Kapitel 68 - "Hello, you've reached Justin Bieber."

Previous: ”Det är ett löfte om trohet och kärlek, fram tills äktenskap, typ.”
Jag hade fortfarande inte sagt något, utan satt bara och stirrade på ringen medan han talade.
”Så, ehm...” han tog tag i min högerhand och trädde försiktigt på ringen med små diamanter på.
”Jag älskar dig.” viskade han och såg mig nästan blygt i ögonen.
Jag såg ned på ringen i några sekunder innan jag placerade handen om hans nacke, böjde mig framåt och kysste honom mjukt. Jag avslutade kyssen innan jag med ett leende tog upp den andra ringen och trädde den på hans finger.
”Jag älskar dig mer.”


Bild, bild


”Wazzap? Du har otroligt nog lyckats komma till Justin Bieber. Dock kan inte svara just nu. Meeeen lämna ett meddelande så kanske jag ringer tillbaka! SWAG.”

Jag suckade och lade på mobilen. Jag hade försökt nå Justin två gånger redan. Han hade åkt hem för att hämta några saker hemma hos mig och sedan ta med till sjukhuset, och det hade gått alltför lång tid nu. Jag var både orolig, saknade honom och ville inte vara ensam just nu.

Jag tänkte tillbaka på när jag och Justin senast varit här. Vad vi då fått reda på då.

Fyra dagar tidigare:

Justin fattade min hand mellan båda sina och kramade om dem. Vi satt i väntrummet på sjukhuset och väntade på att få tala med Dr. Spart. De hade lyckats fastställa något efter mitt 24-timmars EKG och röntgen, och hade nu kallat dit mig för att låta mig veta vad det var. Hjärtat dunkade i 180 i bröstet medan vi väntade. Justin sade inte mycket, utan satt bara och stirrade tomt framför sig.

”Joss?” Dr. Spart kom ut genom dörren från sitt kontor och vinkade oss mot sig. Jag och Justin reste oss upp och gick in på hans kontor. Väl där slog vi oss ned på stolarna som stod mittemot läkarens kontorsstol. Jag kände den trycka spänningen i luften.
”Vi ska bara vänta på-” började han, innan dörren öppnades och min mor steg in.
”Och där kom hon.” sade han och log mot min mamma. Hon ställde sig bakom honom, och jag förstod att hon hade fått besked tidigare, men ville vara där som förälder.
Dr. Spart bläddrade i sina papper och såg sedan upp på mig när han talade.
”Du har en form av WPW syndrom.” Andas, Joselyn. Du vet inte vad det innebär ännu.
”Wolff-Parkinson-White-syndrom, närmare bestämt.” fortsatte han. Kom till saken, tänkte jag.
”Det finns flera olika sorter. Vissa allvarligare än andra. Detta innebär-” han bläddrade bland sina papper och tog fram en röntgen plåt, ”-att den här delen av ditt hjärta och den här delen-” han pekade på bilden som mer liknade en missformad potatis,
”-bestämmer takten av hjärtslagen. Fast det ska bara finnas en.” Jag kände hur både min mors och Justins blickar var på mig, men jag kunde för närvarande inte tänka på något annat än läkarens ord.
”Ett fåtal patienter med den här diagnosen väljer att inte göra någon operation, utan att istället leva vidare med orytmik i hjärtat och yrsel, trötthet och ibland, som i ditt fall, svimningar.” 

”Och de som inte gör det?” sade jag entonigt.
”De väljer att operera bort denna del av hjärtat.” han pekade på bilden av mitt hjärta igen, ”med hjälp av en slang i buken. Det är ett relativt riskfritt ingrepp.” Relativt. Det var ett korkat ord.
”Du kommer själv få avgöra om hur du vill göra. Vad som känns bäst. Men jag råder dig till att göra operationen, då du sedan bör kunna leva ditt liv normalt igen.”

Nutid:

Att ligga i sjukhussängen var inte längre ovant för mig. Det kändes som om jag spenderade lika mycket tid på sjukhuset som min mor. Och det var alltför mycket. Med ens öppnades dörren och Justin klev andfådd in.
”Det var fullt med paparazzis hemma vid mormor och morfars hus. Vissa följde mig hit också. Tur att jag åkte hem till dig för att hämta det här innan.” han ställde ned en av mina större väskor vid fotänden av min säng innan han gick fram och gav mig en snabb kyss på läpparna. Han talade nästan lika snabbt som när Prim var uppspelt. Sedan slog han sig ned på stolen bredvid min säng. Jag himlade med ögonen, makade på mig i sängen och såg menande på den tomma ytan bredvid mig. Han flinade innan han försiktigt lade sig ned i sängen. Jag lutade huvudet mot hans bröst.
”Nervös?” viskade han.
”Såklart jag är.”
Han nickade långsamt. Både Justin och min mor stod bakom mitt beslut att fullfölja operationen. Min mor var inte så orolig, hon skulle inte själv utföra operationen, men hon litade till fullo på Dr. Spart. Jag litade på hennes omdöme, vilket hade lugnat mig endel. Justin däremot var orolig. Det syntes i hans ögon. Han försökte att inte visa det, men han var stressad och hispig, vilket han var när han var när han oroade sig för något.
”Jag med...” mumlade han, ”men det kommer gå bra.” det lät mer som om han försökte lugna sig själv. Jag log åt honom.
De hade velat ha mig på sjukhuset redan igår för att göra tester och koller innan operationen, som skulle utföras ikväll. Sedan skulle jag spendera ännu denna natt på sjukhuset, och antagligen några fler om det behövdes. Det enda som gjorde mig gladare mitt i detta var att Justin var här. Något som även gladde mig var att mamma hade lyckats få pappa att avvärja att komma hit. Han ville, men hade mycket i jobbet. Jag ville inte att han skulle åka hem för min skull, och när de kommit underfund med vad problemet var, såg varken jag eller mamma någon större idé med att han skulle hem. Jag hade Justin vid min sida, vilket var egoistiskt nog.
”Förresten så avskyr jag verkligen din telefonsvarare.” sade jag plötsligt.
Han skrattade förvånat, ”Vadårå?”
”Jag hatar när du inte svarar.” Han pillade med mitt hår.
”Jag trodde du menade att du hatade själva meddelandet.”
”Nej då, det är helt okej.”
”Helt okej? Bara okej?” sade han skämtsamt.
Jag skrattade, ”Nja....”
”Så du tror att du kan göra bättre?” Han höjde på ögonbrynen i spelad förvåning.
Jag flinade, ”Tror? Jag vet att jag kan göra bättre.”
Han tog upp mobilen och knappade runt en stund innan han gav den till mig.
”Give it a try.” sade han utmanande, men flinade. Jag tog emot telefonen och tryckte på ”Record.”
”Hey. Du har nått min diviga pojkvän. Han är för upptagen med att se sig själv i spegeln för att komma till telefonen nu. Jag menar, han är popstjärna. Han ringer antagligen inte upp heller, men lämna ett meddelande iallafall. Puss.” jag försökte låta så divig jag bara kunde och flinade stort mot Justin när jag var klar.
Han tog telefonen ifrån mig, ”Hey!”
Jag skrattade och lutade mig framåt för att nå hans läppar. Han ryggade och sade skämtsamt,
”Inte efter vad du just sa.” han putade med underläppen när han knappade på telefonen.
”Hej. Du har kommit till Justin Bieber. Jag är upptagen med att lära min flickvän lite vett, så kan därför inte svara just nu. Jag återkommer när hon bett om ursäkt för sitt beteende. Peace.”
Jag suckade med ett leende när jag återigen tog telefonen ifrån honom.
”Hej. Du kan skatta dig lycklig åt att ha nått fram till världens underbaraste och finaste pojkvän till undertecknad, nämnligen Mr. Justin Bieber. Tyvärr kan han inte svara just nu då han är alldeles för upptagen med att kyssa moi. Han återkommer efter jag sagt att jag älskar honom några miljoner gånger. Bye bye.” jag klickade på spara och såg sedan upp på Justin genom ögonfransarna.
Han himlade med ögonen, ”Okeeeej dååååå.”
Jag pressade läpparna mot hans. ”Jag älskar dig, min diviga pojkvän.”
Han skrattade innan han flätade in fingrarna i mitt hår och kysste mig igen.

Justins perspektiv:

Att sitta ute i väntrummet medan Joss opererades måste varit det värsta jag varit med om. Det hade endast gått en halvtimma, men jag satt på helspänn och kunde inte sitta stilla för en sekund. Prim satt bredvid mig lika nervös hon, och Scarlett hade andra patienter, men jag märkte att även hon var nervös när hon gick omkring i sjukhusets korridorer.
”Borde de inte vara klara snart?” frågade jag och såg på Prim. Hon skakade på huvudet,
”Det tar nog lite längre tid än så.” hon suckade och lutade huvudet mot min axel. Jag lade armen om henne och försökte lugna ner mig.  
”Inget kommer hända. De har utfört den här operationen flera gånger förr, eller hur? Joss kommer bli bra. Hon blir alltid bra.” sade Prim. Hon lyckades lugna mig med sina ord och jag lutade huvudet mot hennes,
”Hon kommer bli bra.” instämde jag.
Det kändes skönt att ha Prim där med mig. På flera sätt hade jag blivit lika bra vän med henne som Chaz och Ryan, trots att jag känt dem hela livet. Prim var en sådan person man enkelt blev nära vän med.
”Hur länge stannar du?” det märktes att hon grep efter första bästa ämne att byta till. Prim var precis som Joss, hon avskydde tystnad.
”Jag vet inte. Egentligen skulle jag nog behöva åka om några dagar, men jag lämnar inte Joss om hon inte mår bra.”
”Bra. Hon behöver dig vid sådana här tillfällen.”
Det visste jag, trots att hon sällan sade det själv.
”Hur är det mellan dig och Chaz då? Jag har inte träffat honom mycket på sistonde.”
”Det är bra. Jag är lite irriterad över att han inte är här...Jag sade att det inte behövdes, men innerst inne ville jag att han skulle förstå att jag ändå ville ha honom här. Att Joss behöver sina vänner nu.”
”Typiskt killar att inte förstå sådant.” sade jag skämtsamt. Hon skrattade,
”Konstigt nog förstår du alltid sådant, Justin. Du förstår alltid när Joss behöver dig eller vad hon menar, trots att hon inte säger det. Jag saknar det lite med Chaz.”
Det hon sade fick mig att fundera. Bandet mellan mig och Joselyn var speciellt, det visste jag. Vi förstod varann på en nivå de flesta inte gjorde, och det gjorde mig ledsen att Prim saknade det i sitt förhållande med Chaz.
”Det kommer nog snart ska du se. Ni har bara varit tillsammans i några veckor.” sa jag uppmuntrande. 
Hon suckade, ”Jag hoppas det.”
Dr. Spart kom gåendes genom korridoren. Både jag och Prim reste oss upp alltför hastigt när han kom fram till oss i det avlånga väntrummet, vars väggar var målade i jordnära färger och doftade underligt av rengöringsmedel.
”Operationen är klar. Dessvärre...” han såg rakt in i mina ögon när han talade. Hjärtat stannade så snart han uttalade sista ordet. ”Dessvärre vad?!” ville jag skrika, men stod istället i tystnad inför vad han skulle säga härnäst.


Jag har försökt svara på så många av era frågor som möjligt om det här, men jag kan såklart inte svara alla. Hoppas iallafall ni får någon sorts klarhet i detta!

Kommentera.