har hjälpt mig så mycket den här sommaren att jag undrar hur jag klarade mig utan dig tidigare. Du är redan en del av familjen. Skål!”

Återigen klingade alla glas mot varandra. Justin vred på huvudet och såg på mig, med sitt typiska Justin leende. Det typiska ”det här leendet kan få vem som helst att tappa fattningen”-leendet, innan han lutade sig fram och kysste mig mjukt. Han lutade sig sedan tillbaka och sköt ut stolen för att även han resa sig och hålla tal, innan han suckade djupt, böjde sig fram och kysste mig återigen. Alla skrattade och "aw:ade". Justin log ursäktande medan han reste sig upp,

”Hon är väldigt kyssvänlig.” förklarade han och ryckte på axlarna. Skrattsalvor, igen.

”Okej...Jag vet inte riktigt vad jag skall säga förutom tack. Tack för den här sommaren. Tack till Scooter för att du är precis lika sträng och jobbig som vanligt. Jag älskar dig, dude.” Han nickade åt Scooter, ”Och tack till Allison för att du alltid har telefonen i högsta hugg, redo att rätta till vad som än kommer i din väg.” Allison log hjärtligt mot honom.

”Tack till Carin för att du fått mig att se ännu sexigare ut,” Justin vickade på ögonbrynen medan alla skrattade. ”Tack till mina muskelberg för att ni sett till att jag inte blivit mosad.” Han såg på Kenny och Moshe. ”Tack till er alla för att ni är bäst på vad ni gör, för att ni låter mig lära av er och för att ni alltid finns där. Jag är välsignad som har er. Jag älskar er, guys.”

”Vi älskar dig med.” sade alla i mun på varandra. Justin såg ned på mig där jag satt,

”Och tack till Joselyn för att du följde med. Egentligen borde alla andra tacka dig för det, för de hade fått skavsår i öronen av allt gnällande från min sida om du inte varit med...” sade han fundersamt med ett flin.

”Pjuh, från botten av mitt hjärta, tack Joselyn.” sade Ryan och lade sin hand på hjärtat.

Jag skrattade, ”Det var så lite Ryan. Jag gjorde en enorm uppoffring för er skull genom att resa jorden runt med en bunt helt underbara människor. Jag har verkligen lidit, men jag har gjort det för er skull.” förklarade jag skämtsamt och placerade även jag handen för hjärtat.

Alla vid bordet skrattade, Ryan högst av dem alla, som vanligt.

”Jag måste bara passa på att säga,” tog Usher till orda - Han hade inte varit med så mycket under turnén, men kommit och spenderat tid med Justin innan några konserter - ”att pojken jag först hade lyckan att vara mentor till, verkligen har vuxit upp. Och jag är så stolt över dig. Den unga pojken har blivit en ung man, som det nu är jag som ser upp till.”

Justin log stort. Han skakade långsamt på huvudet, ”Jag som verkligen försökt vara macho-man här, och så får ni mig alla att vilja gråta.” Jag visste att Ushers ord antagligen var de som betydde mest för honom. Det spelade ingen roll hur känd han var, Usher skulle alltid vara hans mentor och idol. Justin viftade med händerna för ansiktet som för att vifta bort gråten.

Återigen skrattade alla.

Han drog sedan fingrarna genom håret, ”Ikväll är sista showen på ett tag och fansen är galnare än någonsin. Är ni redo att regera?”

Alla instämde glatt, innan Dan skämtsamt sade,

”Nu får vi nog lugna oss lite, hulliganer. Vi sitter faktiskt på en restaurang, inga hejjarramsor nu inte.”

Teamet skrattade innan alla började tala sinsemellan. Alla skrattade, talade och åt. Det var en minnesvärd kväll, och Justins leende tycktes aldrig lämna hans läppar.

 

 

 

Jag lade mig tillrätta med huvudet på Justins arm, helt utmattad efter den mest ansträngande dagen på länge. Vi skulle hinna sova några timmar innan det var dags för oss att bege oss till flygplatsen. Det skulle bli skönt att komma hem till Kanada och träffa våra vänner igen, även om jag verkligen hade älskat turnélivet.

Justin suckade och lutade sitt huvud mot kudden,

”Jag är så trött. Den här konserten var...Jag vet inte hur många gånger jag sade till mig själv ‘det här är sista extra numret.’” sade han och gäspade sedan. Jag vred på huvudet så att jag såg på honom,

”Jag tyckte du var grymmare än vanligt.”

Han log och kysste mig. Ilningarna for fortfarande genom kroppen och hjärtat dunkade snabbare varje gång han rörde mig.

Jag lade mig närmare honom, med huvudet på hans bröst. "Det är tråkigt att det är över, men känns ändå lite skönt att komma hem." funderade jag medan Justin pillade med mitt hår.

"Förresten, Joss...", han harklade sig, "Jag har tekniskt sett inget hem i Kanada. Min mormor och morfars rum börjar bli lite litet nu, du vet...Och du och jag-" han sträckte sig efter min hand och strök med tummen över min ring, "-Vi har dessa nu..."

"Vad försöker du säga?" sade jag med huvudet på sned och såg in i hans ögon i det svagt belysta rummet. Han log lite, "Jag har kollat på ett hus. I Stratford. Av vad jag sett på bilder verkar det jättefint. Jag tror jag skall köpa det, och jag vill att du flyttar in med mig...Om du vill." sade han med ett litet leende och placerade en av mina lösa hårslingor bakom mitt öra.

En flytt hade varit att förvänta. Men jag hade ingen aning om att han redan kollat på hus, och trots att jag trivdes hemma med mina föräldrar var jag mer än redo att flytta in med Justin. "Berätta om det." sade jag och gömde ansiktet i hans hals.

"Det är vitt med många, stora fönster...Övervåningen har en stor balkong och baksidan en enorm terass - en sådan terass där du kommer sitta och dricka latte och läsa någon bok. Trädgården är beskriven som botanisk med sådana där spotlights överallt. Köket är enormt och vardagsrummet ännu större, och det finns en perfekt plats för din vinylspelare och din LP skivsamling. Sovrummet vetter ut mot Stratford hill klippan, så det är mer eller mindre en sjövilla. Det mesta tycks vara inrett i 50-tals stil, som du gillar..."

"Det låter perfekt." mumlade jag och föreställde mig huset han beskrev.

"Tror du det? Vill du kolla på det imorgon?" glädjen i hans röst gick inte att missta.

Jag nickade, "Det vill jag."

Justin kysste mig på huvudet.

"Du verkar ha tänkt på allt." viskade jag mot hans hud.

"Det har jag. Jag vill att allt ska vara perfekt."

"Jag kan bo i en bunker med dig, och det är ändå perfekt." sade jag och smekte honom över bröstet.

"Hm, bunker hade jag inte tänkt på, men allt för dig." skojade han med kärlek i rösten.

Jag skrattade, men blev sedan allvarlig. "Jag är säker på att jag kommer älska huset. Men att jag skall få gå och lägga mig varje kväll med dig vid min sida, och vakna varje morgon med dig vid min sida är allt jag behöver." förklarade jag, "Precis som jag fått göra den här sommaren. Allt omkring är bara bonus."

Han lade sitt pekfinger under min haka och förde mitt ansikte uppåt så våra blickar möttes. "Den här sommaren var bara början." mumlade han och kysste mig.


Hoppas ni gillar kapitlet! Bara ett fåtal kvar nu. Har sett flera som vill att jag skall hinna med vissa saker innan slutet, och tro mig - Det kommer! Just trust me.

Kommentera!

 

Kapitel 93 - Emma

Previous: Vi var alltså tvungna att åka vidare till sjukhuset för att ta reda på om våra nära var överlevande eller inte. Jag kände hur tårarna steg i ögonen.

”Tack.” mumlade mannen innan han vände sig om och började gå. Jag såg på Emma. Hon stirrade tomt framför sig. Jag kramade hennes hand och hon förflyttade sin blick till mig.

”Kom igen.” sade hon beslutsamt och nickade mot utgången. Jag snodde runt för att gå tillbaka till Prim och Jordan, när jag upptäckte dem bara någon meter bakom mig. Deras miner sade att de hade hört allt som sagts.

”Vi drar.” sade Jordan innan vi alla började gå mot parkeringsplatsen där Justins bil stod parkerad.

Bild
 

Den bilturen var - om möjligt - värre än den tidigare. Emma och jag hoppade in i baksätet medan Jordan och Prim satte sig där fram. 

”Oroa dig inte vännen. Din pappa ligger i en av de där sjukhussängarna, det är jag säker på.” tröstade Emma när hon såg att jag var på väg att bryta ihop, igen. 

Jag nickade. 

 

Väl framme på det enorma sjukhuset gick Jordan och Emma först i vårt sällskap fram till receptionen. Hjärtat höll nästan på att hoppa ur bröstet när Jordan frågade vilka som var inskrivna från flygplansolyckan. Receptionisten, en kort knubbig kvinna, hann inte mer än öppna munnen innan ett skri hördes. 

”Nej! Nej, nej!” Jag vände mig om och såg förfärat på när en bår rullades in. Bredvid halvsprang en kvinna. Någon jag antog arbetade på sjukhuset gick fram och stoppade kvinnan från att följa med då båren rullades in genom en dörr. Jag insåg att jag kände igen upprörda kvinnan - Hon hade varit på flygplatsen. 

Ännu en bår rullades in. Personalen som rullade båren gick med skyndsamma steg samtidigt som de talade stressat sinsemellan. Min blick fastnade vid personen på denna bår - en kvinna. Hennes ansikte var skadat till sådan grad att det mer eller mindre inte fanns något ansikte kvar. 

”Candice.” andades Emma när båren försvann in genom samma dörr som den tidigare. Jag såg förvirrat på henne, chockad över vad jag just sett. 

”Candice arbetar med Jeremiah och din far.” förklarade Emma och placerade sin hand för munnen. Då gick det upp för mig. 

”De är inte inskrivna än-” hörde jag receptionisten förklara för Jordan. 

”För de kommer nu.” avslutade han och ställde sig bredvid mig och Prim. 

Jag ville inte se det här. Jag kunde inte, jag klarade inte att-

Ännu en bår fördes in. Och ännu en. Jag kände inte igen ansiktena. 

Ännu en kom, följt av mannen som som talat vid informationsdisken på flygplatsen. 

Min ben bar mig inte längre, men innan jag hann falla ned på marken, lade Jordan sin arm om min midja och höll mig uppe.

Ännu en bår kom. Hjärtat stannade i bröstet. Jag kände genast igen det cendré blonda håret. 

”Pappa? Pappa!” skrek jag, men orden kom ut som viskningar. Jag skakade av mig Jordans arm och steg fram till båren. 

Min far hade ett djupt sår i pannan och andades genom en syremask, men hans ögon var öppna. Hans blick mötte min och de förskräckta ögonen blev med ens lugna. 

Lättnaden svällde upp i kroppen och nådde ut till varenda muskel, varenda cell. Han sträckte ut en sårig hand mot mig och jag tog den. Jag bet mig i läppen medan de salta tårarna rann nedför mina kinder. 

”Ursäkta, miss.” sade mannen närmast mig, som rullade båren. Jag släppte motvilligt min fars hand för att se båren rullas in genom dörren jag sett de tidigare försvinna in genom. Min fars blick var fortfarande fäst vid min innan dörrarna stängdes och han försvann. Jag tvingades sedan skyndsamt ta ett steg åt vänster innan jag nästan blev påkörd av ännu en bår som kom.  

Jag skakade på huvudet för att samla tankarna och lät tårarna rinna. Han lever. Han är skadad, absolut, men han var vid medvetande. Han lever. Min far är inte död. 

”Men det måste vara ett misstag. Vart är, nej. Det är ett misstag.” Jag vände mig om och såg på Emma. En man som bar ambulanspersonals-klädsel höll ett stadigt grepp om hennes handleder medan hon långsamt föll ned på golvet. 

”Han kan inte varit borta. Han måste klarat sig.” sade hon bestämt, men hennes röst brast i slutet. 

Jeremiah. Min pappa hade klarat sig, men inte Jeremiah. 

”Jag beklagar sorgen.” mumlade ambulansmannen med sorg i rösten och kramade Emmas axel innan han gick iväg. 

Jag gick långsamt fram till min gudmor och slog mig ned på golvet bredvid henne. Hon hade placerat sitt ansikte i sina händer och grät ljudligt, hennes gråt färgat av rent lidande, samtidigt som hon mumlade att detta inte kunde stämma, detta hände inte. 

Jag lutade mig framåt och lade armarna om henne varpå hon gömde sitt ansikte i min hals. Jeremiah var borta. Lättnaden och glädjen över att min far levde och andades dämpades genast i vetskapen om att Jeremiah, mannen som gett mig ett teleskop på min födelsedag när jag fyllde åtta - istället för dockor som alla andra - och sagt att vad som än hände skulle jag alltid sikta mot stjärnorna, mannen som alltid satt bredvid min far och skrek rakt ut när deras favorit sportslag gjorde mål, mannen som - tillsammans med Emma - tillhörde min familj, var borta. Avliden. Och bredvid mig satt hans fru i vetskapen om att hon aldrig skulle se sin man igen.

 

 

 

”Hallå?” 

”Jag är här, babe.” 

”Är du här?” lyckan sjöd inom mig. Justin hade lämnat Wisconsin och hunnit ha fyra konserter sedan vi senast sågs. Jag hade inte träffat honom sedan jag åkt till Chicago - Han hade behövt jobba, och jag hade behövt stanna här. 

Min far låg på sjukhuset här och jag vägrade lämna Emma ensam. Hon sörjde, men hon var inte typen som gillade att vara ensam och hade aldrig varit. 

Jordan och Prim hade åkt tillbaka hem dagen efter vi fått beskedet angående min far och Jeremiah, och för närvarande bodde jag, min mor och Emma i Emmas och Jeremiahs lägenhet, lägenheten jag inte befunnit mig i på snart ett år, men som ändå såg ut precis som förr. 

Justin skrattade lågt, ”Jag är utanför.” 

”Jag kommer ned!” sade jag glatt - glädjen gick inte att lägga band på - innan jag lade på luren. Jag gick igenom vardagsrummet där min mor och Em satt med en varsin kopp te och talade med varandra innan ja gick ut genom dörren och halvsprang nedför trapphuset. När jag öppnade porten och gick ut, stod han där med ett leende på läpparna. Han bar ett par chinos och en v-ringad t-shirt tillsammans med en keps och skor som matchade. Det var nästan komiskt hur snabbt jag var framme och slängde armarna om hans hals. Om jag hade kunnat röra mig så snabbt på gymnastiklektionerna hade jag garanterat fått högsta betyg med plus i kanten. 

Han omfamnade mig hårt. Det räckte dock inte, jag pressade honom ännu närmre mig, så hårt att det nästan gjorde ont. 

”Hey, du mosar mig.” skrattade han. Jag lossade lite på omfamningen, 

”Förlåt.” 

”Jag sade aldrig att jag hade något emot det.” mumlade han innan han kysste mig. 

Jag log och greppade ivrigt hans hand. ”Kom igen.”

Han lät sig dras med uppför trapporna och in i lägenheten. När vi kom in i vardagsrummet såg mamma och Emma upp på oss. Mamma med ett litet leende, Emma med ett typiskt Emma-leende. Busigt och nyfiket. 

Jag kunde inte sluta förundras över hur stark hon var trots det som hänt, hur hon ändå lyckades le och vara sig själv. Självklart kom inslagen av sorg och hon hade gråtit flertal gånger de senaste dagarna, men hon var ändå Emma. Hon var stark, och jag avundades hennes styrka. 

”Ehm...Emma, Justin. Justin, Emma.” presenterade jag. Justin släppte min hand och gick fram till soffan för att skaka Emmas hand. 

”Jag beklagar verkligen sorgen.” sade han med ledsnad i sina bruna ögon. 

Emma gav honom ett litet leende som tack. ”Jag har verkligen sett fram emot att träffa dig, Justin. Slå dig ned för ett förhör vet ja.” sade hon och blinkade. Jag hoppades verkligen att hon skojade, men allvaret lyste i hennes gröna ögon.

Justin skrattade bara och slog sig ned i fåtöljen mittemot henne, ungefär samtidigt som min mor reste sig, 

”Jag skall gå och köpa mat. Vad sa vi, kinesiskt?” 

Emma flinade till svars, ”Japp.”  

”Sedan kan vi väl åka och hälsa på Joseph? Innan du och Justin åker?” min mor lade huvudet på sned och såg på mig. Vi hade spenderat mer eller mindre all tid den senaste veckan på sjukhuset, jag, Emma och min mor sittandes runt min fars säng. Det hade blivit som en rutin. Min far hade vetat redan innan han anlände till sjukhuset att Jeremiah var död. Han hade inte velat tala om exakt hur eller vad han sett för mig, men jag tror det var vad min mamma och Emma talade lågmält om när jag inte var i samma rum. Jag har intalat mig själv att jag antagligen vill förbli ovetande, detta var hemskt nog som det var utan vidare detaljer.

Jag nickade, ”Ehum.” 

”Bra. Jag är snart tillbaka.” 

Min mor tog ett steg fram och placerade sin hand på Justins axel, 

”Det är verkligen kul att se dig igen.” 

”Detsamma.” svarade Justin med ett hjärtligt leende innan min mor gick ut i hallen där hon greppade sin väska. Snart hördes dörren smällas igen bakom henne. 

Jag steg fram och satte mig bredvid Emma. 

”Så, vad får dig att tro att du är god nog att få spendera hela ditt liv med Joselyn?” frågade Emma med allvar i rösten. Jag gapade, men hann inte säga något innan Justin ryckte på axlarna och svarade utan att blinka, 

”Det finns ingen som är god nog åt Joselyn. Men om jag får chansen att spendera varje dag av mitt liv för att göra henne lycklig, är det vad jag tänker göra.”, precis lika allvarligt.

Emma nickade långsamt och tog in informationen innan hon log och viftade med handen, ”Jag skojar bara. Jag är inte typen som förhör pojkvänner, men ditt svar var mer än godkänt. Joss sade att jag skulle gilla dig.” 

Justin flinade, ”Jag menade varenda ord.” 

”Åh, jag vet. Du är en ganska lycklig kille, du.” 

Rodnaden steg på mina kinder. Åh nej, inte sådana här pinsamma samtal. 

”Världens lyckligaste.” instämde Justin och mötte min blick. 

Emma log sockersött, ”Och jag har ett gevär.” 

Justin slet sin blick från min och skrattade förvånat till, ”Va?” 

Emma ryckte på axlarna, ”Ja, så du vet det. Jag har ett gevär. Och jag är inte rädd för att använda det.” 

Jag himlade med ögonen. ”Em, snälla...”

Hon skrattade ett klingande skratt jag inte hört på ett tag. Det var underbart att höra det igen. 

”Jag skojar bara, igen.” Hon suckade lyckligt, ”du verkar precis lika underbar som jag föreställt mig, Justin. Det glädjer mig.” hon blinkade åt Justin som skrattade. 

”Så, vart skall ni åka nu då?” 

Justin drog fingrarna genom håret, ”Vi har två shower i Texas.” Jag älskade hur han sade vi, som om jag var delaktig i crewet. 

”Texas är fint.” hon log, men leendet nådde inte ögonen. Hon förflyttade blicken till mig, ”Fast jag kommer sakna dig, kiddo.” 

”Kommer du bli okej, Em? Jag kan stanna om-” 

”Joss, vännen. Jeremiah hade inte velat att jag skulle vara ledsen hela tiden. Jag får ha svackor, men jag måste alltid resa mig igen. Dessutom så har jag talat med din mor om en tillfällig flytt till Kanada, jag kommer inte vara ensam.” 

”Till Kanada?” frågade jag förvånat. Hon nickade,

”Din mor sade att ni har ett ledigt rum. Jag klarar inte av att bo kvar ensam i lägenheten, den påminner mig för mycket om honom.” hon såg runt om på väggarna som om ett minne av Jeremiah fanns i varje vrå. Det gjorde det säkert.

”Vem vet, det kanske blir permanent sedan,” fortsatte hon och ryckte på axlarna, ”jag lyckas säkert få jobb i Stratford, och jag får spendera tid med din mor och far. Jag har ingen annan jag står så nära. Det ordnar sig. Det gör det alltid.” 

”Det gör det. Du är stark, Em.” sade jag, och menade det.

Hon snurrade på vigselringen runt sitt finger och log, sedan harklade hon sig, 

”Scarlett är nog tillbaka snart, Kina restaurangen ligger bara runt hörnet. Du kanske borde packa ihop dina saker?” 

Jag nickade och reste mig upp, ”Jag är snart tillbaka.” Jag gav Justin ett leende han besvarade innan jag steg ur vardagsrummet och in i vad som varit mitt provisoriska sovrum den senaste veckan. 

”Som den där tjejen har saknat dig.” hörde jag Emma säga från vardagsrummet, ”hennes ögon glittrar när hon är med dig igen.” 

”Nja, jag tror jag har saknat henne mer.” skrattade Justin, skrattet som fortfarande fick mitt hjärta att dunka fortare. 

”Du vet, förra gången jag träffade Joselyn berättade hon om dig. Eller, när jag hälsade på henne frågade jag vart hennes pojkvän höll hus, och hon sade att du inte var hemma för tillfället. När jag frågade hur du var sade hon att vem som än kom på citatet ‘ingen är perfekt’ säkerligen inte hade träffat dig.” Emma skrattade till. Jag mindes samtalet väl. 

”När jag frågade om du gick i hennes klass svarade hon att du undervisades privat. När jag då - jag vet att nyfikenhet är en dygd - frågade varför, berättade hon att du var popstjärna och hela det där köret.”

Jag vek ihop ett par jeans och lade ner dem i min väska samtidigt som jag log åt vad Emma berättade.

”Men hon sa det på ett sätt som...Jag vet inte. Hon berättade det inte skrytsamt, men inte heller nonchalant. Hon verkade enbart...Stolt, är kanske rätt ord.” 

Jag lade ned det sista plagget i väskan innan jag gick tillbaka ut i vardagsrummet och ställde ned väskan på soffan. 

”Sedan frågade du mig varför jag inte berättat om kändisdelen direkt, och jag svarade att det inte var kändisen Justin Bieber jag var kär i, utan människan Justin Bieber.” tog jag vid. 

Jag gick fram och var på väg att slå mig ned på armstödet till fåtöljen där Justin satt med ett stort leende på läpparna, men han lade armarna om min midja och hasade ned mig i hans knä istället. Jag lutade mig bakåt mot hans bröst och han placerade en fjäderlätt kyss på min kind. 

Emma fnissade,

”Upp över öronen förälskad, är vad jag kallar det. Och då bad jag henne om en bild. Jag tänkte att en kille kan inte vara både så perfekt som hon säger, och snygg.” 

Både Justin och jag skrattade. Typiskt Emma. 

”Så jag visade dig en bild, och du klappade mig på axeln och sade ‘bra jobbat, Joselyn. Bra jobbat.’” berättade jag.

Justin skrattade sitt klingande skratt och Emma slog ut med armarna, 

”Ja men, se på honom. Det är bra jobbat, vännen.” 

Jag vred på huvudet och mötte Justins blick, ”Jag vet.” 

Han flinade och pressade sina läppar mot mina i en enkel kyss. 

 

 

 

”Vi ses snart.” sade min far när jag lossade vår omfamning. Han satt upp i sjukhussängen med sitt ben hängandes uppe i luften. Det var hans största skada fysiskt, ett brutet ben. Psykiskt däremot, var skadorna mycket värre. Han hade sett sina arbetskamrater och närmsta vän dö, medan han låg fastspänd och inklämd i flygplanet. Då det var företagets privata jetplan hade endast få varit ombord, men av dessa kände han alla.

Tre andra hade precis som han haft förmågan att tala då de var fastlåsta i flygplanet, medan de andra överlevande skadats så kraftigt att de varit medvetslösa tills dess att de kommit till sjukhuset. Väl på sjukhuset hade även kvinnan som kommit inrullandes innan min far, Candice, avlidit. Läkarna hade förklarat att min far klarat sig så bra tack vare att han suttit såpass långt bak i planet, då planet havererat med nosen i marken först.

”Det gör vi. Jag älskar dig.” sade jag. 

”Jag älskar dig med.” 

Justin som stod vid min sida klev fram och omfamnade även han min far, 

”Ta hand om dig.” sade han innan han backade från sängen. Jag log åt synen. Min mor och Justin kom bra överens, men min far och Justin kom överens till och med bättre. 

Min far log varmt och nickade, ”Ta hand om er, också.” 

Justin tog min hand i sin. ”Vi ses snart, pappa.” sade jag innan vi lämnade rummet. Utanför stod min mor och Emma. 

Mamma steg fram och omfamnade först mig och sedan Justin, ”Jag skall gå in dit, men vi ses om några veckor igen, eller hur?” 

Jag log och nickade. ”Ta hand om er.” förmanade även hon innan hon gick in genom dörren till min fars rum. 

Emma steg fram till mig och Justin. ”Ta hand om er, hörrni.” sade hon skämtsamt och flinade. ”Jag menar, ni har ju inteeeee redan fått höra det femtioelva gånger.” 

Jag skrattade och Justin log sitt charmigaste leende.

Emma drog in ett djupt andetag som hon sedan långsamt släppte ut innan hon steg fram och lade armarna om mig, 

”Hör av dig, ofta. Okej? Jag kommer vara i Kanada när du kommer hem, men jag vill höra av dig innan dess också. Don’t be a stranger.” mumlade hon i mitt öra medan hon strök mig över ryggen. 

”Jag ska ringa så ofta att du kommer tröttna på mig.” lovade jag.

”Det hoppas jag verkligen, kiddo.” sade hon innan hon backade och såg på Justin. 

”Jag är så glad över att jag äntligen gick träffa dig, prince charming.” 

Justin skakade leende på huvudet åt komplimangen, 

”Detsamma. 'Du verkar precis lika underbar som jag föreställt mig', Emma.” citerade han henne.  

Emma steg fram med ett flin på läpparna och kramade honom. Jag visste av egen erfarenhet att det inte fanns något bättre och mer lugnande än en Justin-kram, fast å andra sidan var jag ganska partisk. 

”Ge er iväg nu. Ni har andra ställen att vara på, eller hur?” 

Justin tog min hand i sin igen. 

”Hej då, Em.” log jag åt min gudmor. 

”Vi ses snart.” sade hon och blinkade innan jag och Justin öppnade dörren och gick genom den långa korridoren tills vi kom till hissen. 

”Jag avskyr verkligen hissar.” mumlade Justin när jag klickade på knappen som skulle ta oss till garageplanet, där hans bil stod. 

Jag lade armarna om hans hals, 

”Hm, jaså? Vet du vad hissar påminner mig om?” 

Han skakade på huvudet samtidigt som han placerade sina händer på min midja. 

Jag tog ett steg framåt vilket tvingade honom att pressa ryggen mot väggen, innan jag sammanlänkade våra läppar i en passionerad kyss. 

”Men Joss, det finns kameror här inne!” sade han med spelad förfäran när han insåg vilket tillfälle jag refererade till. 

Jag nickade och bet mig i underläppen samtidigt som jag svarade samma sak han svarat, då vi varit på väg uppför hissen på hotellet innan jag hade fått telefonsamtalet som hade varit startskottet för den här soppan, 

 ”Jag vet.” 

Jag pressade återigen läpparna mot hans och tänkte tillbaka på den gångna veckan utan honom. Det hade varit rent lidande, något jag skämts över en aning. Jeremiah hade just dött, och mitt i sorgen, sörjandet samt den gnagande saknaden, kände jag samma gnagande saknad över att få återse Justin. 

Ett pling hördes samtidigt som hissen stannade och dörrarna öppnades, men för närvarande brydde vi oss inte. Jag var med Justin igen, vilket var allt som betydde något. Nästa gång jag behövde honom, skulle han vara vid min sida. Jag skulle inte försöka framstå som starkare än vad jag var, utan låta honom finnas där. Ingen av oss fungerade korrekt när vi var ifrån varandra.

Jag visste att det inte var över ännu. Jeremiahs begravning väntade, och sorgen när man mist någon kan slå till när som helst. Tiden läker kanske alla sår, men stygnen finns ändå alltid kvar och kan rivas upp när man som minst anar det.

Men med Justin vid min sida, skulle jag klara av det. 

Jag lade mina händer på hans kinder, som hettat mot mitt ansikte. Jag såg djupt in i hans ögon innan jag placerade en mjuk kyss på hans läppar. 

Med Justin vid min sida, skulle jag klara allt. 


Längsta kapitlet någonsin, tror jag! Emma är inspirerad av min moster faktiskt. Hon säger och gör typiska saker som min moster gör, så det var kul att skriva om henne! 

Låt mig veta vad ni tycker! Vi börjar närma oss slutet på denna novell nu, vilket betyder att det inom kort kommer en ny! Är ni taggade? 

Kommentera.

 

Kapitel 92 - Everything's Gonna Be Alright

Previous: Prim harklade sig, ”Jag ska ringa Justin och meddela att vi är framme.”

”Jag gör det?” sade jag, och fick det att låta som en fråga.

Prim nickade, ”Självklart.”

”Vi kan, hm, gå och köpa kaffe medan du ringer?” föreslog Jordan och såg först på Prim och sedan på mig. Jag nickade tacksamt åt dem.

Prim kramade min axel, ”Möter oss där inne sedan?”

”Ja. Och Prim, jag...Förlåt.”

”Det gör inget.” försäkrade hon och förstod direkt vad jag menade. Jag hade inte menat att vara ohövlig mot henne. Jag visste inte vad jag skulle gjort om jag inte hade haft henne vid min sida just nu. Hon log innan hon hoppade ur bilen och gick tillsammans med Jordan in genom svängdörrarna.

Bild, bild

 

(Lyssna medan nedanstående läses.)
 

Jag låste upp iphonen i min hand och knappade mig fram till numret. Han svarade sömndrucket efter flertal signaler. 

”Joselyn?” frågade han. Det lät mer eller mindre som om han talade i sömnen.

”Det är jag.”

Jag hörde hur sängen knarrade i andra änden när han satte sig upp. 

”Är allt okej?” 

Jag nickade trots att han inte kunde se mig. ”Vi är framme på flygplatsen.” 

”Åh. Tack för att du ringde, babe.” 

Jag suckade. ”Jag behövde verkligen höra din röst. Förlåt för tidigare, jag vet inte vad som flög i mig. Allt hände samtidigt och jag vet inte varför jag reagerade sådär.”

”Det är okej, oroa dig inte.” försäkrade han. Jag kände för att fnysa.

”Det är inte okej, Justin.” 

”Joselyn, för allt som är heligt. Oroa dig inte över det just nu, okej? Jag klandrar dig inte, jag vet att du inte menade det.” 

Jag bet mig i läppen, ”Sluta.” 

”Sluta vad?” frågade han förvånat. Jag såg framför mig hur hans ögonbryn höjdes. 

”Sluta vara perfekt och förlåtande så jag bara känner mig ännu värre.” 

Han skrattade lågt. Ilningar for genom kroppen. 

”Vad vill du att jag ska säga, baby?” 

”Att jag har något allvarligt psykiskt fel som reagerade sådär. Att du funderar på att skicka in mig på psykhem för att jag var på väg att göra vem-vet-vad mot ett fan.” 

”Hm...Okej. Joss, du är omänsklig för att du blev arg när en annan tjej kysste din fästman. Jag skall genast se till att du hamnar på psykhem, men lita på att jag följer med. Du åker ingenstans utan mig igen. ’If you’re a psycho I’m a psycho’” avslutade han skämtsamt och citerade ur The Notebook.  

Jag log och fingrade på förlovningsringen på mitt vänstra ringfinger. 

”Jag älskar dig.” viskade jag i luren, och önskade för typ fyrtiofemte gången sedan jag åkte att han kunde varit med mig. 

”Jag älskar dig med. Och Joss?” 

”Ja?” 

”Oroa dig inte, allt kommer bli bra.” Det var precis vad jag behövde höra.

”Tack,” jag strök undan tårarna som börjat rinna, ”jag ringer dig senare.” 

”Gör det.” 

Samtalet avslutades. Jag lutade huvudet mot nackstödet och strök undan alla tårar innan jag öppnade bildörren och klev ur. 

Luften var varm och fuktig. Ett fåtal taxibilar stod parkerade en bit bort och en familj som såg ut att vara typiska turister lastade ut sina väskor ur bagage luckan och lade dem på bagage vagnar. Jag gick förbi dem och in genom dörrarna på flygplatsen. 

 

 

Det var obekväma soffor placerade nästan överallt. Prim och Jordan satt mer eller mindre i mitten av rummet med en varsin kaffekopp i handen. Jag gick fram till dem och slog mig ned. Prim räckte mig en mugg. 

”Tack.” 

”Jag gick bort till informationen medan Jordan köpte kaffet. Jag sade att vi var här för att vänta på besked angående...Planet. De sade att de skulle informera oss så snart de visste något.” 

Jag drog in ett djupt andetag och tog en klunk av kaffet. ”Tack. Och tack för att ni är här.” 

”Självklart.” 

”Du hade gjort samma sak för oss.” sade Jordan enkelt. 

Jag nickade. 

En man åkte förbi på en sopmaskin. Flygplatsen var nästan folktom förutom ett par en bit bort och familjen jag sett tidigare som lastade ur taxin. Sedan, i hörnet av lokalen såg jag någon jag kände igen. Jag stirrade på henne en stund innan jag reste mig upp. 

”Jag kommer snart.” Prim och Jordan såg förvånat på mig. Jag vandrade rakt över flygplatsen tills jag kom fram till kvinnan som satt ned med benen i kors och stirrade ut genom glasväggen som vätte mot landningsbanan. 

”Emma?” frågade jag försiktigt. Den rödhåriga kvinnan såg upp på mig. Hennes gröna ögon var rödkantade och istället för de vackra plagg jag var van vid att hon bar - Jag hade alltid avundats Emmas kläder när jag var liten - hade hon ett par mjukisbyxor och en långarmad t-shirt, ett simpelt basplagg. 

”Joselyn?” mumlade hon innan hon reste sig upp och lade armarna om mig. Jag kramade henne hårt. Emma var gift med pappas kollega och bästa vän Jeremiah. Hon var nästan tio år yngre än honom, men de sade alltid att ålder endast var en siffra och att man aldrig skulle försöka argumentera med kärlek vid första ögonkastet. 

Hon backade och lade sina händer på mina kinder. ”Är din mor här?” 

Jag skakade på huvudet, ”Ingen får tag på henne. Jag var i Wisconsin när de ringde mig, så mina vänner skjutsade hit mig.” Jag nickade åt Prim och Jordans håll.

Hon snyftade till. ”Jag är så glad över att se dig igen, även fast det är under sådana här omständigheter. Det har varit så länge sedan senast.” 

Jag tänkte tillbaka på senast jag träffat henne. Det var nästan ett halvår sedan, när hon och Jeremiah hälsat på oss hemma i Stratford. Senast jag talat med henne i telefon var precis innan ’Marcus händelsen’, som hon som tur var inte visste något om. 

Det var inte ovanligt att vi ringde till varandra bara för att talas vid en stund ibland, eftersom vi inte längre sågs alltför ofta. Innan vi flyttat tillbaka till Kanada, hade vi nästan setts jämnt. Hon och Jeremiah flyttade runt nästan lika mycket som vi, oftast till samma ställen. Vi hade bott bara några kvarter ifrån varandra när vi bott i Chicago. Emma var som en moster för mig och dessutom var hon och Jeremiah mina gudföräldrar. 

Hon log trots tårarna som rann nedför hennes kinder, ”Jag såg på TV att du är förlovad, kiddo. Hur underligt är inte det egentligen? Jag såg på TV att min lilla tjej är förlovad...” 

Jag log. ”Jag vet inte vad som är galnast. Det faktum att jag är förlovad eller det faktum att det var största nyheten på TV.” 

Hon smekte min kind. ”Jag antar att det är nu jag, som vuxen, ska säga att du är alldeles för ung för att gifta dig och att jag inte vill att du ska göra något du senare kommer ångra och blaa, blaaa, blaaaa, ” hon himlade med ögonen, ”men vad fan. Jag känner dig Joss, och även om jag inte känner Justin så vet jag att han är en toppenkille. För du är smartare än att vara tillsammans med ett, ursäkta mitt ordval, asshole.” 

Jag skrattade. ”Du skulle älska honom.” 

”Jag ser fram emot att träffa honom. Du var helt såld på killen redan senast vi sågs också, om jag minns rätt?” 

Jag nickade. Jag hade redan varit tillsammans med Justin ett bra tag då. 

”Kommer du ihåg vad jag sade till dig då?” 

Jag mindes. ”Du sade att om han någonsin gjorde något för att skada mig, så har du ett gevär och du vet hur man använder det, eftersom din pappa lärde dig jaga rådjur när du var liten. Hur kan jag glömma?” 

Hon skrattade. ”Precis. Och det gäller fortfarande.” 

”Haha, tack Em.” 

Vi såg på varandra en stund. Jag såg hur leendet i hennes ögon suddades ut och byttes ut mot sorg och kunde känna hur detsamma hände mig. 

”Hur länge har du väntat här?” frågade jag genom klumpen som bildats i halsen. 

”Sedan ett igår natt. Det var då de ringde mig. Jag kunde inte bara sitta hemma och vänta på besked, så jag bestämde mig för att åka hit.” 

Hon tänkte alltså likadant som jag. 

”Vad sa de till dig?” 

Hon ryckte på axlarna, ”Antagligen samma som de sade till dig. Att deras plan saknas, att de inte finner den på radar och att all kommunikation är bruten...” 

Jag nickade kort. Jag såg på platsen hon slagit sig ned på. Det var en soffa i hörnet av det enorma rummet, varifrån man kunde se både ut på flygplanen som lättade och landade, och ut över hela flygplatsen. Informationsdisken låg precis bredvid. Det var en noga utvald plats. 

”Jag ska bara gå och hämta mina vänner. Jag är tillbaka snart.” 

Hon slog sig ned igen. ”Gör det, gumman.” 

Jag vände om och gick tillbaka till Jordan och Prim. 

 

”Har ni något emot att vi sätter oss med Emma?” 

De hade båda mött Emma förr. Jordan när vi var yngre, Prim när Em och Jeremiah senast var i Stratford. 

De reste sig, 

”Jag tyckte väl det var Emma.” sade Prim med ett leende. 

”Självklart skall vi sitta med henne.” Jordan fattade Prims hand i sin, redo att gå. 

Jag tog min nu iskalla kaffemugg från armstödet på soffan där jag lämnat den och slängde den i närmsta soptunna.  

Vi vandrade bort till Emma igen. Hon såg upp på oss med ett leende när vi kom fram,

”Emma, du minns Jordan och Prim va?” 

Hon nickade och reste sig upp för att omfamna dem båda. 

”Jag är förvånad över att se dig utan en fotboll i handen.” sade hon skämtsamt till Jordan. 

Han skrattade, ”Jag förstår det.” 

Emma vände sig sedan mot Prim. ”Och du är precis lika vacker som vanligt, förstås.” 

Prim såg på Emma som om hon skämtade, 

”Åh nej du, sistah. Är det någon här som är vacker så är det du, seriöst, åldras du inte? Fastnade du vid tjugotvå?” 

Emma flinade, ”Tack Prim, men rynkorna är på väg, tro mig. Jag fyller trettiotre i höst.” 

Prim höll upp handflatorna. ”Wow, gamlingen. Fram med käppen vet ja.” 

Emma log innan vi alla såg ut genom fönstret för att se ett plan landa. Hoppet sjönk genast när jag såg att det var ett reguljärt flygplan. 

Emma suckade och slog sig åter ned på den hårda soffan. Jag följde hennes exempel, medan Jordan och Prim slog sig ned på bänken mittemot oss. De började tala sinsemellan och jag antog att de ville låta mig och Emma konversera, bara vi två. 

Emma började trumma med fingertopparna på sitt ben, ”Så, vart är Justin?” 

”Han har en konsert ikväll. Han ville ställa in den och följa med mig, men jag tillät honom inte.” 

”Och du har ångrat dig ända sedan du åkte?” gissade hon. 

”Ja...”, erkände jag. ”Eller, jag vill inte komma emellan och sådär. Han kan inte bara släppa allt bara för att jag behöver honom. Han har gjort det förr, men jag avskyr när han måste välja mellan mig och...sitt liv, mer eller mindre.” 

”Men du önskar han vore här nu.” Det var ingen fråga. 

”Ja.” instämde jag. 

Hon nickade, ”Det kan inte vara enkelt, alltid.” 

”Det är ett mirakel att jag fann honom, det är svårt ibland men det är värt det. Även om jag måste spendera tid ifrån honom ibland så vägs det upp av tiden jag får spendera med honom.” sade jag med en axelryckning. 

Hon såg ledsen ut. Jag insåg att det jag sagt måste fått henne att tänka på Jeremiah. Hon var också tvungen att spendera mycket tid ifrån honom. Och nu...

Hon lade sina armar om mig. ”Jag är glad för din skull, hjärtat.” 

”Jag har verkligen saknat dig.” 

Hon log, ”Jag har saknat dig med kiddo. Eller, kiddo...Du är ju vuxen nu.” 

Jag skakade på huvudet, ”Nuh-uh. Jag är inte vuxen.” 

Hon log, ”Du är förlovad och börjar collage till hösten, eller hur?” 

”Ja”, medgav jag, ”men jag känner mig fortfarande som sexton.” 

”Om jag ska vara ärlig - jag med.” sade hon och rynkade på näsan. ”Vem vill vara vuxen?” 

Jag skrattade. ”Precis.” 

”Så, vad vill du göra med ditt liv vännen?” 

Min mobiltelefon ringde och hindrade mig från att uttala mitt svar. Jag andades ut en suck av lättnad när jag såg vem det var, 

”Mamma?” svarade jag i luren. 

”Joss! Älskling, vart är du?” frågade hon oroligt. Jag hörde hur hon satt i bilen. 

”Jag är på Chicagos flygplats, har de-”

”Ja, jag har talat med dem. Jag är på väg. Du är inte ensam va?” 

”Nej. Prim, Jordan och Emma är här.” 

”Emma? Åh, självklart. Herregud, Jeremiah också...Jag känner inte för att hoppa på ett plan just nu, jag vet inte om det är möjligt att bila eller...Jag tar mig dit på något sätt. Vi ses snart älskling, okej?” talade hon stressat. 

”Okej. Andas mamma.” 

Hon suckade, ”Jag försöker. Vi hörs sen.” 

Hon avslutade samtalet. 

”Är hon på väg?” frågade Emma när jag lagt undan mobiltelefonen. 

”Ja.” 

”Bra.” sade hon enkelt. ”Nu, tillbaka till ämnet. Vad vill du göra med ditt liv?” frågade hon nyfiket. Jag suckade,

”Jag vet inte. Jag vill studera något brett, så jag har många valmöjligheter senare. Det finns så många val att jag inte vet vad jag vill göra eller vad jag vill bli.” 

”Och du har inte endast dig själv att tänka på, utan även Justin.” sade hon förstående. 

”Precis. Jag vill kunna arbeta från vart i världen jag än är, för jag kommer resa mycket, antagligen hela mitt liv.” 

”Jag är stolt över dig, Joss. Många andra hade säkert släppt utbildningen och alla planer på att göra något med sitt liv när de gifter sig rikt, du vet. När man inte behöver arbeta eller så, när pengar aldrig är ett problem.” 

”Jag vet. Men jag vill ha någon sysselsättning. Jag vill inte bara vara ”tjejen som gifte sig med Justin Bieber,” jag vill göra något med mitt liv, något som betyder något. Helt själv. Och jag bryr mig inte om pengarna. Men jag vill bara...Jag vet inte, jag har en idé om att jag vill kunna delta jag också. Även om jag inte kommer kunna sätta in flera miljarder på kontot, så vill jag bidra med något. Låter det helt sjukt?” 

”Nej det gör det inte.” hon skrattade till, ”har jag inte sagt det hela tiden? Du är både smart och vacker. Dina föräldrar måste vara så himla stolta över dig.” 

Jag kände rodnaden stiga. ”Nja, mamma är lite bekymrad över att jag inte väljer att bli kirurg, som hon...” 

Emma skrattade. ”Typiskt Scarlett.” 

”Men de är båda glada över att jag fortsätter utbildningen och så. Speciellt mamma, pappa säger att han är mer stolt över mig som person, över sådant skolan aldrig kan lära mig.” Det gjorde ont att tala om min far. För några minuter hade jag lyckats glömma varför vi var här, men nu inföll oron igen. 

Emma måste ha märkt förändringen i mitt ansikte för hon sade beslutsamt, 

”De kommer hem. Det måste de göra.” 

Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och hon lutade sin kind mot min hjässa. Vi satt så länge och såg ut på flygplanen som lyfte. 

 

 

Flygplatsen fylldes efter ett tag med folk. Män i kostymer och kvinnor i kavajer och kjolar kom och gick med portföljer i händerna. Småbarnsfamiljer kom och gick, släpandes på enorma bagageväskor med stressade föräldrar som försökte se till så alla barn var med och ingen tappades bort. När ett plan precis hade landat var det fullt med folk som mötte sina nära och kära i omfamningar. Med kyssar och glada leenden. Ur högtalarna ropades ständigt information om gater och förseningar. Men förutom det, hände ingenting. Ingen kom för att tala om för oss vad som skett, om de fått någon ny information. Jag undrade om någon annan på flygplatsen, liksom vi, väntade på någon som varit ombord på Flight D2576. 

 

 

När den stora klockan som var belägen i taket mitt i rummet visade att vi väntat här i snart tio timmar reste jag mig upp. 

”Jag går och köper kaffe.” informerade jag Emma, som var den enda som var vaken. Prim och Jordan satt lutade mot varandra och sov, vilket de hade gjort länge. Själv hade jag konstaterat att jag inte skulle kunna sova även om jag ville, hur trött jag än var.

”Tack.” sade hon och gäspade. ”Jag behöver verkligen koffein just nu.” 

Jag vände och började gå bort mot Starbucks som låg vid de södra vänthallarna. 

”Vi informerar nu dem som väntar på information angående Flight D2576, jag upprepar, ni som väntar på information angående Flight D2576.” sade en kvinnoröst i högtalarna. Jag stannade upp. Hjärtat slutade med ens att slå. 

”Uppsök snarast informationsdisken för vidare information. Jag upprepar, uppsök informationsdisken för vidare information.” 

Jag stirrade bara tomt framför mig i några sekunder innan jag halvsprang bort mot informationsdisken. Emma kom mig till mötes och tog min hand när vi gick fram till kvinnan som satt bakom disken. En man och två kvinnor jag aldrig sett förr stod också där med oro i blicken, i väntan på besked. Kvinnan bakom disken reste sig upp, 

”De har funnit planet.” 

Alla stod tysta och väntade på resten. Ingen vågade så mycket som andas. 

”Det hade havererat i Minnesota, troligen på grund av felindikering i cockpit.” 

Jag bryr mig inte om varför, ville jag skrika. Snälla, berätta bara det vi alla vill veta. 

Kvinnan svalde, ”av de sexton ombord på planet finns sju överlevande, men de är alla svårt skadade. De förs just nu i helikopter till Chicago Mercy Hospital.” Jag placerade handen för munnen för att hålla inne en högljudd snyftning. Mitt hjärtas ojämna, snabba slag påminde mig om hur det betett sig innan min operation.

”Har ni namnen på de överlevande?” frågade mannen till höger om mig. 

”Nej, tyvärr.” 

Vi var alltså tvungna att åka vidare till sjukhuset för att ta reda på om våra nära var överlevande eller inte. Jag kände hur tårarna steg i ögonen. 

”Tack.” mumlade mannen innan han vände sig om och började gå. Jag såg på Emma. Hon stirrade tomt framför sig. Jag kramade hennes hand och hon förflyttade sin blick till mig. 

”Kom igen.” sade hon beslutsamt och nickade mot utgången. Jag snodde runt för att gå tillbaka till Prim och Jordan, när jag upptäckte dem bara någon meter bakom mig. Deras miner sade att de hade hört allt som sagts.

”Vi drar.” sade Jordan innan vi alla började gå mot parkeringsplatsen där Justins bil stod parkerad. 


Kapitlet lyckades bli hela 8 sidor långt efter massa tillägg och så. Jag valde därför att dela på det. Nästa kapitel är alltså mer eller mindre klart! Kan hända att det kommer upp imorgon eller i övermorgon :)
Kommentera.

 

Kapitel 91 - Flight D2576 Is Missing

Previous: "Hallå?” svarade jag medan Justin lade armarna om min midja och lutade hakan mot min axel där vi gick igenom korridoren mot vårt rum.

”Är detta Joselyn Chandler?” frågade en auktoritär röst. Jag stelnade genast till en aning i Justins armar. Auktoritära röster betydde oftast dåliga nyheter.

”Ja.” svarade jag.

”Jag ringer från Chicagos larmcentral. Vi befarar att det har skett en olycka.”

Bild, bild, bild

 

Jag stannade upp. Chicagos larmcentral? Men det betydde...

”Visst stämmer det att Ni är dotter till Mr. Joseph Chandler?” 

”Ja.” andades jag. 

”Vi har sökt din mor utan framgång, därför kontaktar vi nu dig rörande Flight D2576 med avgång från Ontario, Canada med destination Chicago O’hare International Airport som saknas. Vi har tappat kontakten med flygplanet.” förkunnade kvinnan. 

”Är min pappa...” jag svalde, ”är min far skadad?”

Jag hade stannat upp i korridoren och säkerligen blivit likblek i ansiktet. Justin höll fortfarande om mig bakifrån, hans armar var det enda som fick mig att fortfarande stå upp. 

”Vi har räddningspersonal som söker efter flygplanet, men tyvärr har vi inga uppgifter om vad som kan ha hänt ännu.” Jag försökte fokusera på vad kvinnan sade, men rummet började bli suddigt i kanterna och det ringde i öronen. Jag gav ifrån mig vad som liknade en snyftning och lutade mig mot Justin.

”Så, innebär det att flygplanet kan ha kraschat?” frågade jag hest. 

”Vi återkommer så snart vi har någon information.” 

”Kan jag göra något? Kan jag delta i sökandet eller-” 

”Nej, nej, Ms. Chandler, vi vet ännu inte vad som kan ha hänt. Hetsa inte upp dig i onödan, okej?” talade hon kunnigt. Sådana här samtal var vardagsmat för henne. Men jag kunde inte bara sitta här och göra ingenting. Medan min far...

Jag placerade en hand för munnen och började gå mot hotelldörren som bara var några steg bort. Telefonen tappade när jag fumlade för att få upp dörren. Jag stormade sedan in på toaletten och lutade huvudet över toalettstolen. En illasmakande sörja forsade ur min mun och ned i porslinet. 

Justin var där bara sekunder senare. Han höll undan mitt hår medan han talade i telefonen. Jag antar att han plockat upp den efter jag tappat den. Han måste ha hört hela samtalet från bakom mig där han stått, och behövde säkert inte be kvinnan upprepa något. 

”Okej. Ja. Tack.” mumlade han innan samtalet avslutades. Jag lutade armbågarna mot toalettstolen med ansiktet i handflatorna och försökte stabilisera min andning. 

Justin lutade sig framåt, fortfarande med mitt hår i sin ena hand, och lutade sitt huvud mot min axel. 

”Vi vet inget säkert ännu, okej? Andas, älskling.” mumlade han med läpparna mot min hud.

 

 

Efter vad som kändes som timmar, tog jag mig samman och reste mig upp på ostadiga ben. Justin tog ett steg bakåt medan jag gick bort till handfatet och fyllde munnen med vatten, för att sedan spotta ut det. Jag greppade min tandborste och borstade noga bort varje uns av spysmak ur munnen. 

”Jag måste dit.” mumlade jag mot min spegelbild. Justin tog några steg fram. Jag vände mig om och mötte hans blick, ”Jag måste dit. Till flygplatsen.”

 

 

Justins perspektiv: 

 

”Vi åker direkt.” Det var mitt i natten, men det spelade ingen roll. 

”Justin...” mumlade hon och såg ned på sina händer. ”Du kan inte följa med mig. Och du vet det. Du måste stanna här...Du har en konsert...” 

Jag skulle precis till att invända och säga att jag kunde skjuta på konserten när hon fortsatte, 

”Nej. Du kan inte skjuta på eller ställa in något. Du måste stanna här och ta hand om allt.” 

Jag placerade ett finger under hennes haka och tvingade henne att se på mig. 

”Jag vägrar låta dig åka ensam.” 

Hon skakade på huvudet, ”Jag klarar mig.” 

”Det spelar ingen roll,” envisades jag, ”jag får Scooter att fixa det här. Jag ska följa med dig.” 

Hon skakade på huvudet och såg djupt in i mina ögon. ”Jag vill inte att du följer med.” 

Lögnen lyste igenom så snart hon uttalat första ordet. 

Jag suckade, ”Joss...” 

”Snälla gör det här inte svårare för mig, Justin. Bara...Stanna här och gör vad du måste, okej?” 

Jag såg på henne länge. En del av henne ville uppenbarligen att jag skulle följa med, medan en annan ville motsatsen. Jag skulle inte lyckas övertala henne om detta, och jag ville inte argumentera med henne just nu. Detta var för mycket för henne som det var. Jag önskade bara att jag hade kunnat följa med henne, jag ville vara vid hennes sida. 

”Jordan och Prim får köra dig i min bil.” suckade jag, besegrad. Jag visste att de skulle följa med. Om hon inte kunde ha mig vid sin sida, skulle hon i alla fall ha dem. 

 

 

 

Fansens skrik stegrade när jag och Joselyn steg ut genom hotellentrén. Det var inte alltför många här, så endast två vakter var tillkallade. Jag gick målmedvetet mot bilen med Joss’ hand i min. Att stanna och ta bilder eller skriva autografer var just nu inget alternativ, även fast det tog emot att inte glädja fansen.

Prim gick några steg bakom oss. Hon hade inte ens behövt fundera innan hon gick med på att följa med Joss, detsamma gällde Jordan. Trots de vad som sagts igår, var de Joselyns bästa vänner, och skulle aldrig svika henne när hon behövde dem. 

Jordan satt redan redo vid ratten på min Mercedes med motorn igång, redo att åka. Jag öppnade bildörren till baksätet så Joss skulle kunna hoppa in.

”Jag saknar dig redan.” mumlade jag och strök undan en hårslinga som hängde fritt från hennes lösa knut på huvudet. Hon lade armarna om mig. Jag pressade henne hårt mot mitt bröst innan jag släppte henne och hon gjorde en ansats för att hoppa in i bilen. 

”Justin! Justin!” skrek någon precis till vänster om mig. Jag vände på huvudet och log åt en blond tjej innan jag åter förflyttade min uppmärksamhet tillbaka till Joss. 

Innan jag hann tänka, innan jag hann få en chans att så mycket som reagera, greppade någon mitt ansikte mellan sina händer. Två sekunder senare pressade det blonda fanet sina läppar mot mina. Mellanrummet mellan hennes läppar gjorde att jag kunde känna hennes tunga mot min underläpp.

Jag backade undan samtidigt som jag placerade handflatorna på hennes axlar för att skjuta bort henne från mig. En vakt var snabbt emellan och tog tag om tjejens midja och började föra henne bort. 

Förvånat skakade jag på huvudet innan jag vände om mot bilen igen för att inse att Joss inte längre satt i den. Jag såg mig förvirrat om och upptäckte henne några meter bort då hon skyndsamt gick mot tjejen som påtvingat mig sin kyss. 

Prim tog tag i Joselyns arm och fick Joss att vända sig om. 

”Vad gör du?” frågade Prim förvånat. Fansen skrek inte längre. De flesta stod tysta och bara såg på vad som hände framför dem. 

”Släpp mig.” spottade Joss och slet sig ur Prims grepp. Jag tog tag i öglan på mina byxor för att hålla dem uppe när jag sprang bort till dem med en vakt vid min sida.

Joss var nästan framme vid den blonda tjejen när jag gick in mellan dem.

”Hey, babe. Lugna dig.” 

Joss försökte ta sig förbi mig, men jag tillät henne inte. 

”Det är lugnt Joss,” försökte jag, ”kom igen, vi går till bilen?” försökte jag. 

”Är det lugnt, Justin?” frågade hon och slog ut med armarna. ”Försvarar du henne?” 

”Nej, jag bara...Hon menade säkert inte att-” 

”Du försvarar henne.” konstaterade hon bittert och tog ännu ett steg för att komma förbi mig. 

”Joss, det är inte värt det. Kom igen, vi måste till flygplatsen.” lirkade Prim.  

Joss blinkade några gånger, som om hon vaknade ur ett trans när hon tog in det Prim sade. Hon vände om och gick tillbaka till bilen utan så mycket som ett ord. Jag suckade av lättnad. Alla fans runt om såg på med uppspärrade ögon. 

”Alla, backa några meter.” skrek en av vakterna bestämt. Till min förvåning lydde det tjugotal fans som omringade oss. 

Jag snodde runt och gick tillbaka till bilen samtidigt som jag försökte greppa vad som just hade skett. Bildörren stod vidöppen med Joss inuti. Primrose stod utanför och talade med henne genom den öppna dörren.

”Är du okej?” frågade Prim försiktigt. Jordan hade snott runt i sätet och såg på Joselyn med chockartad min.

”Förutom det faktum att någon just stack ned sin tunga i min pojkväns hals och han inte verkar ha något emot det, när vi var på väg till en flygplats för att vänta besked ifall min far är död eller inte, så ja. Jag mår underbart Prim.” 

Jag och Prim utbytte en blick. Vi visste båda två att det inte var Joselyn som talade. Hon var trött, irriterad och rädd. Hon hade inte fått någon sömn, och hade för några timmar sedan fått reda på att hennes far kunde vara skadad, eller värre. Dessutom skedde detta. Hon skulle aldrig reagerat såhär i vanliga fall. 

”Babe, du vet lika väl som jag att du är den enda jag uppskattar kyssar ifrån. Jag bara-” försökte jag, men hon avbröt mig innan jag hann längre.

”Jag har inte tid för dina ursäkter.” mumlade hon och såg ut genom fönstret på andra sidan bilen. 

”Joss, vad ville du att jag skulle göra?” frågade jag och slog ut med armarna. ”Jag puttade bort henne från mig. Vad mer hade jag kunnat göra? Det var ett fan och-” 

”Inget.” avbröt hon enkelt ännu en gång, ”det var inte ditt fel.” 

Jag rynkade ögonbrynen. ”Så...Varför är du-” 

”Jag är arg för att du försvarade henne.” sade hon tonlöst, kallt. 

Jag masserade mina tinningar. ”Det var inte henne jag försvarade Joss. Det var dig. Jag ville inte att du skulle göra något du senare skulle ångra, bara för att du har brist på sömn, näring, och inte kan tänka klart.” 

Hon bet ihop hårt. ”Jag kan visst tänka klart.” 

Jag lutade mig in i bilen och lade handen på hennes kind. ”Nej, älskling. Det kan du inte.”

Hon såg på mig. Den vackraste flickan i världen hade mörka ringar runt hennes rödkantade trötta ögon. Hon var blek och hennes läppar torra och såriga efter allt bitande hon gjort på dem.

Hon tog tag om min handled och förde ned min arm så min hand inte längre vilade mot hennes ansikte. Jag såg förvånat på henne. 

”Jag kan inte ta det här just nu, Justin.” sade hon. Hennes röst var inte längre kall och frustrerad, den var sorgsen. Hon lutade huvudet mot fönsterrutan på motsatt sida.

Jag kunde inte undgå att bli sårad. Detta påminde mig om hur hon varit efter händelserna med Marcus.

Det är inte Joss som talar, intalade jag mig själv. Det är precis som då. Hon är chockad, ledsen och trött. Hon har ingen kontroll över sina känslor och menar inte att ta ut det över dig. 

Jag såg på Prim. Hon tänkte samma sak.

”Är du okej?” frågade hon så lågt att bara jag kunde höra henne. 

Jag nickade. ”Det är lugnt.” Hon nickade kort. 

”Ring eller sms:a när ni är framme.” 

”Det gör vi.” svarade Primrose. 

”Och om ni behöver mig är det bara att ringa. Jag åker dit direkt, okej?” 

Jag vände på huvudet och sade detta direkt till Joselyn. Det gjorde ont att inte kunna följa med henne. Det gjorde ännu ondare att veta att jag var tvungen att skiljas från henne såhär. När hon inte reagerade vände jag mig åter till Prim. ”Ta hand om henne.” 

Prims min blev om möjligt allvarligare än innan då hon viskade ”självklart.” och hoppade in i bilen. Jordan gav mig en nick innan han backade ut från hotellets parkering och bilen började åka. Jag såg efter dem. 

Med en suck drog jag handen genom håret och vände om för att gå tillbaka in på hotellet igen, när min blick fastnade på tjejerna några meter bort, med kameror och block i händerna. Jag såg på dem i några sekunder. Jag var utmattad, både känslomässigt och kroppsligt, men det var ändå inget svårt val. Jag sköt undan mina känslor, drog in ett djupt andetag och klistrade på ett leende. Sedan jag gick bort till dem för att ta bilder och skriva autografer. 

 

 

Joselyns perspektiv: 

 

Vi hade suttit i bilen i snart tre timmar, med endast ett avbrott för att köpa kaffe för att kunna hålla oss vakna, när Jordan förkunnade att vi nästan var framme. 

Den första timmen i bilen hade jag gått igenom alla möjliga hemska scenatios som skulle kunna drabbat min far, som för att förbereda mig för det värsta. Sedan hade jag insett att det var helt fel att tänka så, och resten av bilturen hade jag bara försökt lugna ned mig och tänka resonligt på det hela. Prim hade suttit nästan hela tiden och klappat mig lugnande på ryggen och arken hon eller Jordan hade sagt speciellt mycket, vilket jag uppskattade. 

Jag tog upp mobiltelefonen och knappade återigen in min mors nummer. Fortfarande inget svar. Jag antog att hon arbetade och hade mobilen avslagen, men jag behövde verkligen nå henne just nu, hon hade fortfarande ingen aning om vad försiggick. 

När jag skulle lägga ned mobilen fastnade min blick på min bakgrund föreställande Pattie, Jeremy och en nyfödd Justin. Jag strök med fingret över displayen. Jag ville att han skulle vara här nu. Att han skulle lägga armarna om mig och aldrig släppa mig. Att han skulle vagga mig lugnande i sin famn samtidigt som hans läppar viskade ord som sade att allt skulle bli okej. Att han skulle stryka mig över håret och låta mina salta tårar blöta ned hans tröja, samtidigt som jag lät mig omslutas av hans lugnande ord. Jag lutade pannan mot den svala fönsterrutan och andades ut ett andetag jag hållit inne. Jag ville att Justin skulle vara här. Om ett fan hade kysst Justin sådär någon annan gång hade jag bitit ihop och låtit det vara. Jag gillade det visserligen inte, men det var inte en så stor grej egentligen, han kunde inte rå för det. Jag visste att han älskade mig och aldrig skulle röra någon på det där sättet frivilligt. Så varför hade jag reagerat som jag gjort? Jag visste inte. Vad hade jag gjort om jag hade lyckats komma fram till tjejen? Hade jag skrikit åt henne? Slagit till henne? Jag visste inte. Vad jag däremot visste, var att jag inte kunde hantera sådana här känslomässigt stressiga situationer. 

Bilen stannade. Jordan lade i handbromsen och vände sig om mot oss. Jag såg ut genom fönstret till entrén på flygplatsen. 

Prim harklade sig, ”Jag ska ringa Justin och meddela att vi är framme.” 

”Jag gör det?” sade jag, och fick det att låta som en fråga. 

Prim nickade, ”Självklart.” 

”Vi kan, hm, gå och köpa kaffe medan du ringer?” föreslog Jordan och såg först på Prim och sedan på mig. Jag nickade tacksamt åt dem. 

Prim kramade min axel, ”Möter oss där inne sedan?” 

”Ja. Och Prim, jag...Förlåt.” 

”Det gör inget.” försäkrade hon och förstod direkt vad jag menade. Jag hade inte menat att vara ohövlig mot henne. Jag visste inte vad jag skulle gjort om jag inte hade haft henne vid min sida just nu. Hon log innan hon hoppade ur bilen och gick tillsammans med Jordan in genom svängdörrarna. 


Åh snälla, överös mig med reaktioner nu!
Kommentera.